Vet inte om jag kan sätta stopp...

dehär med att äta vad man vill en dag i veckan kan kanske vara bra för vissa. däremot kan det väldigt lätt bli väldigt fel om man redan har ett lite knepigt förhållande till mat. det blir lätt att man går och suktar efter lördagen (t.ex.) hela veckan och sedan måste hinna prova ALLT man inte får äta annars och fullkommligen vräker i sig. så blev det för mig kan jag erkänna. däremot att unna sig lite extra på helgen är nog bra för både kroppen och psyket.

och nej. det kommer inte förstöra din viktnedgång.

Ja, men bara om du kallar det "unnardag" Dumt att tänka att man gör nåt "fel", då hamnar man lätt i onda tankegångar. Mat är ju gott o roligt, inget man syndar med. Men eg tror jag att (om det är godis du syftar på) det är bäst att avhålla sig helt, man blir så lätt beroende av det. Men äta godare mat o kanske nån chokladbit eller kaka eller så måste man ju få göra ibland! Det enda som spelar roll är ju att man gör av med mer energi än man intar.
För övrigt så tycker jag fortfarande att 1000 kcal är _för lite_!.

Utdrag ur en träningssida på nätet (hon som frågar är 18 år 167 cm 61 kg)

"Svar: 1300-1400 kcal är drygt halva den mängden energi som en stillasittande tjej i din vikt och ålder behöver per dag! Detta är alltså ingenting att eftersträva och jag kan garantera dig att du inte kommer att fungera bra med ett så lågt energiintag om du dessutom börjar träna 4 dagar i veckan. Risken för överträning och överbelastningsskador ökar markant om man äter för lite i samband med träning, men framförallt kommer du rent allmänt att känna dig trött och hängig av att ständigt behöva gå på sparlåga. Även om du endast skulle äta "nyttiga" livsmedel och inget godis eller liknande, så får du inte i dig den mängd näringsämnen som du behöver för att fungera optimalt med ett så lågt energiintag som 1300-1400 kcal. Dessutom är risken att drabbas av menstruationsrubbningar och benskörhet stor om du har ett lågt energiintag under längre perioder.

Om du inte tränar utan bara drar ner på energiintaget för att gå ner i vikt kommer du att förlora både muskulatur och fettväv"

Ytterligare en sida
www.ofk.nu/Gym/naring/diet.htm
"Ett misstag många gör är att de äter för lite energi. Det finns skräckexempel på tränande som gått ner till ett energiintag under 1000 kcal/dag. Såna extrema dieter ska bara genomföras i samråd med läkare, och endast av dem som har mycket stor övervikt. För dig som tränar och vill etsa fram magrutorna eller bli av med bilringarna är det absolut inte bra att äta för lite. Det leder bara till att förbränningen sjunker och fettinlagringen effektiviseras. När du sedan börjar äta som vanligt igen kommer du att lägga på dig mer fett än vad du hade innan. När du startar en diet ska du inte ens minska energiintaget, utan bara ändra näringssammansättningen så att du först och främst äter rätt. Enbart det kommer att ge resultat i början.

När du slutar minska i kroppsfett är det dags att sänka energiintaget med ca 20%. Om du äter 3000 kcal/dag normalt innebär det att du kan gå ner till 2400 kcal/dag. När du efter några veckor stagnerar, och resultaten slutar att komma kan du gå ner ytterligare lite. Ca 30% mindre än normal, i vårt exempel 2100 kcal/dag, är lagom att äta under dietens sista fas. En diet bör inte pågå i mer än 3-4 månader, eftersom det sliter hårt på kroppen. Därför är det lämpligt att de tre faserna jag beskrivit pågår ca 1 månad var."

Åååh Evelina! Börjar nästan gråta när jag läser ditt inlägg... Du har så förbannat rätt! Varför ska jag överdriva så jä**a mycket?? Sen när tycker jag att utsidan är viktigast? Och sen när fick jag dåligt självförtroende? Frågorna är så många.. Just nu är jag bara fullstädigt förvirrad... Och ledsen, hur kunde det slå slint?

Till alla som läser här och som inte har matnojor: Börja aldrig räkna kalorier om ni inte är kraftigt överviktiga! Är du harmonisk så är du som vackrast, jag menar verkligen det även om jag inte verkar kunna leva så själv just nu :(...

