Ännu ett knackligt förhållande..

Det låter absolut som att du inte älskar honom längre, tycker jag. Du och han verkar vilja olika saker i livet dessutom. Jag vet inte hur gammal du är, men jag fick en känsla av att du är rätt ung.Isåfall har du ett helt liv på dig att träffa den rätta.Innan dess tycker jag att du ska leva ditt liv och göra det som du vill med ditt liv. Jag tror inte på förhållanden där sexlivet inte fungerar.Det är alltid en som blir mer sårad än den andra när en relation tar slut. Om du sjuter ditt beslut på framtiden hela tiden, så kommer det bara att bli svårare och svårare att bryta upp. Jobbiga saker är bäst att ta direkt.Om det nu är det du vill.

Jag är tjugo och ettpar till medans han är trettio minus några. Ja, våra mål i livet och ambitioner tror jag skiljer sig ganska mycket från varandras. Han säger att han vill följa med mig överallt och så, men samtidigt så vill han fundera på allt otroligt länge innan han gör det.

Han håller lite på att "göra karriär" nu, vilket jag väl också vill. Men jag vill till skillnad från honom plugga i åtta år först, så jag vet inte om vi kommer att hamna riktigt i fas? Skulle gärna plugga utomlands men har "gett upp" den idéen nu.

Men samtidigt, när jag tänker på att lämna honom ibland, som nu, tänker jag på hur skönt det skulle vara om han bara höll om mig? På ett sätt är jag lite rädd att det är någon slags trygghetsgrej, men samtdigt "maler" det i mig att det kanske är så att jag älskar honom på mitt eget, lite konstiga, sätt? Och att jag kanske "bara" trycker bort honom och mina känslor för honom för att jag på något vis känner mig fastkedjad i dethär..? (Framförallt i min rädsla för att såra honom, antar jag.. Vilket väl på ett sätt är befogad, för OM jag skulle flytta långtbort så tror jag att jag kanske SKULLE lämna honom tillslut, med tanke på att jag inte alltid känner saknad?).

Idag vill jag flytta till Polen.
Men han är så snäll och söt idag också.

Jag tycker du ska prata med honom om detta. Kanske känner han likadant? Par som inte kommunicerar brukar ha lika känslor utan att man vet om det... Om du har svårt att säga allt detta med ord kan du skicka ett mail el brev? Det är verkligen inte bra att du går omkring och mår dåligt, inte bra för kroppen. Det kan gå så långt att du börjar må fysiskt dåligt.

Jag vet att han inte känner likadant för jag har pratat med honom i viss utsträckning (kanske inte sagt "hur illa det är" riktigt eftersom han blivit så ledsen för "litegrann", han blir ledsen bara jag åker bort i någon vecka..).

Jag känner att han liksom, känner sig osäker kring mig nu. Han har blivit lite svartsjuk vilket han aldrig varit förr, och lite sådär "hänga kring benen", som jag uppfattar honom nu. Jag vet att han är rädd för att för att jag ska gå och jag är också rädd för att jag ska gå så jag vet inte hur jag ska göra längre.

För ibland vill jag bara att han ska sluta klänga efter mig, men samtidigt så vill jag ibland att han skall göra det också. För jag gillar ju honom jättemycket och vi har ju kul. Bara inte lika kul som förut. Och likadant.

Och lika mycket på annat än ett vänskapligt plan. Antar jag.

Du är egentligen inte skyldig honom nåt annat än ärlighet. Dig själv är du skyldig ärlighet också, och att vara trogen dina egna drömmar.

Försök att sätta dig ned med honom och prata om detta. Kanske du skulle behöva bo för dig själv ett tag, som särbo? För att känna efter...

Jag har tänkt på det också, men det enda som händer när jag tänker mer på det är att det känns som att vi skulle göra slut. Och då får jag ångest. Jag skulle sakna att bo med honom tror jag, även om jag bara vill att han ska gå och inte vara så "kärig" ganska ofta..

