Stanna eller gå? Hjälp!

Å va jag känner med dig! Jag har inte tid att skriva jättelångt till dig, så som jag skulle vilja men måste ändå, lite..

Jag har få principer, men en är att "livet är för kort för trista förhållanden"...

Du är i din bästa ålder för att bilda familj, men det kommer inte att bli nåt bättre om du gör det med en man som är som din sambo. Jag tror visst att du kan vara trött o irriterad också, men det är inte mer än mänskligt. Snälla lilla fideli, tänk dig för innan du låter alltför många år till bara gå, av bara farten o gammal vana.
Att inte känna ömsesidig respekt i ett förhållande kan inte vara en bra föresättning.
När man varit tillsammans så många år som ni har, så har ni säkert skaffat massor av saker, och mängder av gemensamma vänner och traditioner.
Men du har säkert egna vänner, det finns nya saker...osv. Gör något! Du får inte utplåna dig för en annan människa!
Jag riktigt hör hur kategorisk jag låter, men jag bara måste.
Är du verkligen kär? Eller är det också gammal vana?
Tänk dig för bara. Jag har haft 2 7-åriga förhållanden, båda ledde till barn, som var planerade men det höll inte iaf. Jag var den som gick. Men nu är jag nygift med en underbar man, vi har mycket kärlek, mycket respekt, mycket sex och vi har roligt. Och det är, tycker jag grundförutsättningarna för ett lyckligt liv tillsammans. Naiv? Kanske, men så tycker jag.
Kram på dig!

Kan inte annat än hålla med Lena v B. Livet har så otroligt mycket att bjuda på, så stanna inte i något halvbra (heldåligt? ) av trygghet.
Du låter inte lycklig med din sambo. Du förtjänar lycka och någon som älskar och respekterar dig.

Lena

Tack för ditt svar! Sitter här och gråter och känner mig så rädd... Vet inte om jag orkar... Jag tror absolut inte att gräset är grönare på andra sidan. Jag kanske egentligen har en guldklimp? Snart 32 år och som sagt så vill jag skaffa barn och har svårt att tänka mig börja gå ut på krogen osv...
Han mår ju inte heller bra, och jag förstår inte att han tycker att det är ok att leva så här.

Nu vet jag precis hur du tänker, och det där ovissa, det där otäcka och osäkra som finns där som ett alternativ till det du har, får dig att tänka att "men det kanske bara är jag som är känslig" osv.
Jag har kännt exakt så också! Första gången hade jag ingenting eget, inte ens ett jobb! 2 barn, inget dagis inget jobb..men vaf..! Det var värt varenda sekund som jag mådde dåligt just då. Det var ju bara en kort kort period av hela mitt liv. Sen blir det bättre o bättre. Det handlar inte om att gräset är grönare på andra sidan. Där du är nu verkar nästan inte ens finnas något gräs...
En annan liten "princip" jag har är att det är bättre att vara ensam ensam än att vara ensam tillsammans med någon.
Tänk på det vännen!
Och du, jag gillar inte heller krogen, jag träffade mitt livs kärlek på Spray Date. De du!

Men jag tycker så synd om honom, det är inte för att vara elak som han gör så här utan han mår ju dåligt med sin livssituation oxå. Men han tar ju aldrig tag i det ju...

Men det gör du! Det du skriver i ditt första inlägg är ett tecken på att du tar tag i ditt liv nu. Vi ansvarar för våra egna liv. Ni är 2 vuxna människor. Ingen annan verkar komma med en lösning på era problem. Typiskt när man haft ett långt förhållande som är dåligt på många sätt, så när man väl är mentalt inne på ett spår som leder till separation, så blir man sketis och letar sig tillbaka till det som faktiskt var bra. Och det är säker bra att man funkar så, men man måste ändå vara realistisk.
Är det din egen uppgift att reda ut problemen? Man kan aldrig ändra en annan människa, man kan bara ändra sig själv och sin egen inställning.Och det skulle ju innebära att du får gilla läget så som han är...
Men, det tror jag inte att du vill.
Tycker du att jag är grym? Det är jag inte, jag är vis av erfarenhet bara.

Men hur kär kan man vara efter så många år? När vi är lediga och hinner spendera tid tillsammans har vi det himla mysigt, vardagarna kan oxå vara det men det har varit så otroligt mycket tjafs senaste halvåret.

Nej, visst är det säkert så att han har sina anledningar till att bete sig som han gör. Men ska du drabbas av det genom att behöva leva med en man som är arg och sur och där allt sker på hans villkor?
tycker du så synd om honom att du är beredd att offra dig själv för det?
Att tycka synd om någon på det sättet är också en försvarsmekanism för dig själv. "Det är synd om honom, jag kan inte lämna honom. Han menar det egentligen inte." Det låter som något jag hört misshandlade kvinnor säga många gånger. "Han menar det inte, han är inte elak/dum egentligen."
Jag säger inte att din sambo misshandlar dig, fysiskt. Men det mentala övertag han tycks ha är stort. Vill du leva med någon som är elak och dum, utan att egentligen mena det och utan att ta ansvar för det?
Du skriver att han aldrig tar tag i det. Åh, vad jag känner igen det. Den där önskan om att om han bara tar tag i "det" så kommer det bli så bra, för man har ju sett att han har "potential". Men ska jag gå här och vänta, slösa mitt liv på en människa som inte vill tillräckligt mycket själv?
Du är värd någon som tar både sig själv och dig på allvar.

