Bröllopsbloopers

Som treåring var jag tillsammans med en annan tjej brudnäbb på min brors bröllop. Det kändes som en ganska lång kyrklig vigsel och vi tyckte nog att det var lite trist när alla satt knäpptysta och prästen mumlade till det knäböjande paret.
Så började orgeln spela och vi fick plötsligt en snilleblixt om hur vi skulle kunna liva upp stämningen. Publiken satt ju redan på plats. Vi steg upp från främsta bänken, vände oss om och uppförde bredvid altarring och brudpar den mest underhållande dans vi kunde åstadkomma till musiken! Jag vågar nog påstå att vi stal showen.
*stort leende*
Det finns fortfarande några fina bilder av vår "final" där vi står och ler mot varann med buketterna högt lyfta i skyn.

Celeste, hahahaa! Vilken syn. Jag trodde först du skulle skriva att ni moonade alla i kyrkan! aahhhh vad roligt det hade varit...

jag hoppas nästan att våra näbbar hittar på nåt galet. Då kommer alla våra gäster komma ihåg vigseln. Bara inte folk låter sina barn skrika eller babla, det är bara jobbigt. Men roliga små "nummer" är välkomna

En lite OT grej men ändå på nåt sätt... kanske inte rolig men skrattretande. Patetiskt faktiskt.

En vän till mig gifte sig med POMPA OCH STÅT minst sagt med hela tjocka släkten, alla alla ALLA vänner på plats, många hundra tusen investerade i festen och maten och dekorationen osv. Jag har så fina trycksaker kvar från det bröllopet, det var toppkvalitet rakt igenom. Helt enormt.

Och alla har jättetrevligt. Bruden gråter floder utanför kyrkan bredvid sin nyblivne man, jag gråter i kapp, alla är rörda. Det är fina tal om kärlek hela kvällen... prästen pratade från hjärtat... det var emotionellt till tusen.

Efter bröllopet går det två veckor.

Så får vi veta att de skilt sig!!!

Snacka om att det kändes som en fars allting... men det är bättre att skratta än att gråta! Det var det hon gjorde. Och skaffade sig snabbt en ny karl. Inom 3 veckor efter bröllopet hade hon ny sambo!!!!!!!!

Tror inte ens hennes bröllopsbilder hade hunnit komma från fotografen förrän hon hade ny sambo. )

Jag var brudnäbb åt min moster i början av 70-talet, var då ca 3 år. På den tiden var det högsta mode med korta brudklänningar, och min moster är modemedveten... När de låg på knä satte jag mig på altarringen, tyckte det var ganska tråkigt. Mamma och mormor viftade och försökte få mig att stå upp. När jag ställde mig upp fick jag se den fina spetsen som kantade klänningen, började fingra på den och rulla den uppåt (påminner om att detta var en riktigt kort klänning) Tror mamma och mormor ångrade bittert att de försökt få mig at stå upp under akten :o)
Kommer inte ihåg så mycket av detta, men har fått det återberättat ett antal gånger...

Min systerson var näbb på vårat bröllop, 17 månader gammal och hade väl kunnat gå i några veckor bara när bröllopet hölls i somras. Han gillar musik och att dansa, vilket han gör på småbarns ganska typiska vis med djupa knäböj och klappa händerna i otakt. Vi pratade innan lite om hur det skulle bli när han kom in i kyrkan och dels såg alla människor dels kom in i kyrkan som för en 17 månaders måste kännts väldigt stor dels hör musiken från orgel. Vi hade lite olika scenarion för detta, att han kunde bli rädd för orgelmusiken, blyg inför alla människor eller böjra dansa. Så vi kommer fram till kyrkporten som har ett djupt trappsteg in ner i kyrkan så jag lyfter honom över det, vår andra näbb tar honom i handen och går innåt med honom, vi står på kyrktrappan, musiken börjar spela och jag tittar på systersonen som mycket riktigt vill börja dansa. Jag säger då till blivande maken "nu är det kört" och syftar på lillkillens dans framför oss. Men en stor del av gästerna hörde det oxå och trodde jag menade att det var kört för maken vilket de naturligtvis gärna påpekade för oss efteråt. Att jag pratade om lillkillen ville de inte riktigt tro på. *S*

