Jag kan inte ens ta blodprov.......

Jag är likadan!! Blir som en snorunge när de närmar sig med nålen, måttar i stort sett sparkar efter den sköterskan... När det varit akut risk för svullnad ner i halsen p.g.a. allergi har de ibland fått ge mig medicin i flytande form, usch vad man skäms efteråt. Har hamnat på sjukhus med krosskada en gång och vägrade ta smärtlindring och/ eller lugnande ett bra tag p.g.a. min (fåniga) fobi.

Det som fungerar på mig är att sköterskan är auktoritär och bestämd, inte nån nybörjare eller nån som försöker vara pedagogisk eller duttig och komma med "men, titta så liten nålen är", "du kan titta under tiden så kanske det inte känns så farligt", "min son klarar det här, han är 4 år". Det är ju inte nåt logiskt och rationellt beteende så såna argument biter iaf inte på mig...

Varje gång jag har tagit en spruta bestämmer jag mig efteråt för att inte vara sån chicken nästa gång, men men, det har inte funkat än... Skräcken är att få diabetes.

Gäller det oavsett var sprutorna tas?

:D Också "stickrädd".

Har varit blod och sprutfobiker hel mitt liv. Första svimm attacken kom när jag blödde från tån när jag va typ fem. Sen dess har jag svimmat typ 10 ggr. Men nu har jag blivit "botad"!!

Det var nämligen min kära mor som släpa med mig till en psykolog när jag va typ 17år. Då hade mamma fått nog efter att jag svimmat vid frukost bordet för att jag läst TVÅ meningar i en "att ge blod"-artikel i tidningen.....

Fick remiss till en psykolog som inriktat sig inom kognitiv beteende terapi och fobier. Nu e jag väl så "frisk" jag kan bli, får fortfarande svimm attacker ibland men nu vet jag hur jag ska hantera dem. Fråga gärna!

Skönt att man inte är ensam! Man kanske ska pröva psykolog då. För jag tycker bara det blir värre med åren.....

Lena+Mattias=sant

"Gäller det oavsett var sprutorna tas? "

För mig är det när de närmar sig med nålen som är otäckt (tror jag) och känslan av att inte ha kontroll över vad de ska göra. Jag tycker bäst om när de sticker mig i fingertopparna, men brukar ha så stark reflex att deras tryckmojäng flyger all världens väg... Jag hatar att bli stucken i armvecket, där ser jag när de närmar sig och de håller fast armen så hårt och.......uuuuuuh.... *ryser*

Jag har blivit stucken i rumpan en gång, det var bra för där är jag vadderad, haha. Plus att jag då hamnade med ryggen mot själva skeendet.

Är det nån mer än jag som fått höra elaka, nedsättande kommentarer av vårdpersonal p.g.a. detta? Visst förstår man att det är jobbigt för dem, men övas de i fobikerbemötande under utbildningen?

Nej, vi sjuksköterskor övas väl inte speciellt för sprutfobiker i utbildningen - men vi får lära oss gott bemötande och kommunikation, så det BORDE ju räcka. Jag känner med er som är så rädda, och blir förbannad när jag hör om folk som blivit illa bemötta. Det gör det ju inte precis lättare nästa gång (varken för den spruträdda eller den som skall sticka), eller hur!?!

Något som sägs hjälpa är att patienten har ätit sig ordentligt mätt precis innan provtagningen - tydligen skall spruträdslan vara enklare att hantera då för många. Det funkar ju bara om man inte behöver vara fastande inför provtagningen förstås.

Hihihi, då ska jag svulla lite innan nästa läkarbesök!

Jag brukar be om ursäkt till personalen innan jag åker hem, iaf till de som behandlat mig bra. (Det låter ju på mina inlägg här som att jag förvandlas till värsta monstret. Fast till viss del stämmer det nog...) Det känns, som jag skrivit, pinsamt när man lugnat ner sig och tänker tillbaka. Usch.

Huu skönt att jag inte är ensam om att vara rädd för sprutor. Jag vill komma över det men vet inte hur det ska gå, anledning: Vill klara av att ge blod.
Känns dock som att det är en riktigt lång väg dit då jag blir alldeles skakig av att bara gå in på ett sjukhus, även om jag bara ska hälsa på nån (dvs inte göra ngt på mig).

Jag tycker att det är jobbigt att andra inte förstår hur jag känner, de tycker att det är ju strunt saker och att jag måste tuffa till mig. Känns som att många säger att de är rädda för sprutor, men de flesta är inte såååå rädda som vissa av oss.

Är det nu jag ska säga att jag aldrig har tagit ett blodprov i hela mitt liv (blir 30 nästa år)...

Jag ska på fullaste allvar vara mer eller midre dödssjuk innan de får komma i närheten av mig med en nål.

Har ni som är rädda testat att använda Emla-plåster? Det bedövar huden där man blir stucken så att man slipper den värsta smärtan av sticket. För visst f-n känns det när man tar blodprov/får spruta. Allt annat är lögn... Om det nu är själva sticket ni är rädda för, vill säga...
Emla används mycket inom barnsjukvården numera, men jag har hört felaktiga rykten om att det inte skulle funka på vuxna. Det stämmer INTE!! Emla funkar precis lika bra på vuxna som på barn!

Jag har varit sprut- och stickrädd ända sen jag hade körtelfeber som 3-åring. Man måste då gå och ta sänka 1 gång i veckan.

Men jag har blivit bättre. Det som hjälper mig är att titta åt ett annat håll, att inte sköterskan säger när hon sticker (blir så spänd om de säger det att det bara gör ännu mer ont) och att samtidigt som provet tas försöka tänka på nåt annat.. typ drömsemestern, vad jag skulle göra om jag hade en miljon eller liknande.

Och nu har jag dock blivit så bra att jag frivilligt utsätter mig för akupunktur.

Det har dock tagit mig 25 år att komma dit. Jag har när var som sämst legat i fosterställning och gallskrikit om någon kom närmare än 1 meter med något som sticks. Och jag har faktiskt klarat det utan terapi utifrån, på nåt sätt var det som att jag gav mig tusan på att det inte skulle få krångla till mitt liv.

Nu håller jag på att försöka bli av med min getingfobi.