• Bride2B..

    Hur ska jag nå fram till honom?

    Här är en person som måste bara skriva av sig lite och kanske om någon orkar läsa igenom mitt inläg söka till sig lite råd!

    Det är så att jag älskar barn. De är verkligen det bästa jag vet och jag vill verkligen skaffa ett! Anledningen till att det inte går just nu är för att varken jag eller min blivande har ett jobb. Han gör sin militära tjänst och så är vi unga. "Ha inte för brottom" säger många och det är jag förfan trött på.

    Under hela min barndom så har jag fått uppfostra 4 yngre syskon. Min yngsta syster blev lämnad hos mig redan i början av hennes 3:e månad som nyfödd. Hennes mamma (min styvmor) hjälpte min pappa i affären (han är egen företagare) och hade då inte tid. Jag är den äldsta dottern på 20 år (fyller 21 i december) och min yngsta syster är 9 år idag. Jag har gått igenom verkligen mycket i mitt liv som inte har någon mening att gå in på just nu.

    Under mitt andra år på gymnasiet byter jag gymnasieskola till min bästa kompis skola och där börjar också en helt ny omgång av elever. ca 2 månader efter skolstarten så hittade vi till varandra och har sedan dess varit bara vi två. Vi har bråkat VÄLDIGT mycket och tjatat om precis allt. (tro inget annat än att jag verkligen älskar honom och kan inte tänka mig leva mitt liv utan honom). Idag har det då som sagt gått snart 3,5 år sedan vi träffades och blev ett par och den 3:e september gifter vi oss.

    Förra året så blev jag med barn fastän jag tog p-piller. Jag blev lite svagt anklagad av hans föräldrar och de sa att jag gjorde det med mening medan han svarade tillbaka att han litade på mig och att jag aldrig skulle göra så. Vi har tidigare bråkat och bråkat om att skaffa barn ihop (han är ganska mogen för sin ålder, han är ca 8 månader yngre än jag, och tänker mycket på ekonomi, arbete och allt annat. Med andra ord så har han ALDRIG varit en risktagare eller en chansare). Många ord slängdes fram och tillbaka och jag blev gravid i alla fall. I mars år 2004 blev jag tvingad till en abort, fostret var ca 9,5 veckor gammalt. Jag grät mig till sömns varje dag innan dagen då aborten skulle utföras kom och jag ringde och träffade honom väldigt mycket och bad honom om att inte tvinga mig göra detta. Han la skulden på mig att det var mitt fel att jag blev med barn och sedan slog jag till honom i huvudet så han kunde vakna och inse att det krävs 2 för att ett barn skall bli till och inte 1. Jag grät enda till sista sekunden då allting var klart. Han såg hur dålig jag mådde och hur ont jag hade (jag gjorde abort med piller-metoden) och hur mycket jag skrev och led men det enda han kunde göra var att hålla i min hand och torka bort mina tårar. Jag kollapsade verkligen på kliniken och ville bara därifrån men insåg att jag inte kunde heller behålla barnet eftersom jag varken kan eller vill uppfostra det utan sin pappa och så hade jag pratat med mamma (som just då fick reda på att jag inte var oskuld) om mitt problem och hon valde att inte heller stå vid min sida, "du är inte längre min dotter om du behåller det" sa hon till mig (vi kommer från libanon och där är ett barn innan ett bröllop en stor skam, men vi är inga muslimer). Det var min enda utväg! Idag så ångrar jag att jag gjorde det *tårar rinner för kinderna* och skulle vridit tillbaka klockan om jag kunnat.

