• rosen06

    Göra slut?

    Okej, det här är ju mitt beslut i slutändan. Men behöver ändå lite av era erfarenheter, och få höra vad ni tycker.

    Har ett förhållande med en (underbar)man sedan några år. Vi bor ihop, har gemensamma intressen, vänner, åsikter, framtidsdrömmar osv. Det enda (fast en viktig del) som inte funkar är intimiteten. Den finns liksom inte där längre, trots att det var bra i början.
    Det går månader mellan gångerna, från att i början ha varit flera ggr per dag.
    Det här är en enormt viktig bit för mig..men ändå känner jag att jag inte ens tänder på honom längre. Fast jag älskar honom och "dyrkar marken han går på".

    En tid nu har jag längtat efter något eget. Bo själv, vara självständig.
    Något som jag inte hunnit med i mitt liv.
    Det börjar bli allt mer verkligt för mig..och jag börjar tröttna på relationen. Känner att jag är mer inne på att gå vidare, medans han vill jobba på det. Samtidigt känns det som ett hugg i hjärtat, när jag ser honom i ögonen och föreställer mig att vi inte ska vara tillsammans.
    Jag har alltid sett en framtid med honom. Men ändå känner jag nu att jag inte ens kan tänka mig barn, giftermål osv. Många av mina vänner har redan avklarat det, eller planerar det med sina respektivet.

    Tänker dagligen på hur jag ska göra. Om jag ska fortsätta, eller gå min egen väg..och se vad som händer sen?

    Ska man göra slut, när "allt annat" än intimiteten är toppen?
    Ska man fortsätta när man eg. längtar vidare?

    Har någon varit i liknande situation?

    (Om inlägget låter luddigt, så beror det på att känslorna är röriga i mitt huvud..;)).

  • Svar på tråden Göra slut?
  • MysEtt

    Svårt att säga men det känns som om det första du behöver göra är att komma ifrån det hela under ett tag för att sortera ut hur du känner och vad du vill. Kanske finns det en möjlighet att plugga en termin på annan ort eller att jobba någon annanstanns under ett halvår? Prova på något helt annat, kanske något som du velat men inte gjort Utveckla dig själv utan att fundera så mycket på Er.

    Sedan till intimiteten beror det väl lite på varför den inte så är bra längre. Där går det väl eventuellt att gå och prata med någon. Jag tror dock att den kommer tillbaka om förhållandet i övrigt är bra

    I alla fall tycker jag att du skall tid och fokusera på dig själv utan att fundera för mycket på er. Det var när jag gjorde det med mitt ex som jag insåg att det inte var vi men det kunde lika gärna varit tvärtom

  • rosen06

    MysEtt

    Tusen tack för att Du tog Dig tid att svara.

    Ja, jag har väl funderingar på att flytta till eget boende först och främst.
    Det som är jobbigt är ju att vi båda känner att då kommer det nog rinna ut i sanden (han för att han inte känner att jag "vill kämpa", jag för att jag bara längtar bort).

    Ena dagen känns det som att jag ska flytta, och det får ordna sig som det vill.
    Nästa mår jag dåligt över att bara tänka tanken på att plocka ihop mina saker och lämna vårt gemensamma boende.

    Jag tror jag vet innerst inne att jag måste flytta, och vad som händer sen..ja, det får ske.
    Men ändå tvekar jag så.

    Antar att det inte SKA vara lätt att lämna ett, i övrigt, bra förhållande.
    Finns inget jag ens kan "låtsas" störa mig på hos honom som person eller pojkvän/sambo. Han är "perfekt". ;)

  • Janie

    Jag har haft vänner som har berättat sina situationer precis så som du gör - och även jag har känt så, trots att jag har mer eller mindre levt mest i distansförhållande.

    Det mesta går i perioder; förhållanden framförallt. Man har vår-perioder då allt är bara underbart; man är intim på ett underbart sätt, man förstår varandra utan att ens nämna saker i ord, man har ett underbart fantastiskt samspel som bara bästa vänner och älskare kan ha. Men sen kommer perioden då allt inte stämmer riktigt... något är i obalans.

    Jag kan bara säga vad jag tycker;
    jag skulle inte göra någonting hastigt, om jag kände som du. Jag skulle inte heller tänka på det för mycket, eftersom jag skulle "dyrka marken han går på..." Man är ju bästa vänner även i sämre situationer, och älskare... och sådant vill man inte ge upp så lätt trots att man kommer in i en längre period då allt inte är ok.

    Sen när du inte längre dyrkar marken han går på, och inte känner hugg i hjärtat - då kan du börja tänka på att det faktiskt finns någonting annat för dig.