Gå ut på kogen behöver du inte om du inte är så sugen på det! Jag, precis som Lena v B, träffade min sambo på internet! Funkar alldeles utmärkt!

Visst är det läskigt att lämna det gamla och trygga (även fast det är olyckligt), för det okända. Men det är värt det!!
Jag hade inga barn, men lämnade mitt ex utan att ha jobb eller bostad. Det var riktigt tungt en period, men åh så glad jag är att jag tog det steget.
Berätta för dina vänner, de kan vara ett otroligt stöd för dig i det här.
Var stark och sätt dig själv i första rummet!!!

håller med Lena

Det är svårt det där med förhållande. Jag befann mig i ett där det aldrig kändes som vi kommunicerade på riktigt utan mest pratade förbi varandra, visst hade vi det mysigt men det räckte inte. Han kunde också vara negativ men när man föreslog något var det inte bra heller. Man måste vilja ta tag i sitt liv ingen annan kan göra det åt en. Nu har jag aldrig varit tillsammans med någon så länge man visst måste man vara kär även efter så många år annars håller man inte samman, svackor kan man ha men det måste finnas en gemensam vilja att ta tag i det.

Jag träffade inte heller min nuvarande kille på krogen utan på jobbet, har en del kompisar som har träffat sina på sraydate.

Jag tror att man skall fundera på vad man själv mår bra av och sedan utgå från det. Stå för det val du gör (och inte gör) så ångrar du inget sedan.

Jag tog upp frågan igår kväll och sa att nu är det nog! Han tyckte att jag får stå för vad jag säger nu en gång för alla. Lite kaxig direkt alltså. Sedan mjuknade han och ville ligga nära och sova och så. Nu idag har han ringt tre gånger bara sedan kl 8 när han började jobba och bara ska småprata. Säger att vi ska prata ikväll osv. Han sa även i morse att han knappt sovit inatt. Så här blir det efter om vi tjafsat ordentligt men sen går det ju tillbaka till det vanliga igen förr eller senare. Det är verkligen en fin kille och många av våra vänner säger det hela tiden att jag ska vara glad att ha honom. Jag har så svårt att ta ett beslut på dessa olika personligheter som han visar... Dr Jekyl och Mr Hyde alltså och det är han medveten om. Därför tycker han inte att jag ska prata med honom när han är på dåligt humör.

Hur kär man är efter 9 år? Ja du, man kan nog vara jättekär...eller inte..Men i vilket fall som helst så måste det finnas kärlek, respekt, sex och goa skratt.
Man kan säkert bli trött på varandra ibland efter några år, men det är skillnad på trötthet o ren tristess.
Vad har hänt som gjort det så tjafsigt det senaste halvåret?
Vad vill du helst att man säger till dig? Att du ska uppskatta det du har, för man vet vad man har osv..Han har nog bara en svacka, det löser sig nog.
Det kanske det gör! Eller så gör det inte det? I vilket fall som helst så löser du inte det ensam, och det löser sig inte av sig självt heller.
Att våga är att förlora fotfästet ett litet tag, att inte våga är att förlora sig själv. Karin Boye skrev det och det är så sant så sant.
Av oss här på BT så är det bara du som känner till era probs, så ta våra råd o tips för vad det är. Vi utgår bara från våra egna erfarenheter och det du beskriver.

Men man måste kunna prata med varandra även när det ena är på dåligt humör. Du kan ju inte låta bli att prata med honom under en längre period bara för att han inte vill eller?
Ni kanske skall prata med någon utomstående om detta för det låter inte bra alls. Jag vill att min M2B alltid skall finnas där för mig inte bara ibland.

Vad gulliga ni är som bollar med mig!

Lena

Jo, senase året har jag haft 2-3 jobb(inte heltid på alla, men totalt ibland ca 150 %) och nu studerar jag en utbildning på heltid och jobbar ca 60 %. Jag reser mycket i jobbet och ibland är jag borta en halv vecka. Då är det riktigt långa dagar, ca 12 timmar, samt restid till nästa klinik osv... Jag vet inte om han stör sig på att det går bra för mig och att han har hamnat i ett råtthål. Men som sagt, man är herre över sitt eget liv, men han har nog gett upp. Denna utbildning jag går får jag betalt av min arbetsgivare oxå, så ja, jag är lite guldkalv där. Men jag får verkligen slita för det.
Jag brukade tycka om att laga mat och pyssla hemma osv (fast jag jobbade mycket) men jag orkar inte längre. Det är damm överallt och han lagar all mat osv... Det kanske är det? Nu har jag skärpt mig sista dagarna och blivit jättesnäll. Sedan fick jag en mobiltelefon från jobbet med värsta kameran igår. Och då blev han sur över att jag inte var intresserad över hur den funkar osv. Jag vill ju inte bli någon mästerfotograf. Det grundar sig i att han vill så gärna ha en sådan telefon och därför blev avundsjuk berättade han i morse. Tråkigt att han ska skälla på mg för det!