Inser att all forskning tyder på det ni skriver. Ändå dyker ständigt tanken upp i huvudet på mig att det nog inte stämmer på mig. Men varför skulle det inte göra det? Kan nog hålla emd om att även om jag har blivit smalare så känner jag mig inte mindre pluffsig... Kanske har muskelmassan försvunnit före fettet av anledningen att jag har ätit för lite? Låter det logiskt? Sen en sak till som jag skäms över lite... Min mens har varit helknäpp, den brukar vara så regelbunden men nu hoppar den över ibland och hkommer dubbelt ibland... är det en bieffekt av för hård diet? Har inte ens slagit mig tidigare, var rädd ett tag att jag blivit gravid... :/

HippieJo

det är en hård värld.
få klarar att passera alla dessa
löpsedlar och reklambilder opåverkade.
det är inte du som är svag.
det är världen där ute som är
så fruktansvärd hård.

men du är stark. jag vet att du är det.
men kanske skulle du ändå prata med någon?
någon som vet och kan hjälpa dig att få ordning på allt det som blev så fel?
jag tror det skulle kunna vara bra.
vissa saker klarar man kanske helt enkelt inte själv.

du är värd att må bra. kom ihåg det.

jag är helt säker på att anledningen till att din mens krånglat är ditt låga matintag.
och när det gått så långt är det allvarligt.
gör inte såhär mot din kropp.

Ja, både hård träning och svält gör att mensen försvinner. Tyvärr kan detta i längden också ge upphov till benskörhet tex. Så det är bra att du tar tag i problemet tidigt!

Jag förstår verkligen hur du känner, ibland är det lätt att man så gärna vill ha "belöningen" av att man varit "duktig" och ätit lite, men det är ju bara att lura sig själv tyvärr. Lycka till, du kan ta dig ur det här!

Nu börar jag gråta... F*n... Du har så rätt... Jag ska berätta hela snningen: Jag är 169 lång och väger (som sagt 56) kilo, och jag tycker att det är för mycket, inte i mitt huvud utan i min spegelbild. Varför? Jo, för att min pappa har brutit ner mig. Jag var stark, hela tonåren tyckte jag att bantningshysterin var sjuk och vidrig och att redan smala tjejer hade press på sig att banta. Det finaste jag visste var en liten putmage. Jag har aldrig väögt mer än 59, dvs: jag har aldrig varit 'mullig' eller 'buttig' eller 'maffig'. Ändå har min pappa matat mig med dessa ord sen jag var 15 år. Jag skrattade länge åt det men nånstans började jag visst ta åt mig. Han själv är lite överviktig och jag vet att han innerst inne är en liten pojke med kasst självförtroende, men utåt är han den mest manipulativa besserwisser jag vet och jag kan aldrig stå emot honom. Jag hatar vad han gör mot mig och att jag tar det. Sist han sa nåt var för 2 veckor sen på en släktfest, då vägde jag 57 kg och ordet för dagen var 'maffig'. Mamma skrattar åt honom och alla tycker att han är vansinnig (förutom hans sambo som håller med i det tysta). Naturligtvis är det ett sätt för honom att utöva sin makt. När jag var mindre körde han med det beprövade tricket att lägga skuld. Nu är det tydligen min självbild han vill förstöra... Sorry, detta hörde visst inte till tråden helt och hållet men jag behöver ventilera lite...

Pratade med mamma nyss och hon sa att hon varit lite orolig, hon är verkligen underbar. Ska slänga HV nu, det är inte bra för mig. Nya melodin är : Ät sunt och ät dig mätt. Träna gärna lite oxå. Ingen mer matnoja. Mitt självförtroende ska tillbaka på plats.

Tack för alla kloka ord, ni är underbara!

Som evelina skrev:

Jag är värd att må bra.

Det är vi alla värda.

Så många kloka männsikor! Särskilt då AnnaZ och Evelina... ;)

En sak till; jag känner mig redan bättre :).

jag är så otroligt stolt över dig ska du veta. du klarar dehär. det tvivlar jag inte en sekund på. :)

kram.

Har inte läst alla inlägg i den här tråden!

Jag tror att alla som har gått ner i vikt oroar sig för att gå upp allt igen. Mitt råd till dig är att tänka på vad du äter, att det blir en balanserad och nyttig kost och absolut inte "fettfri", för fett behöver du för att andra vitaminer etc ska tas upp av kroppen. Det är t.o.m. OK att äta kaffebröd eller godis någon gång ibland. Du kan äta vad du vill - men inte alltid! Var rädd om dig!

Evelina:
Så snäll du är... Jag blir så glad när jag tänker på att det finns människor som du och att det faktiskt går att bli 'normal' igen.

Jag har slängt HV nu och det känns som en enorm lättnad. Nu ska jag försöka äta som en normal människa (nyttigt naturligtvis) och inte tänka så mycket på det, inget mer kaloriräknande!!). Samtidigt ska jag träna lite istället.

Vad gör det om man väger ett kilo mer eller mindre, huvudsaken är att man mår bra och KÄNNER sig fin. Och sånt sitter i huvudet, nästan helt... på mig iallafall.

Nu ska jag försöka att fokusera min energi på viktigare saker och inse att jag är fin som jag är och att JAG ÄR VÄRD ATT MÅ BRA.