Vi hade sedan framme vid altaret lite problem med ringarna. Jag har ganska tjocka fingara för att vara tjeje och mannen ganska smala för att vara kille så våra ringar är nästan lika stora. De är av rörtyp, alltså raka kanter och så skillnaden är att jag har en rad med diamanter på framsidan i den. Men när vi höll ringarna mellan oss så syntes de inte och han tar fel ring och försöker få på mig den. Jag ser att de är fel ring och viskar "det är fel" varpå han försöker få på ringen på min högerhand istället och jag fortsätter att viska "det är fel" varpå han nästan börjar få lite panik och svettas innan jag får fram hela meningen "det är fel ring". Blev lite fnissigt och svettigt men tillslut var den på. När vi vänder oss frammåt säger han "kunde du inte sagt det då". Det gjorde jag ju, jag bara missade ordet ring. *S*

Puff Puff

Äntligen dax! skrev 2007-11-22 19:54:31 följande:

Mina föräldrar har berättat för mig att på min farbrors bröllop gick strömmen precis när de skulle gå in i kyrkan. Alla lampor slockna =). Kantorn smög försiktigt fram och började spela piano i stället.
De tror att det berodde på att säkringen inte klarade av filmarens/fotografens kameralampa/blixt.

På vårt eget bröllop så började klockorna ringa och de ringde och ringde. Till slut kom vaktmästarn ut och frågade varför jag inte kom. "Han ska stå där bänkarna börjar" sa jag. Då släppte han in/fram min man. REdan då skrattade jag åt detta och någon av gästerna sa att tom med prästen tittade på klockan.
(Jag ville att han inte skulle se mig innan vigseln, inte ens i vapenhuset (foajen). Samtidigt som jag ville gå altargången fram med honom. Kompromissen blev att han fick gå in och stå precis där bänkraderna börjar. SEdan sjöng solisten första versen och refrängen på en psalm och när pianisten började spela instrumentalt gick jag fram till honom.)

Vilken rolig tråd!
Har tyvär inget att berätta själv.
Men hoppas det finns många andra som roliga händelsre att berätta=)

Puff Puff

Jo men just ja, en tragikomisk sak hände under festen, som vi förstårs inte fick reda på förrän efteråt. Värdinnan och hennes då m2b's bil blev bestulen på bilbatteriet. Det var ju lite tråkigt då, men jag tror de skrattar lite grand åt det efteråt.

Åh! Vad härliga ungar är! Kan lätta upp den mest spända stämning! Jag måste nog se till att få med en unge i brudföljet på något sätt, hihi!

Mina syskon (bror och syster) hade ett dubbelbröllop i slutet av 80-talet och gifte sig borgligt med en mycket gammal och helt klart virrig vigselförättare.

När det var meningen att han skulle viga min syster med sin blivande så säger han nåt i stil med "Tager du Susanne X denna Charlotte X...." Man bara ett högt neeej från gästerna. Sen när den delen är löst och min syster har fått sin man går han fram till fel brudpar för att gratulera- Dom som inte blivit vigda än. Min brors fru viftar leendes iväg honom till rätt brudpar.
Stackarn, han skulle ju inte fått viga.

Jag har bara vairt ute för några få vigselmissar under åren som präst, men å andra sidan har jag lärt mig att parera en och annan.

Det mest oväntade jag råkat ut för var under inmarschen på en vigsel där bruden plötsligt ger brudgummen buketten, säger "Vänta här" sedan rusar ut ur kyrkan.

Efter en stund återkommer bruden, får buketten, marschen återupptas och resten av vigseln förflyter enligt plan. Vad som hade hänt var att bruden plötsligt blev akut kissnödig. Hon hade druckit vatten hela dagen men inte hunnit gå på toaletten.

Vid en annan vigsel missade jag att tydligt säga åt brudgummen att sätta vigselringen på brudens finger efter att de båda läst löftena. Så när jag vände ryggen till för att hämta vigselbeviset så stoppade han (utan att jag såg det) tillbaka ringen i kavajfickan. Först vid utmarschen viskade han till mig: "Vad ska jag göra med ringen då?" Så vi fick ha en liten ringpåträdningsceremoni vid kortrappan.

Ett tips till er som planerar vigslar är också att se till att den eller de som ska sjunga solo verkligen kan sången de ska sjunga. Två gånger har jag haft solister som inte riktigt grejat de högsta tonerna i Monica Dominiques "Tillägnan", den går *riktigt* högt.

Brudparet som ville ha Olle Adolphsons "Nu har jag fått den jag vill ha" som solosång avrådde jag däremot, de hade uppenbarligen inte lyssnat igenom den ordentligt. Och det hade nog blivit lite pinsamt i kyrkan om de hade haft den med.

Ett par goda vänner inledde annars sin vigsel med att sjunga Povel Ramels visa "Jaså - Jodå" tillsammans före inngångsmarschen. Jubel!