Nej?

Jag förstår att det är svårt, men om du vill att ni förlovar er, varför friar inte du? Det verkar som att du måste bestämma dig för vad du vill (fast jag fattar att ditt inlägg är just för att du inte riktigt vet det själv) och ta tag i att själv avgöra saker, inte bara vänta på honom. Du har en lika stor och viktig roll i er relation som han. Om ni inte kan möta varandra i en ömsesidighet är det kanske läge att omvärdera relationen...

Är man lycklig i sin relation och vet att man har valt sitt liv, då kan man också välja bort andra attraktioner som dyker upp. Tro mig, jag har gjort det och ångrar mig inte ett ögonblick. Attraherad kan man bli, och sortera ut vad som är månadsvisa horoner bör man också kunna göra (iallafall i backspegeln när man dan efter funderar över sina känslor).

Vet inte om detta hjälper dig på nåt sätt, men så har det funkat för mig...

Jag tycker inte alls att han förtjänar att bli behandlad på det sätt du beskriver att du gör.

Han ser dig som sin framtid - vill flytta ihop. Frieri och giftemål finns många olika anledningar att dröja med - en del kan vara personliga, andra rent praktiska såsom ekonomi etc. Men du, kan det inte vara så att han helt enkelt dröjer med att fria för att han känner dina ovisshets-vibbar??? Det låter rätt givet i mina öron...

Om min kille betedde sig mot mig såsom du beter dig mot din kille skulle jag inte bara bli otroligt sårad, utan även be honom dra åt helvete.

Din kille är offret i den här historien - så dra ingen vals om att "du sitter med ångest/ du har det sååå svårt" - väx upp och ta ansvar för ditt agerande. Att flirta och dras till andra är bara förstadiet till otrohet - du vet det och alla vi andra vet det.

Lämna honom nu - han förtjänar inte dig!

Anne på grönkulla -
det hjälpte en del. Jag vet att det finns andra tjejer och killar som trots en underbar partner fortfarande kan attraheras av andra. Jag tror det kan vara så hela livet för vissa. Underar om jag är en av dem? Jag har en utstrålning som man näst intill kan ta på, det gör allt som oftast att jag kan stråla av glädje och sprudla av liv och vissa killar finner det attraktivt. Jag vill inte bli en grå mus för att undvika situationer som den häromsistens. Jag hade jättetrevligt men någonstans under vårt samtal började han med sina inviter. Jag har tänkt tillbaka på det och ser att jag inte gjort något fel, jag var artig, trevlig, skrattade. Men jag var också på min sida.
De gånger i månaden då jag mår såhär kan man sätta en klocka på. Det jag egentligen ville höra var om det fanns fler som kunde känna en viss attraktion trots att de redan valt sin partner? Jag har valt honom. Vi har det kanon. Men jag har ingen erfarenhet av långvariga relationer, vet inte hur jag fungerar i sådana, och kämpar för att lyckas. Jag skulle aldrig vara otrogen. Aldrig. Av ren princip. Den dag jag överväger det på allvar tänker jag bryta med killen, men innan dess upptäcker jag ju att så fort som jag haft dessa svackor och ser tillbaka, skakar jag på huvudet åt hur fel dessa kluvna känslor var, och hur fel de hade.
Jag har givit klara signaler över att jag vill bli friad till. Han känner mig så pass väl att han vet vad jag vill. Därmed ligger det hos honom. Att han inte friar kan bero på ekonomiska aspekter, men jag bryr mig inte om pengarna. För mig kan han knyta ett litet snöre till en ring och fria vid havet, själva akten i sig är ju den jag vill åt för att känna att vi tar några steg. Han är snart trettio, jag är snart halvvägs. Jag är mer än redo. Alla har vi olika behov och drömmar, varför ska jag kväva mina för att han är trögstartad?

