Men alltså det här med intervall när man springer... Jag är 24 år och hade inte tränat alls på 5 år, och innan det hade jag inte direkt tränat på elitnivå
. Jag vägde väl en... 15 kg "för mycket" och kände i våras att jag inte ville göra det längre. Då sa min kille att han tyckte att jag skulle hänga med och springa när han sprang 5 km. "Shit" tänkte jag, men han lovade att vi skulle ta det lugnt. Så jag sprang 2,5 km på min första löptur på fem år. Om jag hade kört intervaller så hade jag aldrig kommit igång tror jag. Min femte gång i löparspåret sprang jag fem kilometer (ohyggligt långsamt, men ändå, jag sprang!).
Man klarar mer än man tror (jo, det gör man), och jag tror att vissa kan behöva en större spark därbak, en känsla av att man visst klarar att springa 2,5 km, att det inte är så långt!
Men sen är det ju knivigt med skador, dåliga knän etc... Håller med föregående talare om att asfalt tar på knäna, men måste ha bra skor och bekväma kläder.
Sen måste man, kanske framför allt, ha tron på sig själv. Din kropp klarar mer än du tror.
Som kustjägarna brukar säga:
Din mamma tror att du klarar 10%, du tror att du klarar 50%, kustjägarna VET att du kan 100%.
Nu är vi ju inga kustjägare, men ni kanske fattar ändå.