Jag tror jag blir galen. Han friar ju aldrig. Han kommer med hintar hela tiden men sen händer ju inget. Ber mig att gå och kolla vilken ringstorlek jag ska ha men inget händer. Eller tar upp diskussioner om vems namn vi ska ha etc. Jag vill ju börja planera. Eller planera mer öppet.Han har påpekat att han vill fria och att han har planer. Men när kommer det???? Han har ju sagt så nästan ett år nu. Någon annan som blir tokig av att vänta?????
Känner igen det där. Slutade med att hans stora planer aldrig blev och jag friade till honom i gyttjepöl.
I en gyttjepöl, det var ovanligt. Coolt.
Hur länge väntade du då?
Jag tröttnade och tog saken i egna händer. Fick nobben. Inte så kul.
Vi har olika åsikter om äktenskapet. För mig känns det fullständigt självklart att gifta sig när man ändå bestämt sig för att "det är vi" och att vi ska leva tillsammans resten av livet. Han säger att han har dåligt samvete mot sina (vuxna) barn, vilket jag tycker låter mest som en undanflykt.
Diskussionerna går vidare, fast inte så ofta. Jag försöker att ligga lågt och inte pressa på, men å andra sidan tänker jag inte ge mig i första taget. Vi borde ju kunna mötas nånstans!
Mitt enda råd är; PRATA! Berätta vad du känner och vad du längtar efter. Han kan inte läsa dina tankar. Lever du med allt för stora förhoppningar så är risken att du blir besviken väldigt stor, oavsett vad som händer!
Lycka till!
Tja, vi hade varit tillsammans dryga 1½ år. Hade som ni pratat bröllop i flera månader. Han hade alltså fått gott om tid på sig. Önskar dock att jag gjort det lite mer planerat och inte så impulsivt...
Ja, det är nog så att jag har för stora förväntningar. Jag vet ju att han också vill gifta sig och att han kommer att fria. Vi har pratat om det och jag förstår att vi är lite olika i tidstanken bara. Jag är bara otålig. Jag har alldeles för stora förväntningar. Jag älskar att planera och det här vore underbart.
Jag tror du gör rätt. Ge inte upp helt. Det skulle inte jag gjort. Fast det är svårt att ligga lågt.
Det här med äktenskap är svårt, det är liksom inte något man bara kan kompromissa om. Klurigt.
Hej fröken Inga!
Aha, det var bara helt appopå. Jag tyckte ändå det lät som en kul grej. Något som ni kommer att minnas. Hur gick det? Blir det bröllop, i så fall när.
Mitt nästa steg tänker jag är att berätta hur jag skulle vilja ha en ev. vigsel. Jag vill ha en stund bara med honom och mig och några vänner, ev. våra barn. I all enkelhet. Jag kom på det härom dagen att han kanske tror att jag trånar efter ett stort kyrkbröllop med massor av gäster, och han är typen som absolut inte vill stå i något rampljus. Han kanske är livrädd för just detta, och tvekar just av den anledningen!?
Man kan aldrig prata för mycket med varandra!
Hehe, killar.... Min karl ville också fria, men på något vänster så kom vi fram till tillsammans att vi skulle gifta oss 2006 - då hade vi hunnit jobba ett år efter att vi tagit examen. Så vi började planera och maken vidhöll att han ändå vill fria. Frieriet kom förra året i november, då var klänningen på uppsyning och det mesta bokat. Fast jag har en fin frieriring på handen nu, tillsammans med vigselringen och förlovningsringen.
Så vill man gifta sig så kanske man kan komma på ett bra datum som betyder mycket för en (vi gifte oss på min mormors födelsedag).
Fru Mallgroda, du har rätt, det kan vara så. Det är ju inte ovanligt att ha svårt att stå i centrum. Lika bra att prata om det. Min bror friade till sin sambo men de fick båda kalla fötter då de inte klarar av att stå i centrum. Nu har de varit förlovade i 3 år men har funderingar på hur de ska lösa saken. Jag vet att de inte ska ha gäster i alla fall.
Grattis Fru Yrväder. Hoppas att dagen blir bra.
Fru Yrväder, blev bra menar jag ju.
Jo, den blev alldeles underbar 
Att min man är en mer hopplös romatiker än jag gör ju inte saken sämre 
Fru Yrväder... Romantiker, något du vill berätta? Tar tacksamt emot alla mysiga berättelser... Härligt att fantisera.