Aroree - har du något mer du vill säga? Det känns så spännande att träffa människor som inbillar sig att de känner och vet precis allt om en och ens problem så fort som de läser ett ynka inlägg på ett forum.
Eftersom du saknar grund till dina påståenden kan jag lugnt tala om för dig: Jag förtjänar honom. Däremot förtjänar jag inte att må såhär vid ägglossning och mens och därmed söker jag tröst och stöd hos likasinnade, som också känner sina känslor svacka då, som kan bekräfta att det är min menscykel som spökar och inte mitt förhållande.
Jag har inte flirtat. Jag var mig själv, precis sådan som jag är mot mina väninnor och familj, och killen i fråga drogs till det. Det var smickrande att få uppmärksamhet från en annan kille, framförallt en med så många goda egenskaper. Men som sagt, har jag gjort ett val jag håller mig till. Ibland är frestelsen stark och då får man lita till sitt hjärta som hamnar någonstans bakom Förväntan, Spänning, Dramatik, Tankar, och då kan vara svårt att nå fram till direkt. Det jag menar är att frestelser kommer dyka upp genom hela livet och hur andra då hanterar dessa.
Du har rätt annars i att det kan vara förstadiet till otrohet. Jag känner mig så pass väl att jag ALDRIG skulle kunna ha sex med en annan människa när jag har en partner jag älskar. Aldrig.
Hur har du det med pojkvän etc? Känner du igen dig i det jag skriver eller är du en stabil person? Önskar jag hade balans bland mitt serotonin, betaendorfin och blodsocker :)

Tjipp!

Inte ska du behöver undertrycka dig själv - du får bara vara tydlig med att du inte har några avsikter med det - om det är så du känner. Ditt eget agerande kan du påverkan, ingen annans kan du ta ansvar för.

Sen när det kommer til dina drömmar om frieri - tja, det är ju svårt att pressa fram, hur mycket du än känner dig redo, om han inte är det. Då har du två alternativ, vänta ut honom eller fria själv. Mer än ditt eget agerande kan du faktiskt inte påverka. Igen!

Jag kommer ihåg att du hade en annan tråd tidigare i sommar men missade vad som hände i slutet av den, även om jag här förstår att det börjar närma sig att bli sambo.

Jag vet att det kommer bli jag och min pojkvän även om vi idag inte är i närheten av samboskap eller förlovning. Vi har pratat om det och vet var vi står men han är inte redo idag. Det enda jag kan göra under tiden är att vänta. Sedan pratar vi om det ibland och även om saker om det men så fort jag märker att backar så byter vi ämne. Detta är så stora saker att det måste få ta tid.

Har han tidigare haft något längre förhållande? Om inte kan han tycka att det är skrämmande just för att han börjar närma sig dem 30

Detta med hormoner kanske blir bättre med p-piller eller annat?

Självklart väntar man - så länge man orkar. Jag har läst andra trådar här på BT där kvinnor och män inte längre klarat av att vänta. För under tiden som man väntar på den andra beaktas inte ens eget behov, bara den andras osäkerhet eller vad det nu beror på. Det finns två behov. Att vänta är att uppfylla den enas.
Nej nej, p-piller har jag haft och de mådde jag sämre av :) jag sätter nog aldrig i mig sådan preparat längre. Usch.

Hans förra förhållande var på 1,2 år. Ca.'

Och Anne, jag var tydlig. Enligt mig var jag tydlig, precis som jag brukar. Det är hemskt, bara för att man tackar ja till dans tackar man väl inte ja till ett nyp? :D *lol*
Synd detta med frieri. Alltid är det någons behov som åsidosätts, någons drömmar. Oftast den som är mer redo än den andra. Typiskt, lättast vore om man befann sig på samma våglängd :) men det sker väl sällan. Jag har en låg dag idag, i morgon tänker jag nog inte längre på glimmande ringar i guld.

Tja, om de bägge parternas behov utesluter uppfyllandet av varandras - är det då ett förhållande som är bra för båda?

Inte för att låta hård, men det låter rätt känslostyrt och "självcentrerat" - vill du tvinga honom till något han inte vill? Och varför isåfall? Vad får du ut av det? Om han inte ger dig det du söker, varför vill du leva med honom? Om du vill ha honom får du nog leva med att vänta ut honom. Tyvärr. Annars får du söka en relation där ni båda får det ni behöver som ni kan bygga en framtid på (därmed inte sagt att ens respektive ska ge en allt det man behöver - jag vill ha fler personer i mitt liv än min man).

Orkar man inte så orkar man inte - den enda man har skyldigheter mot är til syvende og sidst sig själv. Och den enda vars beteende man kan påverka i grunden är en själv. Intalar du dig att du är obotligt velig å blir du det.

Jag vill inte vara hård mot dig, men väl peka på också din egen roll och ditt eget ansvar - inte minst gentemot din egen lycka.

