Det é väl inget viktigt!!!

Ååå vad jag känner igen mig. Min karl har alltid sagt att vi har det väl bra ändå. Inte behöver vi gifta oss för det.

Men jag har försökt med att det är ju när man har det bra som man gör det. Visst.

Nu efter 13 år tycker han att ok, det är viktigt för dig och det underlättar många juridiska aspekter när vi har barn, så nu gör vi det. Dock utan kyrkbröllop, det blir enkelt i stadshuset utan vittnen. men det känns helt ok nu, jag har haft 13 år att vänja mig på.

Inte bara viktigt känslomässigt, även viktigt "praktiskt" hur tråkigt det än låter, speciellt när man har barn.

Diskuterade detta med min m2b idag faktiskt, och det slog oss att om nåt så förfärligt skulle hända som att jag skulle dö idag (innan vi är gifta) skulle han inte få bo kvar i vår lägenhet (den är skriven på mig). Skulle jag ha dött under förlossningen med vår son, skulle han inte räknas som vår sons pappa utan utredning först... annat är det om man är gifta! Det finns säkert fler grejer också...

Så för oss är det inte bara underbart att få gifta oss för att vi älskar varandra och vill dela vårat liv tillsammans, utan även ett "smart drag" för framtiden.

Hoppas ni kommer fram till nåt bra tillsammans och lycka till med bebisverkstan!

*Kram*

Har du berättat för din sambo hur viktig det är för dig och alla juridiska fördelar med att vara gifta?

Känner igen mig precis! Jag och min sambo har varit ihop i 13år (träffades tidigt 16-17år gamla) och har två barn ihop. Vi förlovade oss för sju år sedan mest för att jag ville. Har i många år frågat/påpekat/"tjatat" om bröllop men fått nej hela tiden. Han har inte "förstått varför" man ska gifta sig, det är bara dyrt. Hade en tanke på ett bröllop på vår 10årsdag men så blev jag gravid och vår son föddes några dagar innan 10årsdagen.
Trots flera pikar från omgivningen och krånglet med att besöka socialen för faderskapsintyg blev det inget bröllop. När vi fått son nr två hade jag nästan gett upp hoppet men efter hans dop (med vår underbara präst) så frågade jag igen om det inte vore dags snart, och tro min förvåning när han faktiskt sa Okej (inte ja, men okej dög för mig )
Han hade funderat lite på det och eftersom vi ändå tänkte ha kalas nästa sommar (båda fyller 30) så blev det nog inte så mycker dyrare med bröllop (trodde han).
Jag vet att bröllopet mest "är för mig" och för honom hade vi lika gärna kunnat gå till rådhuset en tisdag och bara skriva på.
Vad jag ville säga med min långa saga är att de faktiskt kan ändra sig. Jag hade totalt gett upp hoppet. Jag tror att du ska berätta för honom hur mycket det betyder för dig.
Lycka till, både med bröllop och barn
Ett tips om det inte tar sig: ät Ginseng och få zoonterapibehandling för ökad fertilitet. Hjälpte mig med några behandlingar.