Han blir alltså arg på dig för att du är ointresserad av hur mobil-kameran funkar? Och han blir avundsjuk för att du har en...och låter det gå ut över dig. Hjälp!

Du har skärpt dig dom sista dagarna och blivit snäll...Har du varit dum? När? Var det när du inte torkade damm? Eller ser han det som orättvist att han får laga maten? Visst ska man dela på hemarbetet, men om en av er har jobb/skola på annan ort och lägger så mycket tid utanför hemmet så får väl den som är hemma mer göra lite mer...ska det vara så svårt?
Det hade nog du gjort om det varit omvänt, eller hur?
Han får väl se till att ta sig ur sitt "råtthål" och inte ta ut sin frustration på dig!
Jag hatar att se någon bli orättvist behandlad.

Låter ju minst sagt lite omoget att inte kunna hantera sin egen ilska alls - det är väl inte ditt jobb att parera efter hans humör? Det är inte ditt ansvar att vara beredd att ta på silkesvantarna bara för att han inte kan hantera sitt humör! Lika lite som att du ska ha skäll för att han blir avundsjuk, så gör man inte.

Han må vara gullig utöver det, men om sådant där händer ofta är det inte bra. Det vore väl en sak om det var engångsföreteelser, men så verkar det ju inte vara? Du ska inte behöva vara slagpåse och ha som ditt ansvar att backa så fort han är missnöjd med något.

låter hårt men: Flytta isär åtminstone! Så att han förstår vad han borde uppskatta och kommer sakna.

Du förtjänar någon som älskar dig för den du är, som uppmuntra dig i studier och karriär och som delar hushållsansvaret med dig på ett sådant sätt att det känns rättvist!!!

Gräsen KAN visst vara grönare på andra sidan, ragga kan man göra på nätet under lugnare former än på krogen. Och skaffa barn med en karl som är bitter på sitt liv och förväntar sig att du ska parera detta.. näeee... *varningssignal*

Det verkar som om du utvecklas i en annan takt än din sambo och att han inte kan glädjas åt din utveckling och se möjligheterna till att berika er relation. I stället tar han det personligt och gör dig till sin "motståndare". Att du lyckas blir ett bevis på att han "misslyckas". Så tolkar jag er situation, utan att ha sett er tillsammans eller känna er det minsta.

Han gör sina problem, sin livskris, till era problem, eller snarare till dina problem. Jag skulle tipsa honom att gå och prata med någon, kanske en livscoach. Eller så köper du en bok till honom som handlar om hur man tar tag i sitt liv och vågar utvecklas. Jag har inte läst "Självkänsla nu", men en sån typ av bok kanske kan ge honom nycklar till att våga växa, även om han nu känner sig bitter över att han har "fastnat" i en negativ livssituation.

9 år är en lång tid, ni har förmodligen en hel hög med fina minnen tillsammans! Kanske en period ifrån varandra kan får er båda att komma fram till hur ni vill leva era liv i framtiden.

Lycka till!!!

Har inte orkat läsa alla inlägg men från trådstarten tyckte jag det verkade som han vantrivdes på jobbet. Klarar ni att försörja er på din lön? Uppmuntra honom isåfall att säga upp sig och hitta något han trivs med att jobba med. Då kommer han må mycket bättre och förhållandet kommer att bli bättre.

Här har sagt många kloka saker - jag vill bara stryka under en av dem. Du kan inte ta ansvar för hans handlingar, dåliga humör, bitterhet eller något annat. Det måste han göra själv. Du skulle kunna stötta honom om han ville ta emot det men detta skuldbeläggande av dig är inte en sund relation.

Det måsta inte betyda separation, men det måste betyda förändring. Du kan gott kräva att han uppför sig som vuxen och tar sitt ansvar för att du ska kunna stanna i relatione. Sen är det inget enkelt steg att ta, det inser jag.

Att du tycker synd om honom är faktiskt inget bra skäl att inte förändra ert gemensamma liv. Om det betyder separation eller förändring i relationen är upp till er gemensamt (inte bara dig och inte bara honom). Han har ansvar för sitt liv.

Man ska växa och bli större i en relation, inte förminska varann. Och visst kan man vara superkär efter nio år, det tror jag säkert. Men då måste båda ge varandra stöd, uppmuntran, kärlek, mm.