Galet.. ??
Har jag (vi) totalt tappat förståndet.. eller känner man bara att allt bara är rätt?
Är inga duvungar någon av oss, så vore vi någorlunda klara i våra huvuden så skulle vi väl låta bli. Men det går ju inte. Man kommer på sig själv med att skratta och le över saker vi sagt och visat. Blir förälskade gång på gång, vill ha mer och mer och får på nogot underligt sätt just det.. mer och mer. Mycket talar emot oss men vi ser det inte som några hinder utan bara som små delar av livet. Våra händer söker hela tiden.. möter och känner.. utforskar.. älskar beröringen..
Förslåt om jag svamlar på.. men det är nått som jag tydligen inte har förstånd att förstå.. Har vi hittat rätt ganska sent i våra liv?... Klart vi har säger jag... samma lika säger hon...
Är vi då helt knasiga som förlovar oss efter snart två lååånga veckor????
Jag frågar för efter att ha levt i ett 13-årigt förhållande och inte ens haft tanken på saker som giftermål eller förlovning, så känns det som jag ska spricka av glädje över att jag fått uppleva något dyligt.....
Och om ni är så menade för varandra så har ni ju all tid i världen att både förlova er och gifta er senare 