Tja. Du har rätt i vissa saker tycker jag. Men däremot råder det en allmän uppfattning om att man har rätt om man väntar med förlovning. Man får allas medtycke och förståelse, inte ska man stressa in i något, jadda jadda. Däremot, om man är av motsatt uppfattning, då är det fel. Jag är alltså fel ute som vill förlova mig när han inte vill, alltså måste jag åsidosätta mina drömmar för att hans drömmar ser annorlunda ut.

Han vill gifta sig med mig. Jag vill gifta mig med honom. Vi vill ha barn tillsammans. Han är fullt på det klara med det. Men som med det mesta annat tar han inte tag i det. Jag om någon vet. Det är jag som är the trendsetter i vårt förhållande :) därför är jag orolig och dessutom lite frustrerad. Jag vet att man inte kan tvinga en människa till att göra ngåot denna inte vill. Men om denna person vill det, men aldrig får tummen ur, hur får man då saker och ting i rullning?

Grundtanken med mitt inlägg var väl inte att såga vårt förhållande, utan mer få veta vad andra tycker och tänker när det dyker upp en snygg kille. Ärligt. Jag är redan säker på killen min, och oss, kan inte tänka mig ett liv utan honom. Dessutom, börjar jag helt plötsligt trivas i min lägenhet och undrar om det är för att vi är skrämmande nära nu? Jag kanske är lite som runawaybride, att jag blir rädd vid själva tillfället men att det efteråt kommer att ordna sig? Hur kände ni andra när ni skulle flytta ihop? Var det en dans på rosor tills den dagen då det väl gällde, insåg ni vad ni gav upp för att få ett gemensamt boende och hur kände ni? Lyckliga rakt igenom?

Jag säger inte att det är rätt att vänta i allmänhet. Jag tror heller inte att du stressar in i nåt. Men jag tror inte man kommer ifrån att man måste vänta till båda parterna som skulle förlova sig vill det. Det enda sätt jag kan komma på att skynda på det är att fria själv!

Nåväl, detta kan ju därmed anses avhandlat.

Sen tror jag inte man kommer ifrån att ibland attraheras av andra ändå. Det har hänt mig, det kommer kanske hända igen, det kanske har hänt min man (fast det vill jag inte veta). Det har inte så mycket med om man är lycklig eller inte att göra - jag tror heller inte att det finns en enda man kan leva med. Snarare är det en slump vem av de tänkbara man träffar först och hur väl man lyckas gemensamt bygga upp åt man inte vill avvara. Olika partners kan vara rätt vid olika tider i livet också (även om jag inte har för avsikt att byta). Är man lycklig och nöjd i sitt liv för ögonblicket så kan man notera känslan av attraktion och inte göra nåt av den, för att ens liv ger en så mycket av det man vill ha ut av det.

Sen behövde vi av olika skäl aldrig aktivt bestämma oss för att flytta ihop - det beslutet fattade sig självt en dag plötsligt. Sen har vi ju tagit beslut om att flytta till större ihop, köpa bostadsrätt ihop och gifta oss och det har aldrig känts läskigt. Vi har ju gjort det tillsammans!

Det låter som att du är en känslomänniska (jag har inte läst hela tråden) och det är jag med. Känslomänniskor kan ena dagen älska sin pojkvän till fullo medans andra dagen vakna upp och undra vad fasiken gör jag ihop med honom? :D :D

När jag hörde det (av en känd terapeut) så blev jag lugn och tar mina känslostormar mer med ro. Huvudsaken är att jag emellan känslosvallningarna ser att han är en bra kille med kvaliteter som jag älskar och vill leva med honom resten av mitt liv så är det GOOD!! :D

Jag har nu inte läst vad någon har skrivit efter TS, så sorry, om jag tar upp saker som andra redan sagt.

Jag vet hur du känner dig. Du har tröttnat på din relation som du ändå tycker är väl värd att hålla igång. Du verkar ju ändå älska killen ifråga. Men mest av allt är du rädd för att välja fel - göra fel beslut, som kan leda till att du efter några månader skulle börja tråna efter ditt ex (alltså nuvarande killen) igen. Dessutom stämmer väl det folk säger "Gräset är alltid grönare...". Och med den logiken skulle du snart nog hamna i en liknande relation som denna med en exakt likadan kille som du redan har - m a o Vad är det för idé att bryta upp med din nuvarande?