  • rosen06

    Kloka ord Janie, tack ska du ha.

    Det är just dessa motsträviga känslor som är så jobbiga.
    Min längtan bort, mitt ointresse för förhållandet (alltmer), samtidigt som jag "dyrkar marken han går på". Mao har han alla egenskaper jag söker i en man.

    Men är man kompisar, mer än älskande, då?
    *suck*

  • Janie

    Ibland är man mer vänner än äskande/älskare... och ibland är det det enda man har... men trots det är det kanske inget man ska ge upp och lämna. (jag menar absolut inte att man inte ska lämna det för att det skulle vara det enda man har...det bästa man har...i ett negativt sorgligt seende)

    Men mycket beror på att hur stor del han är av dig.

  • pling_79

    Hej!
    En idé kan kanske vara att du skaffar en egen hobby, testa på något som du alltid velat göra, som din sambo inte är involverad i. Dels får du lite tid för dig själv och du träffar nya vänner. Dels blir din sambo nyfiken och mer intresserad och plötsligt så känns allt superbra igen.
    Jag har också varit i din situation, till och med tittat efter lägenhet i tidningen, men efter att ha gjort något bara för mig själv så känns allt jättebra igen.

  • meb

    Jag hade ett förhållande från det jag var 17 tills jag var 25 år. Min första längtan ut ur detta började några år innan det tog slut. Sedan gick denna känsla upp och ner. Jag längtade efter de saker du skriver - att få vara ensam och självständig - samtidigt som jag älskade honom och han var den viktigaste personen i mitt liv. Även att vi bodde på olika orter under långa perioder så hjälpte det inte. Känslan gnagde i mig. För mig blev det som en återvändsgränd men jag väntade tills jag var allra längst in i den innan jag gjorde slut. Jag hade kunnat göra slut några år tidigare vilket jag kanske egentligen rekommenderar men samtidigt känner jag att jag genom att vänta vet för resten av livet att det aldrig hade kunna fortsätta. Detta är nu sex år sedan och fastän han och jag hade varit tillsammans så länge så har jag inte känt ånger en enda gång för att jag gjorde slut. Det tror jag att jag hade gjort om jag släppt det tidigare.

    När jag väl gjorde slut och tänkte tillbaka så tänkte jag att jag likaväl kunde ha gjort slut tidigare för innerst inne visste jag. Den dagen jag gjorde slut så var det enda alternativet för mig och jag inser att jag under flera år vetat att den dagen närmade sig.

    Många säger att "det är inte dig det beror på det är mig" är en klyscha när det gäller att göra slut men jag tycker inte så. Han var en underbar kille som jag säkert hade kunnat få ett bra liv med. Men ibland blir det inte så. Lycka till!

    P.S. Ett uppehåll på ett halvår då ni bor isär kanske kan vara något D.S.

  • rosen06

    Tusen tack för era kloka ord och råd!

    meb
    Ja, det låter som att du förstår precis hur jag känner. Håller med dig ang. "klyschan". Det handlar ju inte alltid om vad partnern gjort/inte gjort osv... Det kommer ibland inifrån en själv. ..och då är det ju sant, att "det beror inte på dig, utan på mig".

    Vi har nu bestämt oss för att bli särbos iaf (så vi håller ihop förhållandet).
    Sedan vi tog det beslutet nu (jag har redan lägenhet på gång), så känns det mycket bättre! Jag längtar efter honom, uppskattar honom och det vi har på ett helt annat sätt.
    Ser även fram emot att ha mitt eget ställe, möblera det som jag vill, vara ensam när jag vill..osv.
    Så även om det också är jobbigt att ta ett steg "tillbaks" (sörjer lite att vi inte ska bo ihop), så känns det som en god investering för förhållandet i framtiden.

    ..och om vi klarar av att leva så (det kan ju även visa sig bli spiken i kistan för förhållandet, det vet man ju inte. Men det känns inte så nu iaf..), och det blir bra, så vet man ju att man har en stark relation..som tillåter en att utvecklas som person, och göra det man behöver för att må bra.

    Tack igen för ert stöd! =)

  • meb

    Lycka till! Du ska se att det leder fram till något bra oavsett vilken riktning det tar. En kompis till mig flyttade från sin pojkvän under ett knappt år efter att de varit tillsammans flera år. Idag lever de gifta med två barn. En annan kompis flyttade från sin man under sex månader och kom under den tiden på att hon ville göra slut. Båda dessa tjejer är lyckliga idag. Lycka till!

  • M.B.