Idag har jag förresten saknat honom lite. Har varit borta i mer än en vecka nu och inte saknat honom alls. Men idag kändes det lite som att det skulle vara skönt att sitta och prata med honom. Inget smärtsamt sakn precis, och jag vet inte om jag mest saknar honom för att jag vill känna mig mindre skyldig över att jag "överger" honom (han är ledsen nu när jag inte är hemma), eller om jag saknar honom för att jag vill vara med honom.. Det är lite besvärligt. En dag är jag säker på ett det är kört, nästa vänder jag om och tänker något annat, osv.

Jag förstår precis. För ngr år sedan var det jobbigt för mig och min blivande, och jag tog det smärtsamma beslutet att bo själv ett tag, som särbo. Vi hade våra "ensamdgr" som vi kallade det för, då vi bara pratade på tfn med varandra. Sedan träffades vi, och gud så skönt det var. För våran del hade vi nog inte stått där vi står idag( ska gifta oss i midsommar) om inte jag flyttat ut. Vi var särbos i ett halvår. Men det var skitjobbigt!! Vi visste inte då om det skulle hålla eller inte, men det gjorde det.
Jag tror att om man är riktigt menade för varandra och kärleken är stark, så överlever den alla prövningar, beroende då på hur man själv är som person. Jag vet ju inte hur stark du är? Eller så stannar du kvar som det är, och kanske märker senare vad du ska göra.
Jag gick länge och funderade på att flytta, precis som du har ifrågasatt ditt liv och förhållande. Min kille blev väldigt ledsen när jag bestämde mig för detta, men jag var "egoistisk" och tänkte på mitt liv då. Idag håller han med om att det var bra för oss.
Hoppas det löser sig för dig!!!

Jag var också med en kille som verkligen var mer än vän än nåt annat. Oh, det var jobbigt. Jag kände mig aldrig tillfreds som kvinna, och jag tänkte nog mest att "det gör inget, det är ändå en ungdomsgrej att känna sig åtrådd o attraktiv o ha bra sex o vara passionerad". Men oj vad fel jag hade.

Vårat förhållande gjorde mig deppig och missnöjd med livet. Jag gjorde slut och var ihop med en kille som BARA tänkte på det fysiska. Efter några år (och många killar) har jag äntligen hittat en balans: m2b!

Jag är såå otroligt glad att jag inte stannade med min vän-pojkvän! Idag är vi goda vänner, han har ny flickvän och jag njuter av vår vänskap! Han förstår mig underbart bra och jag honom och vi kommer alltid ha varann på det sättet. Men jag har aldrig varit så lycklig och "fullgjord" som nu när jag är med m2b.

M2b älskar hela mig, min person och min kropp och han "ser" mig verkligen och vi är passionerade samtidigt som jag kan prata om ALLT med honom. Ibland förstår han mig inte riktigt lika bra som vän-pojkvännen gjorde men det är naturligt eftersom m2b o jag har ett mer love-relationship och inte en under-cover vänskap.

Så mitt råd är: stanna INTE med din nuvarande. Du kommer aldrig bli lycklig, jag lovar dig. Dessutom förtjänar du att smaka på riktig kärlek, efter man hittat den blir man rädd över att man övervägde att spendera livet med en kompis!

Vänner (även dem man kallar pojkvänner) är inte bra livskamrater på det sättet. Du behöver en person du verkligen älskar för att må bra o hitta den rätta balansen i livet, nån du kan prata öppet med. Tänk dig att uppfostra barn ihop! Eller flytta till Afrika som du nämnde... Det är stora utmaningar och man behöver en solid grund som par för att klara det. En vän kommer alltid bara vara en vän. Men med kärlek kan man uppnå nästan vad som helst!

Så missa inte chansen att hitta din riktiga stora kärlek!!

Du blir inte missnöjd när du är gammal (om du gör slut), för det här ÄR inte det bästa du har.

Jag har precis gjort slut av "vänskaps-anledningen", och trots att det varit många kval och mycket velande så vet jag att jag gjort rätt. Som flera andra har skrivit - Jag (liksom mitt ex, du, och alla andra människor) måste få chansen att kunna blir RIKTIGT lyckliga någon gång, man kan inte vara låst i ett sådant förhållande.