Distansförhållande vid studier?

Det går om man vill! Kolla vad ni kan minska på för andra kostnader för att ni ska kunna träffas. Låna kurslitteratur, se till att inte äta ute utan laga egen mat osv.

Jag vet flera som har lyckats vara isär länge och ett par av dem gifte sig nu i sommar och är jättelyckliga nu när de kan vara tillsammans igen. Där gällde det ännu längre avstånd - Sverige-London...

Är ni båda överens om vad som är rätt så kan det funka men det gäller att ni är beredda på att det kan bli tufft.

Jag var borta ca fem månader från min nu blivande och visst var det jobbigt ibland. SPeciellt som jag bodde utan vanlig telefon. Mobilräkningen blev ganska hög då... Men kan man räkna ner tills man ses är det överkomligt!

Vad säger din sambo?

Lycka till!

Det beror på hur hårda utbildningar ni läser, men jag t.ex. skulle aldrig klara av det (läser en rätt tuff utbildning med mycket närvarokrav). Han verkar gå en vanlig utbildning, så kan inte han byta skola och gå närmare dig?

Jag och min älskling har klarat av 16 månader av de drygt två år som vi ska vara isär. Han bor i USA och jag i Sverige, vi har setts två gånger på den här tiden och kommer ses två gånger till innan vi kan flytta ihop.

Det är inte kul alls! Men det går. Det går till och med att lära sig en del av den här situationen. Och tänk på att separationen är av "rätt" anledning; att ni båda utbildar er. Plus att det finns ett slutdatum!!! Det hjälper jättemycket jämfört med par som är kära men inte vet alls när och hur de ska kunna bo ihop igen!

Det klarar ni galant tror jag! Visst måste man offra sig lite i ett distansförhållande, men det gäller bara att bestämma sig för vad man verkligen prioriterar och sedan tuta och köra. Jag träffade min älskling precis efter att jag blivit antagen till juristutbildningen i Stockholm. Han pluggade i Bremen i Tyskland. I över tre år nu har vi levt 1000km ifrån varandra. Vi ringer varandra med billiga nummer, chattar varje kväll, skriver mail, sms och ser till att träffas varje eller varannan månad. Vi lever sparsamt för övrigt. Köper begagnade böcker, cyklar överallt, går inte ut så mkt, jag bakar eget bröd och jobba extra etc etc. Vill man så går det. Det viktiga är att ni vill och att ni har ett slutdatum. Sen går två år i ett nafs. Våra tre år har gått jättesnabbt och ändå är det 1.5 är kvar tills vi kan flytta ihop på riktigt. Det är viktigt att prioritera varandra, lita på varandra och inkludera varandra i sitt vardagliga liv. Prata om vad ni varit med om under dagen, beslut ni måste fatta, tentaångest, bråk med föräldrar eller kompisar, ja allt. På det sättet går det...