    Jag har bott själv en period under vårt 6 år långa förhållande. 6 månader bodde jag på en helt främmande ort (hade alltså ingen släkt eller vänner där) i en egen lägenhet. Jag upplevde detta som något positivt, trots att allt inte var en dans på rosor. Men då jag flyttat från föräldrahemmet direkt ihop med min man, var det en uppfriskande tid, då jag själv kunde styra och ställa saker.. jag som är en extrem singelpersonlighet trivdes ypperligt med det.

    Denna upplevelse fick mig att växa något enormt och efter det visste jag exakt vad jag ville och hur. Visserligen ställde det till med lite proble med min man som inte var så glad över min nyfunna "självständighet". De två första åren efter denna tid var rent utsagt helvetiska nästan, men nu har det blivit bättre. För mig var det livsviktigt att få denna egna tid och vågar knappt tänka hur saker och ting hade varit om jag inte fått stå på egna ben en tid av mitt liv.

    Nyttigt och uppfriskande!

  • rosen06

    Det låter hoppfullt. Jag hoppas att vi längre fram kommer känna att det här var rätt beslut, att det resulterade i något positivt för vårt förhållande.
    Just nu gör det mest bara ont och känns oerhört jobbigt. Även om man innerst inne vet att det är nödvändigt, för att kunna fortsätta.

    Tack igen för att ni delar med er av tankar och erfarenheter! Det är skönt att läsa det ni skriver!

  • rosen06

    Är inne och läser era svar igen, för att finna lite peppning.
    Det känns så tungt, så tungt just nu.
    Att flytta till eget, för att finna lite egen tid och fundera osv låter ju enklare än vad det är.
    Nu när man börjar ordna allt praktiskt (leta möbler, packa saker, bestämma sig för lägenheten, berätta för familj och vänner osv) gör det väldigt ont.
    Känslorna går upp och ner, hela tiden. Mest ner. Känner mig oerhört nedstämd och ledsen, gråter och sörjer det hela.

    Det kanske blir bra i slutändan, det måste man ju tro. Vilken riktining förhållandet än tar.
    Men oj, oj, oj vad tungt det är.

    Ibland undrar jag vad jag håller på med..och vill bara ställa in alltihop.
    Men, som min sambo säger, då kommer väl de här känslorna ändå längre fram... Det här är inte första gången jag givit uttryck för min längtan efter något eget.

    Det är nästan så jag ÖNSKAR att han hade behandlat mig illa, för då skulle det vara så mycket lättare. Fast ändå inte, förstås.

    Livet är verkligen inte en dans på rosor, alla stunder.

  • Rosenhaga

    Jag undrar jag...

    Det är något i det du skriver som jag inte får ihop och som gör att jag tvekar att hålla med de flesta inläggen ovan.

    Kärleken och passionen är något vi måste underhålla - ungefär som en brasa. Lägga på en pinne ibland, planera för att det skall finnas torr ved och så. (Kom inte på någon bättre liknelse.)

    Glömmer vi bort det så falnar glöden. Det är mycket på jobbet, en viktig tenta tar allt fokus, en vän har problem, behöver vitaminer eller vad det nu är som stjäl tiden och fokus. Det hände oss när det var extra jobbigt en tid i släkten, månaderna gick och sedan undrade vi vad som egentligen hade hänt.

    Vi började om från början, mindes hur det var när vi träffades, vad vi gjorde och så. Trevande så hittade vi tillbaka till varandra och passionen.

    Vi hade tur som lyckades, borde haft vett att be om hjälp av ett proffs på relationer. Nu fick vi bygga hjulet igen (dvs inte lära av andras misstag och erfarenheter utan göra alla misstagen själva - och skaffa oss erfarenheterna), vilket tog längre tid än det hade behövt.

    Idag är vi lyckligt - och passionerat gifta.

    Mitt stalltips - prata med någon som har det till yrke att hjälpa till i dessa situationer. Lycka till!

  • meb

    Tungt är det när man flyttar "ifrån" något men du flyttar ju även till något som du har önskat. Kompisen jag skrev om ovan som flyttade från sin sambo och som numera är gift med honom - hon fick en kommentar när hon senare bestämt sig för att fortsätta med honom. "vad skulle det där vara bra för". Personen syftade då på att hon ordnat egen lägenhet, betalat hyra och köpt massa möbler och husgeråd. Men hon kände att om hon inte gjort allt det så hade hon aldrig känt sig säker på vad hon ville.
    Din sambo och du verkar ju ha pratat mycket om det här och innerst inne vet du nog vad du vill/måste göra. Om du känner att du "måste" flytta kan du ju samtidigt ta till dig av Rosenhagas tips. Sänder dig styrka!

