ätstörningar o dyl. hjälpa varann!

Hej! Har skrivit lite tidigare om detta. Har fått diagnosen anorexi efter 16 år i helvetet. Ska iväg till en klinik i Mora i morgon för inläggning 5 dgr, är rätt nervös nu!! Var på julbord m sambon i fredags, det var gott men jobbigt!

Så du ska läggas in.. vad kommer det innebära? bra att du tagit tag i det! =)
Härligt att du kunde njuta av maten, även om ja kan förstå det var jobbigt.

önskar ja kunde njuta av mat, men just nu känns det väldigt avlägset. jag tycker inte ens om mat, föredrar hungerkänslan mer än mättnadskänslan..knäppt va.. ja motarbetar fortfarande. men men . jag väntar på en tid för läkarbesök på en sådan enhet. oxå nervös..

Hej!
Ni kan gärna prata med mig om ni behöver stöd, har lidit av ärstörningar och svår anorexi nästan hela mitt liv. Gick så långt att jag blev tvångsinlagd med lpt och bara några timmar från döden. Har även varit inlagd i mora, är iförsig fortfarade där...efts denna sjukdom tar fruktansvärt långtid att reparera sig från. Men jag finns här om nån behöver prata...

Ahlgren:

Hej! Blev så glad över att se ditt inlägg. Känner mej i stort behov av stöd.. Har ju äntligen tagit tag i det o väntar nu på ett första besök till en ätstörningsenhet. Men motivationen o viljan är nere på noll. Trodde att det skulle bli lättare, men det känns som att det blivit allt svårare sen jag bestämde mej för att ta hjälp. Vill inte längre. Ångesten och känslorna känns dubbelt så jobbiga. Vill helst bara att ingen ska bry sig o lämna mej i fred.
Men nånstans vill ja oxå må bra, få t-baka krafterna o se bra ut. Fy va jag hatar detta!
Känns som att jag alltid kommer må och tänka så här. Kan man bli "helt" frisk? Vad har hjälpt dej mest? Vet inte va ja ska ta mej till med mej själv...

life-is-not-a-bed-of-roses:
Du får gärna maila mig om du vill prata mer privat: pillan_18@hotmail.com

Det värsta är att det aldrig nånsin blir lättare, snarare tvärtom. Man är jue sin värsta fiende, och att behöva stå upp mot sig själv är svårt, fruktansvärt svårt.
Jag tog aldrig hjälp själv, det slutade med en ambulansfärd till sjukhuset och lagen om psykriatisk-tvångsvård. Beundrar dig att du tagit steget själv, det är stort. Att bara vara medveten om att man är sjuk är ett enormt stort steg. Finns här för dig på mail och på forumet. Jag ska försöka hjälpa dig så gott jag kan. Det kan vara skönt att prata med nån som förstår vad man går igenom, att man inte är ensam. Att man inte är psyco för att man har dom tankarna och känslorna man har.
Visst ja, du frågade en fråga. Jag har varit inlagd ett antal ggr, men när jag var som sjukast var det som värst. Man blir inte bra behandlad på sjukhuset, och jag ville hem. Så jag tvingade mig att försöka äta, svårt när man inte ätit en mat bit på ett halv år om inte mer...men jag förstod ändå inte att jag var sjuk, ville bara hem. Efter ett bra tag hemma, så fick jag min morot, dvs att det är lättare att kämpa om man har ngt att kämpa för. Visst jag är inte frisk i dag, men jag äter...det tar tid. Kram på dig!

Hej! Har varit hemma från Mora sen 22 dec. Det är väldigt jobbigt! Jag måste äta 7-8 ggr per dag... Har iaf inte kräkts ngt! De 5 dgr där var väldigt bra för mig, synd att det är så långt kvar tills jag ska dit igen. Det gick bra första veckan här hemma, nu mår jag skit!!! Jag har mkt kroppsliga symtom på att jag har börjat äta igen, å så tycker jag att jag bara sväller... Känner mig äcklig å stor. Nästa gång ska vi ta itu med mitt självförtroende.

Evani...vem är det du pratar med i mora?

Jag har en egen terapeut där som heter Micke.

Jag fick diagnos anorexi/bulimi för ca 3 månader sedan. Men jag har kräkts efter varje måltid i 1,5 år nu... Känns som jag aldrig kommer bli frisk... Jag förstår inte varför jag inta bara kan sluta! Jag ser gravid ut när jag har ätit och jag klarar inte det och då kräks jag... Går hos en psykolog nu, ska på mitt tredje besök på måndag. Jag klarade 5 timmar när jag skulle lägas in sen blev jag hysterisk och ville åk hem så min sambo kom och hämtade mig. Det jobbigast med alt är att jag tycker så synd om min sambo. Han kämpar och stöttar mig hla tiden men det är jobbigt när han är ledsen och att han är så maktlös... Jag hatar denna sjukdomen...

har inte kunnat skriva här på ett tag. har blivit sjukskriven för min anorexia(känns konstigt för ja kan fortfarande inte fatta att jag har det) och ska in på bedömningsvecka om några veckor -nån slags 5 dagars behandling. + att jag ska börja gå t någon som ska hjälpa mej m matschema o dyl.
¨..så det har hänt lite.
ska försöka skriva här lite oftare. det är skönt att kunna prata med andra som är i samma situation.