Att gå i väntans tider inför ett frieri

Min blivande friade till mig när han kände sig redo. Jag hade redan tidigare berättat för honom att jag var redo att ta det steget, men också att jag inte ville göra det förrän han var på samma nivå som jag. Jag tror absolut inte att han kände någon som helst press ifrån mig, för jag var verkligen tydlig med att berätta att det absolut inte var någon brådska och att jag skulle finnas kvar den dag han var redo att ta det steget. Man är trots allt två personer i en relation och det är otroligt viktigt att det känns rätt för båda.

Sen tycker jag verkligen inte att det måste vara mannen som friar, i vårt fall var det bara så att han "blev klar" lite senare.

Vi hade diskuterat ämnet bröllop innan och konstaterat att vi båda ville att han skulle fria. Så för oss var det självklart hur vi skulle göra dvs jag fick vänta till han ställde frågan ;) Som tur är har vi ungefär samma "tajming" så jag behövde inte vänta sååå länge.

Zany - tack!
Jag förstår verkligen din undran, så därför ville jag förklara hur man kan hamna i den sitsen, utan att ha drömmar om rosa fluff och även om man i 'vanliga fall' är van att ta saken i egna händer och gå ganska stark och oberoende genom livet.

När vi hade varit ihop i ett år eller så och lite löst pratade om bröllop så sa min blivande att han inte dirket drömde om bröllop och så. Jag blev först jättedeppig och trodde att med honom skulle jag aldrig bli gift. Men han förklarade att det var något han gärna gjorde om det betydde mycket för mig. Och det talade jag om att det gör det.

Vi flyttade ihop, pratade väl till och från om det, men hela tiden ville han vänta. Sedan genomgick jag en operation som gick ganska illa och jag hamnde på sjukhus i 80 dagar och han var nog periodvis orolig att jag inte skulle klara det. sedan följde ytterligare en tid då jag var dålig. Man kan väl säga att vi förlorade ett år på grund av det. Sedan köpte vi lägenhet förra våren och renoverade den och det var mycket med det. Vi pratade till och fårn om giftemål. Jag ville inte vänta längre, vi hade varit ihop i 5 år, och jag tycker faktiskt att det är tillräckligt med tid för att veta om man vill leva med varandra eller inte. Herregud, han var på sjukan hos mig varje dag efter jobbet i 80 dagar, vi köpte större lägenhet och pratade om när vi skaffar barn och så. Varför inte gifta sig. Han talade om att han ville att det skulle lugna ner sig först eftersom det varit så mycket de senaste 1,5 året. Jag har hela tiden sagt att jag vägrar vara gravid eller ammandes på mitt bröllop, han fyllde 35 i år och jag 34. Hur länge till ska vi vänta med barn tyckte jag. Det behövde inte ligga så långt bort tyckte han. Jag frågade gång på gång om han verkligen ville gifta sig, att han inte ångrat sig. Men nejdå, han ville gifta sig sa han, bara inte nu. Och där stod vi och traglade. Det känndes inte upplagt för mig att fria då, för jag var faktistk inte säker på att han ville.

Sedan var det väl bitvis oxå en romantisk flickdröm jag närde att bli friad till. Jag har inte haft något ordenligt förhållande innan detta men jag är en person som har behov av bekräftelse. Och av offentlig sådan. Jag vill oxå bli lite, som jag kallar det, klassiskt romantiskt uppvaktad, eftersom jag aldrig har blivit det. Min älskade är inte så bra på det, han visar sin kärlek på väldigt många andra sätt och är väldigt pussig och kramig offentligt, men jag ville faktiskt någon gång ibland få blir uppvaktad med rosor och en romantisk middag. Det här är något som med jämna mellanrum förorsakar gråt och tandagnissel hos oss för att jag tycker att han faktistk någon enstaka gång kan försöka att göra det här för min skull. Och jag tyckte, vilket jag oxå tydligt talade om, att ett frieri var väl ett lämpligt tillfälle. Vilket han höll med om. Men det kom ju aldrig. Och tillsammans med det jag skrev ovan så känndes det ganska jobbigt.

Det var en kombination hos mig. Hade det bara varit en romantisk dröm och jag hade kännt mig 100% säker på att han verkligen ville, då hade jag friat själv. Istället blev det en gemensam överenskommelse där han äntligen kläckte ur sig att han visst ville vara gift med mig, men helst slippa den form av bröllop jag drömde om. (kyrka, familj osv) Vilket ledde till en hel del förhandlande mellan oss för att komma fram till hur vårt bröllop ska se ut.
Så när någon frågar oss vem som friade säger jag alltid "ingen, det kom vi fram till efter långa och hårda förhandlingar". Med ett skratt, men det finns alltid ett sting i hjärtat över att han inte kunde sätta sitt sätt åt sidan för en gångs skull och ge mig det jag önskade.