Tack för al er hjälp, jag hoppas att jag inte kommer att behöva den igen :/, men isf så vet jag var ni finns..

Stor kram!

"...Nu är det tydligen min självbild han vill förstöra... Sorry, detta hörde visst inte till tråden helt och hållet men jag behöver ventilera lite..."

Det där hör VISST till tråden! Det är ju där problemet till din mat/viktfixering ligger! Kommentarerna från din pappa. Vad bra att du har upptäckt det (alltså roten till det onda). Då finns det ju hopp!

Du VET ju att du är smal, det sitter bara i huvudet och jag tror du är på rätt väg att komma ur detta!

Mycket bra inlägg och tänkvärda ord från er övriga!

Victory:
Jo, du har rätt, visst hör det till... Det finns mycket jag önskar att jag sluppit uppleva genom pappa men det är som det är och samtidigt som det har brutit ner mig i min relation till honom så har det gjort mig stark på andra plan. Jag har nog ganska bra självinsikt och kan analysera olika beteenden jag har ganska bra. Ska bli skönt den dagen då jag är så stark att konfrontera honom och berätta vad han utsätter mig för. Jag tror inte han är riktigt medveten men jag vet att han hade gått rakt in i försvarsposition och fått allt att vara mitt eget fel. Så jag väntar ett tag till... Ofta tänker jag att det lättaset hade varit att bryta helt med honom, men för det första hade jag inte kommit undan så lätt och för det andra så vill jag nog inte det egentligen. Han är ju min pappa och trots alla hans svagheter så finns det så fina ljusglimtar oxå. Håhå, vad destruktivt det lät... Men det är så det är...

Jag hoppas att någon i min situation som läser tråden kanske inser vad som är viktigt i livet och att man har all makt själv. Hur vidrigt någon än behandlat en så har man alltid makten att själv fatta besluten om hur man vill vara som människa. Det gäller bara att orka.

Kram till er alla.

Åh vad bra att du kommit till sån insikt HippeJo! Naturligtvis spelar din pappas kommentarer roll, vilka flickor vill inte att deras föräldrar ska tycka de är världens finaste? Blir så *arg* när jag hör om föräldrar soom inte fattar vad deras "skämtsamma" ord orsakar. Jag har verkligen haft tur med mina!
Om du orkar, tycker jag du ska skriva ett brev till din pappa och be honom sluta upp med sina kommentarer. Berätta även hur nära du varit att fastna i en ätstörning, och att han definitivt har varit en bidragande orsak! Om han inte tar det på allvar så är han inte värd att vara din pappa!
Jag tycker def din nuvarande inställning verkar vara väldigt sund, och med ordentligt med mat och dans(träning) kommer du få en supersnygg kropp också!
*kram*
Anna

Jo.. Ett brev har många föreslagit... Men ingen av dem som verkligen känner honom, det säger lite... Han är skulle först bli arg och upprörd över att jag anklagar honom för nåt sånt och att jag faktiskt inte borde vara sååå barnslig utan själv ta ansvar. Sen skulle han säga att jag faktiskt inte är smal utan att jag gott kunde tappa ett par kilon. Sen hade han till slut (när jag börjat gråta...:() sagt att jag är sååå känslig och att han ska vara så mjuk han bara kan för att inte trampa på mig igen, lite med ett översittarleende. Och det hela hade resulterat i att jag kände mig som världens minsta och dummaste flicka och känt mig ännu tjockare. Tyvärr är det så, så jag undviker brevet och lever i vissheten om att han är den som är liten och svag och behöver trycka ner andra för att själv komma upp. I min värld är han barnet och jag den vuxne men för att undvika problem så spelar jag spelet. Tilläggas bör att jag undviker honom så mycket jag kan. Vilket är synd oxå för innerst inne är han snäll och vill väl, han har bara så himla kasst självförtroende. Eftersom han inte älskar sig själv så kan han inte heller ge ren kärlek till nån annan. Jag tror att han egentligen beundrar mig och tycker att jag är stark och bra och nånstans är han stolt. Men hans avundsjuka och litenhet tar oftast över.

Han har varit Scientolog och har måånga fixa ideer därifrån oxå, så det är en komplex relation. Skulle kunna skriva om honom i all evighet men jag vill inte trötta ut någon ;) så jag slutar här för denna gången iaf.

Kram!

Jag tror du har fullständigt rätt i att han är den svaga med dåligt självförtroende och det bästa du kan göra är att ignorera hans kommentarer så gott det går. Gå vidare i livet med denna insikt och med visshet om att du är den starkare och mognare av er båda!!

Många kramar på dig!

Ja, jag ska göra mitt allra bästa :). Tack för allt stöd hörni, det har varit ovärderligt.