Hur många umgås med sin släkt egentligen???

Jag har åxo rätt stor släkt å vi umgås.
Sen är det så att vi bor en bit ifrån varandra men vi håller kontakten flitigt å vi vet vart vi har varandra!!
Millan

Vi umgås inte med släkten förutom föräldrar, mor- & farföräldrar och syskon med familjer. Vi har fullt upp ändå samtidigt som jag inte är uppvuxen i närheten av mina kusiner. På så sätt har vi väl aldrig lyckats bygga upp någon "nära relation". Är inget jag saknar. Ligger alltså ingen släktfejd bakom, utan enbart brist på tid och vilja.

Jag har en stor släkt på mammas sida men umgås inte med dem.

Min mamma flyttade ifrån sin barndomstrakt som ung så jag är uppvuxen mer än 30 mil ifrån min släkt. Mamma var näst äldst bland 10 syskon, mina kusiner är allt mellan 60 och 20 år gamla. De som är i min ålder har jag inget gemensamt med, vi har inte levt samma liv och har inte samma intressen.

Min "släkt" är mina vänner, och deras umgänge känns naturligare för mig än personer som jag råkar dela blodsband med.

Nyfiken gul:
Vi umgås ganska ofta med släktingar på min sida. Båda mina föräldrar har god kontakt med sina syskon, och jag tror ofta att det sådant som avgör om kusiner sedan umgås osv.

På min sambos sida umgås vi nästan bara med mor-/farföräldrar. Men det beror nog i mångt och mycket på att min sambos föräldrar har bristfällig kontakt med sina syskon - och det går tyvärr ut över övriga relationer.

Jag är väl lite traditionell av mig, men tycker liksom du att det är tråkigt att en del inte verkar vårda sina släktrelationer. Men det är ju självklart upp till var och en vilka man umgås med - men jag tycker ändå att det finns en annan trygghet i släktingar (blod är tjockare än vatten ). Det var skönt när man var liten att alltid veta att om mina föräldrar skulle dö så skulle det finnas flera personer redo för att ställa upp för mig!

Vi har en jättestor släkt men vi är utspridda i hela landet så vi träffas väldigt sällan. Det blir oftast vid dödsfall och stora födelsedagar. Tycker inte alls att det är konstigt. Det är väl bättre att umgås med sina vänner på nära håll?
Har även en bror som jag inte umgås med. Vi gjorde inte annat än bråkade när vi var små så när jag flyttade hemifrån var jag sååå glad att slippa honom (25 år sedan). Sedan har vi aldrig känt någon samhörighet så vi träffas enbart om vi är samtidigt hos våra föräldrar. Kan tycka att det är synd att inte ha bättre kontakt med sin bror och blir ibland avundssjuk på syskon som träffas regelbundet. Men jag känner INGEN samhörighet med min bror, tyvärr.

Jag har en väldigt liten släkt eftersom jag är enda barnet, min mor är enda barnet och min far endast har en bror.
Mina kusiner på pappas sida är 12 och 14 år äldre än jag, vi umgås - men inte så jätteflitigt eftersom vi pga åldersskillnaden alltid varit i lite olika faser av livet. Någon osämja finns dock inte.
Min man har en något större släkt, men där umgås vi bara med en mindre del av släkten. Ingen osämja där heller.

Min man är också enda barnet, så vår dotter kan tyvärr inte få några kusinter öht.