    Jag vill inte att min blivande skall framstå som nån dålig person eller liknande för det är han inte, eller nja nästan inte. För två helger sedan frågade han mig när jag hade tänkt att vi skule ha barn ihop efter bröllopet och jag svarade att på sommaren år 2006 så skulle jag gärna vilja bli med barn (alltså nästan ett år efter att vi gift oss), förra helgen fick jag ställa samma fråga till honom eftersom han inte svarade på det sist och han svarade som jag trodde att inte på ett bra tag :(

    Saken är nu den att jag har ALLTID under våra år, månader, veckor och dagar tillsammans fått anpassa det största av mitt liv till honom t.ex. han tog studenten ett år efter mig, han skulle göra lumpen och bli klar nu i slutet av augusti, jag har fått göra abort för hans skull och jag skall kanske flytta till en helt annan stad ifall han kommer in på polishögskolan (som han sökt till nu och kommer fortsätta söka till den tills han kommit in). När jag pratade om alla de sakerna JAG velat göra och vill göra men saker som jag inte kan eftersom jag inte vill resa ifrån honom eller göra de utan honom så bråkade vi och han vände på hela bråket så att jag skulle framstå som boven (han gör så för det mesta. Det är alltid jag som slutar gråtande i ett hörn). Nu då till "barn frågan" så är jag jävligt upprörd över att han inte tänker på vad JAG vill, jag måste ju jämt dadda efter honom som en svans. Jag är så jävla trött på allt sånt skitsnack att jag nu den senaste veckan tänkt "är han verkligen det bästa jag kan få"? (jag brukar tänka så ibland, väldigt sällan men ibland, på detta viset) Jag vill inte lämna honom för jag älskar honom och vill verkligen inte leva utan honom.
    Men jag är så trött på att göra uppoffringar som man inte får ett TACK eller någon uppskattning för *sucka*

    Vad ska jag göra?Jag har skrivit brev till honom nu (eftersom han är i lumpen så kommer han inte hem så ofta och då brukar jag skriva brev) om detta med barnfrågan att jag också vill ha nått att säga till om. Jag ve inte hur han kommer reagera eller svara. Men jag vet nästan för säkert att det kommer sluta med mig gråtande i nått hörn!!!
    Han är den mest ENVETNA människan jag någonsin vet. Han är också ganska självisk och envis! *ahhhhh*

    Hur ska jag nå fram till honom om mina känslor? Jag har sagt det till honom flera gånger men jag lyckas aldrig nå fram på riktigt tydligen :(

    [Förlåt så mycket att det blev så långt]

  • Svar på tråden Hur ska jag nå fram till honom?
  • CyberPet

    Problemet är att du kan inte tvinga någon att bli förälder om de inte vill. Du kan inte ändra någon annan än dig själv. Andra kan inte heller tala om för dig vad du ska göra, du tar ansvar för dina egna handlingar.

    Om det nu är så att han inte är villig att bli pappa ännu, därför att han vill skaffa en utbildning och jobb innan, så måste du respektera detta. Eller gå vidare och träffa någon annan som är på samma barnskaffarnivå som dig själv. Du kan inte tvinga honom in i ett föräldrarskap. Ett sånt förhållande håller aldrig. Man måste ta hänsyn och respektera varandras önskningar. I ditt fall känner du att det är du som ger med dig hela tiden. Kanske är det fel förhållande för dig, eller så är det så att du inte riktigt är mogen ännu, fast du inte riktigt ser det själv.

    Sköt om dig och ångra aldrig belsut som redan är tagna och genomförda. Att se bakåt leder ingen vart. Se framåt, se mot framtiden och vad den har i sin famn. Leta efter lyckan där du mår bäst. Med eller utan den kille du har nu.

    Lycka till!

    Petra

  • K.C

    håller med, om han inte vill på länge, men du vill just nu så måste ni hitta en lösning. det är för barnets skull mycket bättre om du anpassar dig efter honom i just den här frågan, för ett barn ska inte behöva komma till ett hem där det inte är önskvärt. dessutom är risken stor att det påverkar er negativt, kanske så det tar slut.

  • Bride2B..

    Jo jag vet allt detta. Jag vill mara att han märker mig mer och lyssnar på mig så som jag lyssnar på honom :(
    Jag vill inte ha barn just nu och han ser inte det som en omöjlighet att skaffa det om ett par år, jag kan vänta det är inte det som är problemet.
    Problemet i vår situation att han tar mig väldigt för givet och så bestämmer han alla beslut för oss båda. Jag har inte en syl i vädret känns det som... allt skall ske på hans villkor och när bara han vill då blir jag lite ledsen att jag inte får nått att säga om saken *snyfta*

  • halstabletten

    Ett förhållande brukar ju innebära kompromisser- men jag skulle aldrig vilja tvinga någon att vare sig gifta sig med mig eller skaffa barn med mig. Det känns som om förhållandet är dömt att misslyckas i så fall. Det är något som båda måste vilja, inte något man gör för den andras skull i gengäld för en annan kompromiss.

