Första kärleken Vs. Riktiga kärleken

För mig sitter nog skillnaden mer hos mig själv. Numera är jag mer självsäker och mogen och dessutom vet jag vad jag vill ha. Således tycker jag att jag gjort ett mer medvetet val än första gången...

Man får ju ofta höra att den första kärleken är speciell, och till viss del är det nog sant. Däremot finns det ingen kärlek som kan mäta sig med den jag känner för min m2b!

Rolig fråga!

Min första kille var också lite snett ute, men med världens största hjärta och en underbar familj. Jag var 15 och han 17, och det höll i 3 år! Han hoppade av gymnasiet, men (rätt mycket tack vare mig, faktiskt) det gick bra ändå. Han är fortfarande en av mina närmaste vänner, och har nu egen familj.

Han och min nuvarande sambo är båda två väldigt duktiga på att lyssna, och försöka förstå (även om det inte alltid funkar så bra... ;) ), de har bra självförtroende och är roliga att vara omkring. De har båda välbetalda jobb och har båda jobbiga grejjer i sitt förflutna. Rätt lika med andra ord...

Min sambo är dock 100 gånger latare, inte lika händig och mycket mindre romantisk.

Trots det skulle jag aldrig byta tillbaka. Han är ju MIN latmask. :D

Han är också bättre på att åka skidor, fniss...

min första kille var kort mörkhårig taxichaufför som drack öl, min man ( vi har varit gifta i 2 månader och 2 dar ) är lång mörkhårig busschaufför , helnykterist. ;)

den största skillnaden är att jag litar helhjärtat på min man, min första kille verkade ha nåt att dölja, jag fick faktiskt aldrig träffa hans mamma, bara hans morbror, det tyckte jag var skumt.

Min första pojkvän hade jag då jag var 14, träffade min nuvarande då jag var 21..
De är ruskigt lika, båda är datanördar, båda har sysslat med RCflyg, båda är blonda och blåögda, båda är lugna killar..

Det enda som verkligen skiljer dem åt är att min fösta pojkvän är extremkapitalist (pengar är viktigare än allt) och min nuvarande pojkvän (sambo och blivande man) anser att man kan vara lycklig bara man har råd att leva..

Å, jag är så FRUKTANSVÄRT glad att jag inte rusade iväg med förste bäste jag fick tag på!
Han var visserligen spännande och....
SPÄNNANDE???? Var tusan fick jag det ifrån?
Men faktum är att jag tyckte det då,
sen upptäckte jag att han var en egoistisk, tjurig, dominant, lättstött, vresig och lat morsgris.

När jag träffade mitt livs kärlek, som jag nu är gift med , var det på ett helt annat plan.
Ingen blixt från klar himmel eller kärlek vid första ögonkastet, utan en otrolig personkemi och vi kände att vi hade samma grundläggande värderingar om viktiga saker, samma humor, lugna temperament och respekt för varandra.
Sen kom kärleken smygande så det bara KLAMPADE om det!

Skillnaden är oerhörd!
Min man och jag är tvillingsjälar.
Min första kärlek.... tja, nåt ska man ju träna på....

I mitt fall romantiseras min gymnasiekärlek av att resten av livet var så enkelt för mig då... Men han är en grym person än idag!

Min första kärlek var "Hitlers dröm" lång blond och blåögd.

James Dean -frilla och stort bilintresse
(inget intresse för sport tack å lov)

Han var så super super amerika fokoserad att han ville flytta till Californien och bli bildesigner.

Min man är fransk: en lång mörk främling
(är det inte en så'n alla skall träffa enligt siarna?)

Han har ett stort intrese för bilar
(gillar inte sport tack och lov)

Han vill ha eget företag och flytta till Kanada...

Stora skillnaden är att min man har mycket djup och många nivåer medan min första kärlek nog var lite ... tråkig? Platt? Enkel?

Och så är min man så bra i sängen! :D

"Hitlers dröm" haha den var bra

På ett sätt tror jag att min riktiga, nuvarande kärlek även är min första.

Jag har haft både längre och kortare förhållanden tidigare och både varit upp över öronen förälskad och älskat. Mitt förra längre förhållande varade i två år och jag trodde verkligen att det skulle hålla för alltid. Det gjorde det inte och trots att jag trodde det då kan det inte jämföras med det jag känner nu.

Det här är första gången jag på riktigt känner att jag har "hittat hem".

Min sambo är förresten min första kärlek också!

