26 år och singel?!

Jag läste nånstans en terapeut som sa att om man tittar på TV och tycker programmen inte ger något, då är det inte man själv som har problem, utan just programmen som är dåliga. I stället får man leta efter bättre program. Hon menade att inom sex tycker många kvinnor att de har ett problem eftersom de inte har någon lust, men det kanske är själva *programmet* som är tråkigt helt enkelt? Sex är en drivkraft inom människan, inte minst för fortplantningen, och jag tror helt enkelt att de som inte gillar sex _alls_ har råkat skaffa sig ett sexliv som inte är tekniskt bra helt enkelt. Skaffa information hur man älskar, ta reda på vad som behövs för att din partner ska komma, vad du behöver för att komma, vilka ställningar man kan göra det i, vilka ställen som är erogena etc etc. Skaffa leksaker och ha kul! Pilla på er själva och visa partnern hur han/hon ska göra likadant.
Om man tycker att sex alltid är mycket jobb för ingenting så kanske man faktiskt inte gör det på det bästa sättet? Visst kan man älska sin partner över allt annat men han/hon är ju ingen kursetta från en sexskola för det, utan man får skaffa sig ett gott sexliv _tillsammans_ Nöj er inte med att 6 är tråkigt eller inte ger något men byt inte partner bara för det- lek och träna upp er tillsammans
Känner mig som Malena här men det verkar behövas

Jag har förelsagit allt detta för min sambo, men har han helt enkelt inte lust. Inga lekar, olika ställningar, undekläder eller fantasier lockar honom. Snanare tror jag att de har motsatt effekt i dagens läge. Att han känner ännu större press på sig att känna lust. Samtidigt lider jag med honom också, för jag förstår ju hur jobbigt det är för honom också. Han känner sig onormal, omanlig med mera....Josefine, jag känner igen mig så mycket i din berättelse! Ibland tror jag att lusten saknas för att vi umgås för mycket och är för mycket kompisar/bästisar. För man tänder ju inte på sin bästa väninna....Samtidigt är det ju det jag söker i min partner, en bästa vän. Jag är verkligen förvirrad! Jag trodde att det räcker att man älskar varandra men förstår nu att det inte är så enkelt alla gånger.

Min blivande är min bästa vän men vi är noga med att inte vara för slappa i varandras närvaro. Tidigare killar har varit väääldigt naturliga och det är klart man ska vara avslappnade med varann, men det är tex. sällan som vi masar oss fram hemma en slö söndag, oduschade och i mysbyxor...Att hålla sig fräsch och fin och att vara lite uppvaktande och artig även med den man träffar 24 timmar om dygnet tror jag kan hjälpa till att hålla lågan vid liv. Inte hela tiden, men ofta... Menar nu inte att någon här är ofräsch eller så, men just det att inte bli _för_ kompisslappa med varann tror jag är viktigt.

Om du ens tvivlar borde du nog tänka efter ordentligt...Det finns underbart upphetsande, kärleksfullt sex för den som vågar och har lust att satsa. Du verkar ju faktiskt söka mer än din nuvarande, tycker inte att du ska nöja dig med näst bäst. Har du föresten prövat att förföra honom, eller är det lönlöst?

Spontant känns det som du redan gjort ditt val. Följ ditt hjärtas röst och ge lite mer tillit till dig själv. Behåll honom som vän men bryt upp. Om det idag inte känns som om det är helt rätt, hur ska det då bli sen.

Jag är helt övertygad om att det finns nån där ute för oss alla, så även för dig. Någon som både är din vän och får dig att känna dig älskad och åtråd.

Men å andra sidan, visst kan man leva tillsammans med en vän. Den kärleken kan vara nog så stark. Men det låter som om du saknar passionen.

Våga vara stark, våga vara ensam och våga lyssna till ditt inre.

Kram o lycka till med ditt val
Nova
Vad du än väljer, lycka till.

Suck!

