Om barn till svårt sjuk förälder

Har inte varit i samma situation som du men jag vet att barncancerfonden har en skrift som heter "Plötsligt händer det". Det är en handbok för skolan om vad man kan göra och vad som händer när ett barn får cancer. Nu var det ju iofs mamman som drabbats men där finns information om när syskon drabbas som kanske kan hjälpa.

Fråga nån på barncancerfonden annars, de har ju erfarenhet av hur barn tänker när sånt händer.

www.barncancerfonden.se

Eller sök information hos cancerfonden

www.cancerfonden.se

Oj vad hemskt .
Jag har egentligen inga konkreta tips, men har du inte kvar någon kurslitteratur där de tar upp ämnet (det kan ju inte vara så ovanligt att sådant här inträffar).

Viktigast är nog ändå att lyssna till föräldrarna och hur de vill handskas med problemet. Men självklart måste ju detta vägas mot barnets behov.

Usch vad svårt! Vad säger förskolechefen?

Det är jag som är föreståndare på förskolan, men ändå inte van vid detta problem. Har varit i kontakt med en ssk på cancerfonden som gav mig tips och hjälp.

Skulle ändå vilja ha kontakt med personer i liknande situation.

Jag tror att ni gör bäst i att finnas för barnet utan att pressa honom! Vill han prata så låt honom prata. Låt annars det vara som vanligt. Oftast är nog det det bästa...
Kan tänka mig att situationen hemma är "tung" och jobbig och då är det lätt att barnet känner sig stressat och känner på sig att inget är som det brukar. Då är det skönt att få komma till en plats (dagis nu då) där han kan vara "sig själv" utan att omges av ledsna människor...

Tänkte precis säga samma som Bebbsen05!

Det kan vara nog för pojken att dagiset är en plats där allt är som vanligt när allt annat är upp-och-ned. En plats där rutinerna styr och personalen är trygga, stabila vuxna. Märkvärdigare än så tror jag inte det behöver vara.

Maja- socionom som arbetat en hel del på dagis och fritids

Hmm...hur kom smajlisen dit? Det skulle iaf vara ett avslutande av parantesen...

Min pappa dog när jag var 17 år och mina småsyskon var då 2 och 6 år gamla och därifrån är jag säker på att dagis är en "trygg" plats sonen där han kan leka och vara med kompisar utan ledsna miner och påminnelser...

Hur har det gått?

Sådana här situationer är alltid lika jobbiga. Men jag tror det enda man kan göra är att visa att man finns till hands, och framförallt INTE ta för givet att personen i fråga alltid vill prata om sin sjukdom. Varför inte bara säga vid tillfälle "vi finns här om ni behöver oss och vi tänker på er" Enkelt budskap som värmer.

Vad det gäller barn så behöver dom inte alltid veta allt, och undrar dom så var noga med att BARA berätta DET DOM FRÅGAR efter, och inte dra en lång ramsa om mammas cancer, behandling osv ex.

Mitt råd till er: Gör inte saker och ting konstigare/svårare än vad dom redan är.

Nu vet jag inte hur hennes prognos ser ut men ordet Cancer är förknippat med döden många gånger vilket inte alls måste vara fallet.

Lycka till, MVH S.

Tack för alla svar!

Självfallet vet vi vikten av vi är som vanligt och att förskolan är hans trygghet i en annars kaotisk tillvaro. Det som är svårt och veta är när han vill prata eller inte. Han kan nämligen nämn det mitt i en mening. Det kan låta ungefär så här:
"I går gungade jag i lekparken mamma får mediciner och sedan köpte vi glass"

Vill han prata då eller bara få ur sig tankar??

Ucsh, det känns så ledsamt det här.

Det kan låta ungefär så här:
"I går gungade jag i lekparken mamma får mediciner och sedan köpte vi glass"

Vill han prata då eller bara få ur sig tankar??

Heej ,Eftersom han bara är 4 år så förstår han ju inte allt om sjukdomar och sånt än , men ett tecken så vett han att hon tar mediciner eftersom han nämde det! förmodligen så kanske han undrar vad det är för nåt som hon äter på ?

//

När jag var 10år (alltså lite äldre) fick min pappa cancer. Han var sjuk, dödsjuk. Dödsrisken var beräknad till 85%...

Han överlevde och är idag helt frisk.

Jag och mina föräldrar kommer aldrig någonsin förlåta min lärare som totalt iognerade denna situation. Okey, jag grät inte öppet i skolan men har ens förälder en sådan sjukdom mår man dåligt och likaså föräldren och dens partner.

Försök att inte vara rädd gentemot föräldrarna. Tala om för dem att du känner med dem och fråga dem hur de vill att du/ni ska hantera situationen med deras son. Det är deras rätt att få bestämma om de vill att ni ska prata om det eller inte. Dvs, jag anser inte att det ligger på ditt bord...

Det vikigaste med det hela är som sagt att du har en totalt öppen diskussion med föräldrarna. Mamman vet om att hon är sjuk och jag kan inte tänka mig att hon bryter ihop för att du vill prata om det. Visst kommer många tårar att fällas, men är det konstigt?

Min lärare slutade att se mig i ögonen och de andra föräldrarna gömde sig när vi träffade dem. Ingen vågade prata med mig eller mina föräldrar om vår situation. Hade de varit öppna hade vi kankse kommit ur denns situation snabbare men nu blev såren djupa och det tog många år innan de läkte. Många av de som en gång var våra bästa vänner har vi inte kunnat släppa in igen p g a deras respektlösa betende. Var aldrig tyst!!!

Men, det allra viktigaste i din situation är att låta föräldrarna bestämma, då har du din rygg fri...