Hej!
Jag är en "frisk anorektiker", alltså jag väger och äter idag normalt.
Ett problem när jag var sjuk var att omgivningen plötsligt vände från "vad duktig du är som gått ner i vikt" till "du är för smal och ser äcklig ut".
Därför tycker jag att det viktigaste är att man är snäll mot den person som är sjuk. Det kan vara väldigt frustrerande men man får inte bråka för mycket, det gör bara saken värre. När jag var sjuk upplevde jag att alla hatade mig, de sa att jag såg äcklig ut, undvek mig osv. Men det var aldrig någon som tog sig tid att fråga hur jag egentligen mådde. Jag var bara äcklig och dum i huvudet i deras ögon.
Anorexia ska vara extremt långt gången för att den sjuka ska tappa sjukdomsinsikten, vi är alltså väl medvetna om vad vi håller på med och att det är fel. Jag kände mig kluven mellan viljan att vara frisk och viljan att vara smal och ibland kändes det som om dessa viljor båkade men att jag själv stod utanför och såg på.
Lyckas man få tag i en anorektiker när frisk-viljan är som starkas kan man genom välvilja göra mycket. Sedan är det givetvis en låååång väg tillbaka. Mitt första steg mot att bli frisk var att en klasskamrat som inte ens stod mig jättenära kom fram, kramade om mig och frågade hur jag mådde. Jag blev så paff och glad att någon brydde sig att jag gick direkt till skolsköterskan.
Sedan får man givetvis inte glömma att få människor ljuger så bra som anorektiker. Alltså måste man hålla koll på anorektiker och inte släppa taget så lätt om de säger att de är friska. Även efter att man blivit ordentligt frisk krävs ett litet vakande öga resten av livet. Jag vet exempelvis att jag aldrig kommer att kunna banta och jag har fortfarande inte skaffat någon våg trots att jag varit frisk i drygt 4 år.
Så, även om man ibland måste tvinga en anorektiker att söka hjälp, när det inte lyckas så bra som i mitt fall, glöm inte att vara snäll. Känslor och tankar är inte bortbantade.
Jag hoppas verkligen att du kan hjälpa din svägerska ur det helvete en anorektiker lever i!
Kramar till er båda