Vi blev tillsammans när vi var 12 första gången och att man kunde vara så kär att det gjorde ont... Att man kunde bry sig mer om någon annan än sig själv... Och att man kunde hångla heeela eftermiddagarna på Eftis?! Möjligtvis med kort avbrott för pingis... Läpparna var rödfnasiga jämt! Mysigt att kyssa sådana läppar!

Är det bara jag som fortfarande ät tillsammans med "min första riktiga kärlek"? Han är ju The One för mig, eller ska man inte tro på att sånt är möjligt nuförtiden? Fast jag var väl lite "sen av mig". 18 år...

Den första jag blev kär i minns jag inte ens, för jag blev kär var och varannan dag som barn. :D

Men min första kärlek som jag älskade har "som tur var) inte så mkt gemensamt med min nuvarande, förutom att dom båda är data(spels)nördar. ;) Men jag antar att man får räkna med nåt sånt när man faller för intelligens..

raggarhavre - Jag tror på att den första kärlek kan bli den enda och eviga, absolut. Men det handlar ju inte bara om att tro, det handlar om så många andra saker när det gäller förhållanden och få det att hålla.. Jag var tillsammans med min första kärlek 2000-2001, och min nuvarande träffade jag ett halvår senare (dec 2001) och då var jag 17. Och det håller hur bra som helst. :D

Jennifer E,

vad mysigt det låter med hångel på Eftis (får lite egna flashbacks haha)!
Själv är jag tillsammans med min största kärlek nu. Min första däremot kändes som att den skulle vara livet ut- men det blir inte alltid som man trott. Idag e jag glad för det men visst tror jag nånstans att man alltid kommer ha några känslor kvar för sin första kärlek. Eller vad tror ni?

Min första stora kärlek var när jag gick i 9:an. Han va min klasskamrat och hela året trånade jag efter han. Men sen när gymnasiet började så hade jag ett från och till förhållande med en kille. Sen blev jag tillsammans med min barndomskamrat. Men det kändes inte rätt tyckte vi. Men vi var KK väldigt länge med en tyst överenskommelse att det varade så länge vi båda var singel. Och det det höll vi tills jag träffade min blivande man. (KK kompisen är idag tillsammans sen några år med en väninna och har 2 barn.)

Min man (har inte vant mig vid det än) träffade jag när jag var 17 han var 25. Vi hade gemensamma vänner, (Vi var en stor umgängeskrets på den tiden med åldern från 17 upp till 26). Och han var den första killen som riktigt uppvaktade mig innan. Bjöd mig på Kafé och sådant. Så jag föll som en fura. Den 14 augusti i år gifte vi oss och vi har hunnit skaffa 2 barn och 2 hundar. Och jag är ännu lika kär :)

Raggarhavre:

våra vänner blev tillsammans när dom var 15. Dom har känt varandra hela livet och dom är idag gifta och har 2 barn. Och heller inga planer på att lämna varandra. Så visst jag tror på att man kan hitta sin tvillingsjäl i tidig ålder med första kärleken.

Mitt första förhållande, i ettan på gymnasiet, var mest för att jag så himla gärna ville bli kär och sedd av en kille, tror jag. Inget fel på honom, men ack, vad tråkigt jag hade i det förhållandet! Så det tog ju slut så fort nyhetens behag hade lagt sig.

Min första stora (obesvarade) kärlek höll i sig från det att jag gjorde slut med tråk-johan och sisådär fem år. DÅ trodde jag att vi skulle passa så himla bra ihop, om han bara kunde se mig som mer än en kompis... NU tror jag att han aldrig nånsin skulle ha orkat älska mig som något mer än en kompis!

Min riktiga, det-här-ska-bannemej-hålla-livet-ut-kärlek är inte så enkel som killarna innan. Han har så mycket egen vilja!!! ;) Men han är den förste jag har träffat som känns som min intellektuelle jämlike, som någon att luta sig mot när det blåser, som den som jag vill ägna mitt liv åt att stötta när det blåser runt honom, för jag tycker att han är en sådan fantastisk person, som någon som jag kan respektera till 100 % och som den som jag vill ha barn med.

Så, ja, alltså, visst är min älskling nu mycket intressantare som person än de tidigare killarna. Men det är minst lika stor skillnad på mina känslor! Mycket djupare den här gången.

Håller väldigt mycket med plainol...

Vet ni att jag varit ihop med tre killar som var födda samma dag???? Det var år emellan och många mil men visst är det lite knäppt?

Alla mina pojkvänner har fyllt år antingen på samma datum (dag) eller i samma månad som jag(?!) så alla mina killar har varit Skorpioner eller födda den 13:de i sin månad....