Jag tror många som väntar på ett frieri är i sitsen av att de har klart och tydligt talat om att de vill gifta sig, killen har varit lite svävnade på målet och man lämnar det upp till honom att fria, så att han får ta nästa steg när han är redo.

PennyJenny - jag tror du har alldeles rätt i det!

Tack för att du delade med dig, det är skönt att läsa om andras funderingar!

I vårt fall är det också så att han inte vill ha ett stort bröllop. Jag tycker att det kan man väl prata/förhandla /kompromissa om när man väl bestämt sig för att man leva i äktenskap; det är ju sekundärt. Det är verkligen inte viktigast för mig. Fast jag älskar stora fester

Emma-Klara>>>Precis! Inte sjutton tänkte jag tvinga honom genom något han absolut inte ville. I mitt fall har det dock löst sig till det bästa för under de långa och hårda förhandlingarna så kröp det upp en och annan sanning till kring motviljan till bröllop på mitt sätt som inte hade något alls med oss att göra. Och när vi fick prata igenom dem så insåg han att det inte var ett så stort problem. Så nu är det kyrka och fest efteråt med bordsservering och så. Och så insåg han nog oxå att jag inte tillhör de här brudarna som lägger enorm tid och vikt vid detaljer. Saker kommer skita sig under dagen, det vet jag, men det är oviktigt, bara vi blir gifta så.

Åh, har du några exempel på var det var för föreställning från hans sida som 'satte käppar i hjulen' när det gällde att komma till skott? Vi har inte gått så djupt i diskussionerna, men om jag får lite hintar på vad det kan vara för vanföreställningar så kan man ju droppa små oskyldiga kommentarer som avdrammatiserar sådär i förbigående

Nja, jag tror att de var ganska personspefikia. Först sa han att han inte ville att det skulle förekomma tal och så. Han gillar inte att stå i centrum. Men när vi pratade mer om det så visade det sig att han inte vill höra sin pappa hålla tal. Okej, svärfar är kanske inte världens bästa talare, men han skulle aldrig vara elak eller något sådant. Det är nog bara min blivande som skulle uppleva det som pinsamt. Vilket jag oxå sa. Och när vi pratade om det insåg han att han var löjlig och släppte det.

Men kanske är det sådana saker din blivande tycker är jobbigt. Att stå i centrum, att det ska bli helt upphåsat och överdrivet, att det ska bli stelt. Först sa vi att vi har inga tal, inga sånger, buffé för att göra det mindre formelt, ingen brudvals. Vi har hållit fast vid ingen brudvals, inga sånger, vi vet att det inte blir många tal (typ 3-4 max). Allt som vi kan tänka gör det mindre uppstyltat tar vi bort. Vi kämpar tex just nu för att hitta ett sätt att inte behöva ha E formation på borden och en traditionell placering. Funderar på att ha våra syskon närmast oss istället tex. Och så håller vi besluten till oss. Ingen annan får komma in och domdera över hur vi planerera. Svärfar sa att de skulle bli jättebesvikna om det inte blev brudval och dans och då meddelade jag att då får de bli besvikna då, bara att börja förbereda sig för vi dansar inte så. Är glad om jag kan få en tryckare med min man på kvällen. *S*

Ja, jag tror att mycket av det du nämner stämmer på min kille också. Han verkar lite stolt över sin syster som gifte sig i Hagaparken i vardagskläder med bara två vittnen närvarande. Och jag brukar hålla med om att det var fint, eftersom man inte får fokus på fel saker. Jag tycker att jag är ganska öppen för olika förslag... Fast vi har redan insett att våra föräldrar skulle bli ganska besvikna om de inte fick vara med, så det tror jag han har accepterat...

Överhuvudtaget så tycker jag många killar verkar ha en så stel och tråkig syn på hur ett bröllop ska se ut. Min killes syn på det hela mjuknar upp för varje lite annorlunda bröllop han hör talas om. Lite märkligt att han inte kan tänka mer självständigt, tycker jag, men han kanske inte är så kreativ just på detta område...

För att fortsätta att kapa tråden då ;)
Emma-Klara>>>men handlar det inte lite om att vi tjejer matas med drömmen om bröllop sedan vi är små och oxå är de som sedan när vi kommer längre in i en realtion och vill fördjupa den oxå då tänker bröllop? Medan killar inte gör det i lika stor utsträckning eftersom de inte blir matade med den drömme hela livet. Och eftersom vi tjejer då oftare bär på den drömmen så letar vi information kring det på ett annat sätt, tar till oss det på ett annat sätt och pratar om det i större utsträckning. Bara en sådan sak som att många av oss sitter här utan att ens ha bestämt sig för bröllop visar ju på att tjejer hanterar det här på ett annat sätt. Och eftersom vi gör det, läser om det, pratar om det osv så har vi ju oxå kanske en vidare bild av bröllop. En kille som knappt varit på något bröllop, än mindre funderat så mycket själv kring det har ju onekligen i så fall en mer begränsad bild av hur ett bröllop kan vara. Och så hamnar man i sådana här mysko situationer där båda parter är villiga att kompromissa ganska mycket men man pratar inte om det och så går man runt och tror en massa.

