Jag är den "nya"/Hur gick du vidare efter att din partner lämnat dig???

Hmm, jag vill inte vara otrevlig på något vis och hoppas att du förstår att jag bara har goda intentioner när jag säger att du bör vara försiktig när du "lägger dg i" deras separation! Jag har läst din tråd om sambons X och om hans barn och tycker att du ska ha en eloge för att du vill lösa saker och ting på bästa sätt och på intet sätt rivaliserar med x:et. Jag tror dock inte att det är så viktigt att du vet precis hur hon kände när hon blev lämnad, det ligger i det förflutna och du är förmodligen den sista hon vill prata med om det.

Ska du och x:et ha kontakt (vilket är toppen om ni kan) ska ni nog försöka få den att handla så lite som möjligt om den gemensamma nämnaren, nämligen mannen i fråga. Försök istället att bygga en relation kring era egna personer och intressen, och framförallt så att barnen förstår att de inte behöver "välja".

Jag har varit den "nya" kvinnan, mitt ex och jag inledde en relation när han var upptagen och sedan lämnade han henne för mig. På grund av olika omständigheter fortsatte de att bo under samma tak i ett år efter sin separation och därför var vi tvungna att bli en mycket modern konstellation där jag kunde ta plats också. Idag är jag och hon goda vänner och jag kan förstå att min närvaro i huset var en ständig påminnelse om deras misslyckande och att det därför var svårt för oss att hitta en bra kanal att kommunicera på.

Hmm, lite svammel men hoppas att du fattar!

hon och jag goda vänner, såklart!

Meningen med den här tråden är bara att jag vill ha tankar från dem som blivit lämnade.Så jag kanske förstår... Min sambo föreslog förut att HAN skulle prata med X.et om vi kunde träffas. Sa´ idag att han kunde göra det om HAN tyckte det. Jag "lägger mig i ", bara med min sambos vetskap. Allt det här berör ju mig också. Varför skulle vi diskutera min sambo?
Bodde ni tre under samma tak??? Hade "de" barn?

Hmm, krångligt det här. Jag bodde aldrig i huset när hon bodde där, jag bodde dock där mycket då eftersom vi hade långdistansrelation, ibland en helg, ibland en-två veckor. De hade inte barn, däremot bodde henne lillasyster (sladdbarn) hos dem och när x:et flyttade bodde lillasystern kvar hos oss och jag ser henne idag som om att hon var mitt foster/extrabarn.

Jag menade bara att OM du hade tänkt diskutera det med hans X så tycker jag inte att det är en bra idé, inte ATT du tänkte göra det.

Jag har varit på andra sidan. Eller, visserligen på båda sidorna vid olika tillfällen, men det är HELT klart är mest emotionellt uttömmande är att bli lämnad. Nu hade vi inga barn med i leken, o då är det säkert annorlunda, men..

Ska jag vara helt ärlig skulle jag inte VILJA ha nån kontakt med "den nya". Jag förstår att man pga barn måste kunna umgås civiliserat, men låt det stanna vid det. Om inte exet tar kontakt på egen hand. Hur goda dina intentioner än är, är det ändå att riva i hennes sår. Det är för DIN skull du vill att ni ska prata, och jag tror, helt ärligt, att det bästa för HENNES skull är att lämna henne så mycket som möjligt ifred.

Den gången jag blev lämnad grät jag massor, hatade en hel del, pratade med mina vänner och familj (som jag för övrigt har den allra bästa sortens) och ville vara IFRED från dem. Framför allt henne. Problemet då var att den nya ville bli "vän" med mig (vi var bekanta först), så hon fortsatte höra av sig... Lång historia sen, men jag önskar bara att hon hade lämnat mig i fred.

Man behöver tid att läka, man behöver UTRYMME att läka. Jag förstår att det är jobbigt för dig oxå (har varit den "nya" oxå), men du "vann". Hon "förlorade". Det är så det känns...

Vi ska prat vidare ikväll omo det här, och lite annat... så vi får se vad min sambo tycker egentligen.
Ja, jag inser ju iofs att jag är den som "vann" och hans X, kanske känner sig som den som förlorade. Och det är naturligtvis mycket jobbigt. Men jag tänkte att hon kanske hade sansat sig, det har gått ca 1 år sedan de separerade, och att jag (också) ville försöka med det här för deras barns skull. När jag och deras mamma väl har träffats (vi behöver ju inte börja UMGÅS!) hoppades jag att barnen skulle må bättre och ev. börja bjuda till och även de vilja träffa mig. Om mamman kunde börja acceptera mig, kanske barnen också kan börja göra det? Visserligen innebär det väl när föräldrarna måste samarbeta, att umgänget dem emellan ska fungera??? Umgänget mellan min sambo och hans barn fungerar ganska bra=de är inte osams. Men jag vet att min sambo inte mår bra av att barnen vägrar att träffa mig. Min dotter, 15 år, sa´ förresten till mig igår att hon tyckte det var konstigt att VI... inte hade fått/kunnat träffa "dem". Tror att även hon känner sig utanför! "Det enda "nära" vi kommit dem är ett par fotografier i bokhyllan!", sa hon. Hon kanske inte heller mår bra av det här? JA, knepigt är det!