Vi står på samma ställe hela tiden. Ena stunden krisar han och vill vara ensam. Så fort det blir lite mer allvar så vill han dra sig ur. Vill inte på allvar diskutera bröllop, barn, köp av hus med mera. Då blir han sur en hel dag eller flera i sträck. I går var vi och såg på lägenhet och idag har då varit en hemsk dag. Sen säger han att han ändå tycker om mig och vill ha mig, för att nästa vecka igen inte vill.

Ändå är vi som sagt varandras bästa vänner (nästan ända vänner för den delen med). Och ibland känner jag tvekan när det blir allvar av, när vi börjar planera datum för giftermål och dylikt. Då vill jag skjuta upp det.

Hur skall man veta när det är dags att göra slut? Isåfall känns det som om jag gör slut på mitt liv samtidigt, för han är mitt liv.

Det låter mer och mer på senare av dina inlägg att du stannar för att du är rädd att vara ensam. Var inte det! Det finns buntvis med killar där ute som inte vill något hellre än att få visa just DIG att du är värd all kärlek i världen!

Har du problem att hitta dem kan jag peka på mist 4-5 st som jag vet har samma rädsla som dig om sin egen otillräcklighet som partner. Blindate kanske? *lol*

Nej men allvarligt talat. Följ ditt hjärta. Det har oftast rätt. Visst är sex inte allt, men det är iaf något. Känner du att du inte klarar dig utan det så är det kanske viktigare än du tror. Och om du ändå vill stanna så finns det ju hur mycket leksaker som helst som kan göra att du får ett tillfredställande sexliv även utan din partner!

Obehagligt...det är nästan som om jag skrivit inlägget själv! Jag tampas själv med just de där tankarna nu, fast hos oss är det jag som mist ganska mycket av intresset för sex och inte han. Vi har varit tillsammans i lite drygt 7 år, jag tycker liksom du om honom, ja älskar honom...men ibland undrar jag hur mycket. Han är en jättefin person och jag är tveksam att jag någonsin skulle hitta nåt bättre. Det jag känner är också att om det skulle ta slut så vill jag vara ensam en tid....fast då kommer ju detta med stressen in, stressen att etablera en ny relation för att hinna skaffa barn. Fast ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag strunta i den där hetsen, om det tar slut så gör det det, hinner jag då inte skaffa barn med nån ny så må det vara. Det kändes bra att höra att jag inte är ensam med dessa tankar. Vi köpte dessutom hus förra sommaren och nu känns det som om man låst fast sig om man skulle komma på att det inte känns rätt. Efter att ha sett "Grabben i graven bredvid" eldades dessa tankar på. Jag vet att passionen inte finns för alltid...men...

Anonym nu: Har du läst "Sista chansen" av Marian Keyes?? Om inte: GÖR DET REDAN IDAG!! Den handlar om precis detta och jag tror att du kan ha stor glädje av den!

I tillägg är den jätterolig och jag läste ut den på 2 dagar

Finns på Pocket för en femti-lapp eller lite mer.

("_Måste_" läsas av er andra också!!)

Kram Rakel!

En sak till ang mitt inlägg ovan, om vi inte hade haft huset nu utan bott i lägenhet hade jag gärna varit särbo eller tagit en paus i förhållandet nu...men med huset känns detta inte så bra/lätt.

Glömde även tillägga att han är min första och enda pojkvän/sambo...kanske det kan påverka.

LÄS BOKEN JAG NÄMNT TIDIGARE!!!

Det måste jag bara råda er till. NU!

F.ö så tycker jag det låter skrämmande att ni tänker "gifta sig eller göra slut"...

Lycka till! Men SNÄLLA: gift er inte med nån bara för "att ni kanske inte kan få bättre" eller "ni blir för gamla". Tänk er att leva hela livet med honom! (som jag personligen tror att det inte kommer hålla med dessa förutsättningar)

LEV LIVET fullt ut och ni _kommer_ att hitta nån som ni är vilda och galna i!!!!

Puss från Rakel!

26 och singel är väl inget problem. Min mamma gifte sig med min pappa när hon var 35 och fick sitt första barn året därpå.

Haha bästa raggningen! ;)