Min sambo trodde nog att alla tjejer blir som de i Bridzillas, och hey, om det var ett av de få input han fått kring bröllop så förvånar mig det inte. ;)

PennyJenny, mycket bra inlägg!!! Det är sant att vi tjejer oftast försvinner i våra drömmar om frieri och bröllop. Samtidigt som våra killar har inte ens tänkt på det eller har en klar bild i huvudet men har inte behov av att prata om det eller säga nåt. Men vad gör man nu, när vi reda är "skadade" och vill ha frieri och bröllopet och "vet" hur det ska se ut? Och samtidigt ha en kille som är väldigt passiv när det gäller sånt. Jag antar att många kommer att säga nu att man ska ta saken i egna händer. Men då betyder det att man ska överge sin dröm. Eller så ska man vänta och hoppas på att han fattar detta en vacker dag? *suck*

Vänta och hoppas att han fattar är som regel en dålig idé. Såvida han inte är tankeläsare. Jag är lätt allergisk mot att man i ett förhållande ska räkna ut vad den andra vill och tänker. Det enda sättet är att prata om det. Att tala om vad man drömmer om, hur man ser på saken osv. Och varför.

Och ja, kanske får man ge upp sin dröm. För hur ofta slår drömmarna in till 100%? Jag känner att skit detsamma om han friade eller inte, vi gifter oss ju. På ett sätt som jag tycker är helt okej för oss. Det är ju en del av drömmen det med. Varför ska jag då haka upp mig på en detalj? Varför blir just den så viktig?

Och sedan tror jag oxå att man nog till viss del får acceptera att han inte är lika engagerad. Inte så att man ska acceptea att han grymar varje gång man nämner det och vara helt oengagerad, men att han inte tycker att det är världens viktigaste sak hur servetterna är brutna eller vilken färg blommorna har i krykan får man nog köpa om man själv är en som sitter flera timmar per dag på BT och tycker det är roligt att grotta i detaljer. Jag menar, min sambo engagerar sig inte så mycket i våra gardiner i lägenheten, varför ska jag då förvänta mig att han är jätteintresserad av dukarna på bröllopet?

Jag tror att många tjejer måste lyfta blicken lite. Inse att visst, det är viktigt för honom oxå, men kanske på ett annat sätt. Och att A och O, som alltid i en relation, är att prata om det och komma fram till en gemensam hållning. Är det okej att han inte är lika engagerad? Hur ska vi sköta det här? Vem tar ansvar för vad? Vad är viktigt för vem och varför?

Kom på en sak till.

Vi tjejer som är "skadade" och har en klar blid av hur det ska vara måste ju komma ihåg att man är två om bröllopet. Bara för att man själv har en bild av det betyder det ju inte att det är så det ska bli. Hans önskningar och bilder måste ju oxå få plats och lika stort utrymme. Man måste jämka ihop sig om bilderna är för långt i från varandra, och det tror jag många tjejer glömmer. Det blir lite JAG ska gifta mig, istället för VI. Och där gäller det nog bara att gilla läget och fundera på hur man är som person och hur ens förhållande är. Om det i övrigt präglas av jämställdhet och gemensamma lösningar, varför ska det inte göra det här? Man får släppa sarjen helt enkelt.

Hur blir tjejer matade med bröllopsgrejen under livet? Jag vet att det finns en del sån kultur i usa som verkar ha spridit sig hitåt, men jag kan inte se hur jag själv har fått en sådan påverkan genom livet.

Det är klart att man är två om bröllopet och att man ska få det så att det ska fungera för båda. Men jag menade mest frieriet, där jag gärna vill att det är han som ska ta initiativet. Och sedan, om man ska prata, diskutera, förhandla, osv, så finns det inget utrymme för överraskningar utan allting blir till nåt som man hade planerat in i minsta detaljen. Hur kul är det att stå där sedan i kyrkan och veta att detta händer bara för det är ett resultat av långa förhandlingar???

Min blivande man frågade om jag ville förlova mig med honom, jag friade. Tycker personligen att det blev helt perfekt, vi har båda fått ställa en viktig fråga och känna glädjen och lyckan över att få ett ja! Dessutom känns det modernt och jämlikt

Kidkoala>

PennyJenny: Ja det finns helt klart en osund och onaturlig uppdelning i vad som är pojkintressen och tjejintressen. Barn om några ska väl ändå få behandlas könsneutralt! Det finns för många människor som är olyckliga och blivit utsatta för att de inte "är en riktig pojke/flicka". Det känns så onödigt när det är ett problem skapat helt av oss själva. Antagligen är det mkt bröllopsrelaterat också, men jag känner inte att vi som växte upp så att vi är i giftasgamla hade bröllopsinslaget lika stort, men det är självklart olika =)