som sagt, jag har inte varit i situationer där barn är inblandade, men ett år är inte lång tid. det kan tyckas så för dig, men det kan ta bra mycket längre tid än så att känna att det är ok att träffa den "nya".

egentligen tycker jag nog att din kille ska sätta sig ner med sina barn o prata igenom hela siduationen ordentligt. kanske till o med tillsammans med sitt ex. SEN tror jag att du kan komma in i bilden, men det verkar lite som att barnan inte har stenkoll på hurdan situationen är. de är ju ändå relativt gamla och förtjänar att behandlas som vuxna, ett ordentligt prat med sin pappa borde de VERKLIGEN ha...

En annan sida av saken: Jag vet att båda föräldrarna är skyldiga att samarbeta för att umgänget med barnen ska fungera. Är det "fel" att tycka att min sambos X:et borde/ skulle kunna hjälpa till med att få min sambos barn att bli mer positiva till mig eftersom det troligen är jag som får dem (barnen) att må dåligt????? Förstår ni vad jag menar? Eller är det ok att hon har en neutral/negativ inställning till mig inför deras gemensamma barn?

beror ju på vad som hände.
om han lämnade henne för dig så känns det lite väl hårt att begära att hon ska behöva tala väl om dig, eller ha med dig att göra överhuvudtaget, åtminstone om det bara gått ett år.

Men herregud! Vad är det för fel på dig?

Först ska du tvinga barnen till en relation med dig och nu också exet??!

Du behöver ta ett steg tillbaka och ge människorna en chans att andas!
Du är tillsammans med en kille, låt det stanna vid det! OM exet sen skulle vilja ha en relation med dig så fine men nu får du ta och lugna ner dig. Ett år är inte speciellt lång tid!
Vad gäller barnen som du skrivit om i en annan tråd så vet du vad de flesta av oss här inne tycker att du ska göra.

c_t: Tycker inte jag ska behöva försvara mig men... jag har aldrig påstått att jag tänker TVINGA barnen till någonting! Då behöver jag väl inte vara här för att få tankar, åsikter och råd av er här inne!!Då hade jag ju inte behövt det! Att jag har flera trådar beror naturligtvis på att det finns flera synvinklar att se det här på. Svårare än så är det inte. Och har du problem med vad jag skriver, behöver du inte kommentera det, utan ägna dig åt något annat, för det är DITT problem!

Uhm, jag förstår nog inte riktigt det här. Om exet kan klara av att ha en neutral relation till den nya så är det väl det bästa man kan begära? Face it, hon förlorade trots att inte bara en partner utan förmodligen en stor del av sitt gamla liv, och troligen ganska abrupt dessutom.

Visst, man pratar inte skit om den nya /inför/ barnen, och man gör sitt bästa för att skaffa en fungerande vardag åt sina barn, men att vara positiv till hans nya...
Nej.

Nej, jag tycker inte att prata väl/positivt om xets nya kvinna/man ingår i den lämnades del i att underlätta samarbetet kring barnen. Varför skulle det? Barnen får väl skapa sig sin egen bild och uppfattning av den nya och göra det genom egna intryck. Jag tycker inte att man ska prata skit om den andra föräldern eller dennes nya partner, men jag tycker det är väl mycket begärt att tycka att xet ska bidra till en positiv bild av den nya. Speciellt om man blivit lämnad. Det låter enormt egoistiskt tänkt rent ut sagt.

Ett år är inte heller så lång tid. På många sätt är ett år ett minimum eftersom man bli påmind och på sätt och vis uppleva separationen om och om igen vid första julen, första egna födelsedagen, första barnens födelsedag, första semestern och så vidare. Att bli lämnad är på många sätt en sorg och det är inget man bara ruskar av sig.

Det är inte upp till hans X att se till att du och hans barn får en bra relation. Och du ska absolut inte ta kontakt med hans X även om han tycker att det är ok för jag kan garantera att hon inte tycker att det är ok.
Jag har aldrig pratat illa om mina barns far eller hans nya (nu var det jag som lämnade honom) och jag vet att vare sig han eller hon pratar illa om mig. Men det är inte upp till mig att se till att hans nya och mina barn funkar ihop det får han se till på egen hand.
Jag anser att din sambo är den som ska ta tag i problemet mellan dig och hans barn och ingen annan.