  • miss Nina

    Hur går det för dig? Hur känns allt nu?

    kram från mig

  • rosen06

    meb - Det har du helt rätt i (att man flyttar TILL något, som man längtat efter). Tack för dina ord!

    Vi försöker nu båda se det positiva i detta. Om jag inte flyttar, så kommer jag känna mig alltmer instängd.
    Det är jobbigt att tala om det för omgivningen. Man får köra hela ramsan om varför osv. Folk förstår inte varför vi flyttar isär, om vi ändå är tillsammans. Så jag har inte berättat det för mer än några polare..och familjen, än så länge.
    Min familj säger att de stöttar mig, men jag får ständigt kommentarer om hur synd det är om min sambo, att jag ska strunta i flytten och bara "låta allt vara som vanligt".

    Men nu är kontraktet för min lägenhet påskrivet. Min sambo följde med mig och kollade på lägenheten, och han hjälper mig med funderingar..och har tom erbjudit sig att hjälpa till med att lägga golv osv. *hehe*

    Sedan får vi jobba på vår relation framöver. Intimiteten klickar fortfarande inte, ens när vi "försöker".
    Vilket bekräftar för oss båda, att vi har problem där. Det är inte så kul.
    Vad gör man om det inte funkar längre?
    Själv känner jag inget större intresse för den biten längre, trots att jag älskar honom och vill ha en relation med honom. Hmm...

    Vad skönt det är att ha er här på BT!
    Uppskattar ert stöd enormt!

  • rosen06

    Så har vi ändå kommit fram till att vi är mer vänner än kärleks-partners.

    Vi har bestämt oss för att göra slut, men som goda vänner. ..och båda håller dörrarna öppna för att ev. försöka på nytt efter en paus.

    Det är skitjobbigt, men det känns bra att vi har fått en fredlig lösning på det..och kan umgås som de goda vänner vi är.

    Vi får se hur saker och ting ter sig.

    Jag ska försöka fokusera på det positiva vi har..och göra saker på egen hand som jag mår bra av.
    Är det meningen att det ska vara vi, så kommer det bli vi igen.

    Känner lite "panik" när jag tänker på OM han träffar någon ny osv. (Svårt att undvika sådana tankar, även om man försöka lägga dem åt sidan varje gång de dyker upp).
    Jag vet ju att många är intresserade, då han är populär både för sitt utseende och sitt sätt att vara mot omgivningen.

    Han har alla egenskaper jag söker hos en man..och jag tror att vi skulle kunna ha en livslång relation.
    Jag behöver dock min egen tid, och få bo själv. ..och vi behöver hitta "gnistan" igen, om vi ska försöka på nytt längre fram.

    Ja, det blir inte alltid som man tänkt sig..
    Hoppas detta leder till ngt positivt, vad än det nu blir.

    Tack igen, för att ni läser och stöttar!
    Det betyder massor!

  • karinna

    Ni är modiga och kloka som lyssnar till era hjärtan och vågar släppa taget om ett sätt att vara tillsammans som inte har kännts bra! Det är ofta då en relation hittar ny luft till att växa igen. Er vänskap är en stark grund att stå på och den ska ni vara rädda om och stolta över, även om ni inte blir tillsammans igen. Lycka till, jag tror ni är på helt rätt väg!!!

  • meb

    Önskar dig lycka till! Din oro att han ska träffa någon annan är helt naturlig. I en sådan situation kan det bli så att du känner att det inte var så farligt som du trodde och det bekräftar att du gjort rätt. Eller kan det vara så att du ångrar dig men kom då ihåg att: Du gjorde det val du gjorde efter det du visste och kände nu. Hade du stannat kvar hade du inte mått bra. Då blir det lite lättare att leva med sina val. Lycka till med ditt "nya" liv!

  • rosen06

    Tack. Dock håller inte alla med om att man är klok och modig.
    Flera har frågat om man inte är rädd att göra bort sig (att han träffar någon annan) osv?
    De förstår inte riktigt, varför man går isär..om man är goda vänner?

    Det är skönt att tänka på era ord då. För ni verkar förstå min/vår utgångspunkt.

    ..och meb; dina ord stöttar mig dagligen. Det är ju sant. Man kan inte tänka att man "gjort fel" i efterhand. Man handlade utefter den info man hade, och de känslor man hade, i det läget.
    Jag hade inte kunnat göra annorlunda, för då hade jag till slut blivit alltmer instängd och kanske tom "bitter", trots att han eg. är en toppenfin kille.

    Livet har sina ljusa resp. mörka stunder.
    Antar att allt ordnar sig till det bästa till slut, även om det inte är det man tänkt sig.

Svar på tråden Göra slut?