    Känner du att du får ge upp för mycket för killens skull så måste du helt enkelt stå på dig. Att han sedan inte backar kan ju bero på att ni har olika prioriteringar i livet och då får ni nog ställe frågan ifall ert förhållande funkar mer långsiktigt. det kan nog vara en idé att sätta er ned redan nu och diskutera igenom vad ni vill ha ut av framtiden- innan ni ens börjar fundera på att skaffa barn.

  • Bride2B..

    Jag tror att jag uttryckt mig fel. Jag tvingar inte honm till någonting när jag säger att jag vill ha barn! Jag vill bara ha mer att säga om saken. Vi ska i varje fall prata ut om det nu till helgen när han kommer hem. Tack för era råd!

  • Stjärna

    Vill du verkligen ha barn med honom när han beteer sig så här?

    Diskutera med honom om kompromisser och att ge och ta i ett förhållande. Fråga honom när ni ska göra dina saker och förverkliga dina drömmar?

  • halstabletten

    Bride2B:

    Jo, jag förstår det. Men det kan nog vara läge att reda ut de befintliga problemen innan ni börjar tänka i de banorna.

  • Bride2B..

    jag vet. Men det dumma e att man nästan aldrig kan diskutera nått med honom eftersom det alltid slutar med att jag blir sårad... dethär med komprimisser har vi pratar om tidigare men som sagt så har det inte lett någonstans :(
    Och när jag pratade om vad JAG ville göra och så med mitt liv just nu skyllde han på mig och omvände det hela så att jag skulle framstå som boven. Det blev bara helt fel!

    Därför försöker jag komma på något sätt att "nå fram" till honom.

  • *Blomman*

    När jag läser det du skriver så tycker jag att ni kanske ska vänta med bröllop tills ni har pratat igenom alla problem och tankar ni har kring ert förhållande. Han måste förstå att du blir sårad efter era diskussioner och att han måste lära sig att kompromissa.

    Jag förstår att du verkligen vill gifta dig med honom eftersom du älskar honom så mycket, men är det då inte bättre att lösa alla problem innan giftemålet så ni vet exakt vart ni har varandra.

    Jag hoppas att det ordnar sig för er! :) Det kanske blir annorlunda när han är klar med lumpen.

  • Bride2B..

    Jo jag vet. Jar tror nog att han är sån nu för det mesta pga att han har det så stressigt m.m i lumpen. Detta är inget problem som tär på mig utan detta är något jag bara vill "lösa" det är verkligen svårt att förklara via datorn. Mina kompisar förstår vad jag menar men ingen av de kan ge mig det rådet jag behöver eftersom de inte är så gammla själva och INGEN av de har ett likadant allvarligt förhållande som jag (oss). Äsch skit i detta nu, det ordnar sig det vet jag. Jag tror jag behövde någon att "prata" med bara. Tror att mina kompisar är trötta på mig *haha* me bröllopsnojjan o sånt dvs ;)

  • SYL

    Om jag var du Bride2B sa skulle jag faktiskt gora slut. Du kan fa det mycket battre, jag lovar! Din kille ar inte pa samma niva som du, han verkar inte vara lika mogen, aven om hans kanslor for dig sakert ar starka.
    Dumpa killen, grat i kudden over alltings javlighet och ga sen vidare och gor vad DU vill, skaffa dig den utbildning eller det jobb DU vill ha, dar DU vill bo. Du ska inte gora alla uppoffringar for en kille for du kan med all sakerhet traffa en kille som det klickar med dar du kanner att du slipper "offra"!

  • Knoll och tott

    Bride2Be..

    Jag håller med SYL. Lämna honom. Gråt ut. Gå vidare.

