Han är osäker om det här håller.... (långt)

Sålänge ni båda är myndiga (och det är ni ju ;)) så tycker jag inte att åldern spelar någon roll. Visst, det BLIR jobbigare ifall man har en väldigt stor ålderskillnad (olika generationer har ju olika värderingar och så), men vem säger att det hade varit problemfritt med en jämngammal man? Vill ni båda fortsätta leva med varann och om ni älskar varandra och är lyckliga -kör på. Vad som kommer hända när han är 75 kan man ändå inte svara på, det kan ingen. Jag kan inte säga hur mitt förhållande kommer vara om 10 år, även om jag är jättekär och lycklig nu. Om det hade funnits en kärleksgaranti så hade vi inte haft så hög skiljsmässostatistik i Sverige.

Den andra smileyn är en slutparantes.

Är han rädd för att bli ensam på ålderns höst? Att risken e stor att du kommer överge honom då?

Gå och prata om det här med en tredje part, parterapi? Jag vet inte hur du annars kan lugna honom? Du kan ju inte försäkra honom att ni kommer vara ihop om 20 år, men du kan försäkra honom att du älskar honom för den person han är..

Om han fortsätter vara ängslig så skulle jag nog gå till parterapi. Det kan nog hjälpa er att se saken ur ett annat perspektiv och gå vidare. Oro är inget bra att ha i ett förhållande, det kan ju leda till exempelvis osund svartsjuka även om han idag inte visar tendens till det..

Mina föräldrar gifte sig i ungefär den ålder som du och din man är nu. Det är lika stor åldersskillnad mellan dem som mellan er. Efter 25 år är de fortfarande tillsammans, och fortfarande mycket lyckliga. Min pappa har alltid haft samma rädslor som du beskriver att din man har. Att min mamma ska lämna honom, att hon hittar nån annan. Men det har hon inte gjort för hon älskar ju honom. Min pappa har 3 barn som är i samma ålder som mamma, det fungerar bra emellan dem. Det har aldrig varit några problem. Det var mest i början som mina föräldrar funderade mycket över ålderskillnaden, och många reagerade. Det viktigaste är att man fungerar bra ihop och älskar varandra. Kärleken har ingen ålder.

Prata med din man och fundera på det med parterapi. Det kan säkert vara värt att pröva kanske det hjälper din man att bli lugnare och acceptera er situation. Ni älskar varandra för de ni är. Du blev förälskad i honom för den han är, då tänkte du väl inte på hans ålder?

Jag känner igen mig i vad du skriver. Jag var tillsammans med en man som var 17 år äldre och han resonerade som din karl.
Jag tror man kan få det att fungera om man verkligen vill och ger avkall på vissa saker.
Att vi gick skilda vägar berodde på att han hade svårt att acceptera att han var mer jämngammal med mina föräldrar så jag tror han skämdes. Plus att vi var olika generationer, det går inte att komma ifrån, så det blev lite problem med gemensamma bekanta, skulle vi umgås med hans "gamla" eller mina "unga" och när. Tillsammans blev det svårt då vi var så olika.
Men jag säger inte att det inte går, även om det säkert är svårt emellanåt. Det finns väl många relationer som fungerar toppen trots stor åldersskillnad, jag tror bara att båda måste acceptera olikheterna.

Jag vill bara säga att det är skönt att höra att det finns fler än jag som är tillsammans med en äldre man! Jag är 34, han 54. Vi träffades för 7 år sedan, men har varit tillsammans "på riktigt" och bott ihop i ca 3 år.

Vi pratar inte längre om åldersskillnaden. Men jag kan ibland tänka på vissa nackdelar såsom att när han går i pension har jag 20 år kvar att jobba. Han har 3 vuxna barn, och det funkar väl "sådär" mellan oss. (Jag har inga egna barn). Det kan ibland tära på förhållandet. Vi planerar att skaffa barn och ibland känns det som att han bara gör det för min skull... Jag vill ju att han ska vilja lika mycket.

Inget svar på din fråga direkt, bara lite egna tankar....

Hej igen och tack för alla svar!
Det känns lättare att få dela med mig av mina bekymmer.
Tack Larissa, det känns skönt att få höra att det finns par med samma åldersskillnad som mellan mig och min älskade. Jag behöver väl höra det. Just nu ser man tydligt alla nackdelar med ett sådant förhållande så jag behöver höra att det finns andra som har lyckats trots alla hinder.
Jag har tagit upp lite försiktigt frågan om vi skulle gå i parterapi...
Det är en känslig fråga i och med att vi fungerar väldigt bra tillsammans. Det finns omtanke, förståelse, respekt och starka känslor från båda håll.
Det är lite svårt att beskriva men ibland känner både han och jag att det finns många hinder...
T ex:
Han har två vuxna barn och ett barnbarn, och vill inte ha fler. Jag har två flickor (13 och 4,5 år) och känner att jag har inte så många år framför mig då jag är fertil. Ibland känner jag att jag skulle vilja ha ett barn till, tillsammans med honom och då skulle hans barnbarn vara äldre än vårt gemensamma barn...
För några månader sedan när vi var på ett badhus kändes det väldigt obehagligt för mig när några ungdomar stirrade på oss. Han har märkt det och efteråt skämdes jag över min egen reaktion.
Om ett par år så kommer han att gå i pension, medan jag har många år kvar tills dess.
Han är vältränad och har bra kondition (tom bättre än mig), men med ålder kommer svaghet och han är orolig att han kommer inte att vara lika attraktiv för mig som nu.
Det hjälper inte att jag försäkrar honom att jag tycker om honom så som han är och att jag visste hur gammal han var när vi blev ihop?
Han är orolig för att hans sexuella förmåga kommer att minska med åren och att jag då skulle bli otrogen.
Min mamma som är inte så mycket äldre än han är väldigt sjuk (har fått stroke och hjärtinfrakt) och jag är rädd att hon inte har många år kvar att leva?
Jag blir rädd även vid tanke att jag skulle kunna förlora honom, att han skulle gå bort?(tanken på att bli en änka och ensam igen är ganska skrämmande)?
Det är klart att han kan överleva mig, det kan man inte veta?
Som ni ser det är många funderingar och rädslor hos oss båda, även jag känner mig osäker ibland.
Trots allt det så dras vi som två magneter till varandra. Det är enormt starkt personkemi mellan oss. Vi har båda intensiva känslor för varandra och vill hoppas att det här ska fungera.

Det låter ju som att även du är osäker på honom med tanke på hur du resonerar. OM ni har det så bra så njut av de år ni får tillsammans, ingen kan säga hur länge det blir oavsett hur gammal man är. Man kan ju inte oroa sig i förtid, då lär man inte bli lycklig.
Det där med sexuella förmågan måste du nog överväga. Man behöver inte vara gammal för att den ska avta, mitt ex var 45 år och p.g.a sjukdom fanns den inte. VIsst, det var jättejobbigt men jag skulle nog inte vara otrogen för den skull, tror jag inte. Vi älskade ju varann. Och man kan ju stimulera varandra på andra sätt. Tyvärr insåg han sina begränsningar o mådde dåligt och klarade inte av att leva så, därför bröt han, för att jag skulle få chans att träffa en "fungerande" man (vilket jag har gjort och är åter lycklig)
Tänk efter vad du vill och lev för dagen. Låt andra titta om han ser äldre ut än du, men skäms ALDRIG över det. Älskar man någon så gör man.