Men tänk såhär. Om du fortsätter i en relation där du inte känner att dina behov blir uppfyllda och utan att det verkar leda någonstans egentligen, Vad får du ut av det? Ni verkar ju fortfarande efter 2år leva i en casual pojkvän/flickvän-relation. Okej, det finns ju par som flyttat ihop efter mpnga fler år, men är det vad DU vill? Gör följande och känns efter vad dina känslor egentligen säger:

1. Sätt dig och varva ner. Töm dina sinnen på intryck och krav och blunda.

2. Tänk dig nu tillsammans med din pojkvän i verkligheten - inte någon drömbild, utan hur vardagen ser ut för er. Vad känner du? Vilka är de första orden du kommer att tänka på?

3. Tänk dig att du inte längre är tillsammans med din pojkvän - hur känns det? Första intryck, vad säger dina sinnen helt spontant?

Låter kanske som flum, men testa det! Det är ju helt gratis och när du släpper alla känslor helt fria och inte längre tänker innanför givna ramar, kanske du får en annan perspektiv på saker och ting. Känner du dig fången i en relation som inte verkar gå någonstans idag, så kan jag nästan garantera att den känslan inte kommer att försvinna bara av det faktum att ni flyttar ihop. Tänk dig då att ni kommer i sådana fall att dela samma yta och får en helt annan inblick i varandras liv än vad ni har nu. Vardagen är inte nådig för de flesta relationer, tvärtom.

Skulle också givetvis säga som "Soya" redan skrivit att känslomänniskor inte har det lätt i denna värld.

Själv är jag en extrem sådan och känslorna kan skifta väldigt kraftigt från dag till dag. Ännu viktigare för oss känslomänniskor är det då att ta det coolt och varva ner och lyssna på vad våra instinkter säger. Inte bara fatta beslut efter dom impulser som vi får. ...jag vet hur jobbiga dom är att hantera..

de tog ett tag för mig att fatta att karusellen som var mitt liv faktiskt berodde på hormoner, och livet är ju fortfarande så, men nu vet jag vad det är och kan ta det med (lite) mer ro. Allt är skit tidvis, inte bara relationerna jag har och framtidsutsikterna (jag inte har ), utan att solen skiner så irriterande och de där j-a svalorna också! Raaah! Och så lever jag, liksom...

Sen kan man inte rå för om nån blir intresserad av en för att man är glad och öppen och vänlig, ler och skrattar, är lycklig, oavsett om man är upptagen eller inte. Man slutar inte ha attraktionskraft bara för att man har ett förhållande, men vissa tycks tro det... Sen beror det ju som sagt på vad man gör av det.

Men jag håller med du... det är svårt att leva ibland.

Fast ibland är det rätt kul också.

Åh, ni är för underbara tjejor! :D tack så mycket, det var precis vad jag behövde höra. För problemet ligger inte mellan mig och killen, utan hos mig, pga att jag är en känslomänniska(nu har jag lärt mig ett nytt ord, tack Soya) :)

Instinkten säger mig att jag och killen kommer få det kanon när vi flyttar ihop. Det är när vi ses i slutet av varje dag, eller sover intill varann, äter frukost tillsammans och skrattar och pratar, som vi mår bra. Och det är när vi är isär, som nu, när vi inte har tid att vara hos den ena eller den andra, som problemen och de trötta, ensamma känslorna bubblar upp till ytan.

Han vill samma som jag, men det är jag som är motorn i vårt förhållande. Hade jag varit mannen i vårt förhållande hade jag friat till min kvinna utan att vänta på ingenting, eller jag hade velat leva med henne som i flytta ihop, utan att vänta på något särskilt. Så fort det känts rätt, skulle jag göra det.

Vi fungerar olika. Han har inte renoverat klart sin hall på fyra år. OCh det är inget svårt som ska göras där. Det är bara ett ex :) *lol* tänk då när det gäller frieri och barnagörande? Jösses... men men, å andra sidan är jag ivrig och känslomässig, spontan, kreativ och lite lätt galen. Så vi kanske jämnar ut varann?

Att attraheras av andra existerar för andra med, det kändes riktigt skönt att höra. Jag vet ju att jag älskar honom och aldrig skulle kunna klara av en dag utan honom som min. Men ändå blir det ibland spännande med andra, och ju mer jag förbjuder mig desto mer pockar sådant på min uppmärksamhet. Jag ska försöka lugna mina känslostormar hädanefter, jag har redan lyckats bättre än förr.

Men tack än en gång, för era engagerande svar. Visste att jag kunde lita på er ;)

Varma kramar från en insiktsfull kicka!

Visst är det härligt med insikter?

Good luck tjejen!
Kram Soya :D