    Du kommer att möta någon som älskar och respekterar dig, och är beredd att göra eftergifter för din skull på samma sätt som du gör eftergifter för hans. Kanske inte idag och inte imorgon, men någon dag i framtiden.

    Bättre ha ett underbart äktenskap senare än ett bröllop nu.

    Kram!

  • Bride2B..

    Usch nääääää det kan jag aldrig göra och det tänker jag inte göra heller.... jag vill bara att vi skall mötas halvvägs.. :( usch det ordnar sig säkert *håller tummarna*

  • Fino

    Hej
    Du jag känner igen mig i följande beskrivning,

    Han är den mest ENVETNA människan jag någonsin vet. Han är också ganska självisk och envis! *ahhhhh*

    Jag är så jävla trött på allt sånt skitsnack att jag nu den senaste veckan tänkt "är han verkligen det bästa jag kan få"? (jag brukar tänka så ibland, väldigt sällan men ibland, på detta viset) Jag vill inte lämna honom för jag älskar honom och vill verkligen inte leva utan honom.

    PRECIS SÅ KÄNNER JAG NÄR vi bråkar. DU ÄR INTE ENSAM!
    DET BÄSTA ÄR ATT SITTA NER OCH DISKUTERA DET HÄR OCH KOMMA FRAM TILL EN KROMPROMISS,lYCKA TILL!

  • Bride2B..

    Fino, tack för dina fina ord. Det är verklinge jätteskönt att höra att någon annan har det på ett liknande sätt. Jag ska prata med honom men jag kan inte göra det nu eftersom han har det så jobbigt i lumpen... Får nog välja err bra tillfälle. I början av maj skulle han ha 1 veckas ledighet så det får bli då :)

  • tessideluxe

    Hej
    Min syn på saken:
    Han är 20, du är 21. Även om du tycker att ni är vuxna (och det är ni ju) så kan jag lova dig att du kommer att se annorlunda på livet om tio år.
    Jag tycker inte att du ska göra slut, utan vara glad att du har en så förnuftig pojkvän som faktiskt tänker på framtiden. Vad har ni att ge till ett barn om ni skaffar det innan ni har utbildning, jobb och bostad där barnet får en bra miljö?
    Att vilja ha ett barn är en sak, men tänk på barnet, inte på dig själv.

    Du vill kompromissa men hur ska det gå till? Ska han säga; "ok jag struntar i min livsdröm att bli polis. Jag tar ett skitjobb och blir pappa i stället"
    Tror du att det skulle göra er lyckligare?
    Har du själv inga drömmar utöver att bli mamma? Någon utbildning du vill komma in på?

    Jag tror att det är väldigt farligt att "offra" sig för någon annan. Se på dig själv, du är bitter och säger att det är hans fel. Men slutgiltigt är det ändå ditt eget val. Du valde att göra abort (visst, han ville det men du gick dit och gjorde det.) Du VÄLJER att låta honom bestämma. Om du inte vill ha det så får du antingen göra slut eller göra som DU vill oavsett vad han säger. Men att skaffa ett barn mot hans vilja är oerhört dumt. Då får du nog uppfostra barnet utan pappa.

    /Tessi

  • Bride2B..

    tessideluxe, Jag valde INTE att göra abort! Men det blev så bara. Äsch detta är inget jag vidare vill diskutera. Jag ska se vad som händer sedan bara.

    Jag har också haft drömmar och har de fortfarande men jag känner att allt står still. Jag har inte och jag kommer inte heller be honom att strunta i sin dröm om att bli Polis det skulle jag ALDRIG kunna göra mot honom för att jag är inte den sortens människa. Jag ska som sagt prata med honom inom en snar tid och hoppas att jag mår bättre. Det känndes redan bättre efter att jag skrivit av mig så ni hjälper faktiskt väldigt mycket :)

  • Bride2B..

    Vill bara tacka alla för era åsikter m.m
    Jag har nu pratat med honom, eller han pratade med mig :) igår och vi kom fram till något som båda var överrens om. Tack för er tid och era råd!

  • SYL

    vad bra att ni pratat och att du verkar gladare!

Svar på tråden Hur ska jag nå fram till honom?