Tusen bitar...

Det låter som om hon inte respekterar dig då du säger att du flera gånger har påpekat för henne hur du känner. Jag vill egentligen inte säga det här men kanske är det så att hon inte känner så starkt för dig som du gärna vill.

Eller så har hon väldigt dålig självkänsla och behöver uppmärksamhet för att må bra. Nu menar jag inte att du inte ger henne tillräckligt, men för vissa så räcker inte det.

Jag har tyvärr inga goda råd att ge dig förutom att prata med henne ordentligt och försök att verkligen få henne att förstå hur illa hon gör dig.

Blir det ingen bättring kanske du ska fundera på att lämna henne. Hur mycket du än älskar henne är det inte värt att må så dåligt som du uppenbarligen gör. Tro mig.

Varför tycker hon att det är så viktigt att prata och chatta och sms:a med alla dessa andra killar? Har hon sagt det när ni diskuterat saken? Är det så att hon har ett väldigt stort bekräftelsebehov eller att hon vill ha "fria vägar ut" och inte satsa allt på dig?

Hon verkar inte respektera dig, men å andra sidan verkar du inte respektera dig själv. Börja ställ krav. Du måste ha din stolthet. Inget förhållande mår bra av att den ena parten ligger på rygg och tigger.

Vill du att resten av ditt liv ska se ut så här?

Hejsan Deepblue!
Jag tycker att du har gjort helt rätt genom att säga till killarna att tjejen du tillsammans är UPPTAGEN!
Förstår inte varför hon har kontakt med dessa killar när hon har dig?
VEt du om hon har träffat dom osv?
JAg tycker av hela mitt hjärta att du förtjänar någon som är bättre, men sen är man där, det finns ingen bättre än den man älskar, jag tycker jätte synd om dej.
När hon kommer hem, konfrontera henne, säg till henne hur du vill ha det, säg att nu är det hennes tur och lyssna på dig, och så förlarar du hur du känner dig när hon "chattar" med dessa killar, hur du mår osv.
Om hon blir arg och sticker, då bryr hon sig inte om dig, eller det ni har.
Hon ska uppskatta att hon har en sån kille som du som har tålamod att orka med när hon chattar med killarna.
Prata med henne när hon kommer hem, prata allvar med henne.
Hoppas att allting löser sig tillslut!

//Sanna

Hmmm... Allt verkar lite konstigt, jag kan inte se att det finns någon anledning att hålla kvar kontakten med "nätflirtar" om man har fast förhållande.
När jag träffade min sambo, ("han är ingen nätgrabb") så hade jag en datingsida och msnade med några grabbar, det var aldrig någonsin tal på att träffas eller att lämna ut några nummer, men jag lade ner allt sånt när vi blev ett par. Inte för att han krävde det, utan för att jag inte hade något behov av det längre! När jag var singel hade jag det som tidsfördriv, precis som din tjej säkert har nu!

Men det är vad jag gjorde, det är svårt att säga vad andra ska göra. Jag får tillräcklig bekräftelse av min sambo och har inte den minsta längtan att msna med några nätgrabbar jag aldrig sett.

jaha, jag hållr inte riktigt med. Det beror självklart på vad det är för nivå, men jag har några kompisar (killar) jag träffat via internet som jag vill ha kontakt med, även om jag är tillsammans med någon. Dessa har jag dock träffat på en sida för ett intresse jag har, och inte via en dejtingsajt. Kanske skillnad, jag vet inte...

Men självklart finns det ju gränser för hur flörtigt det kan bli. ja jag vet inte, svårt att säga något om din situation när man inte vet mer, tycker jag.

Jag har varit i din sambos situation, jag chattade otroligt mycket under en lång tid, enbart med killar pga det stora datorintresse som jag hade då. (det fanns inga tjejer att chatta med i ämnet).
Det jag tycker är konstigt är att hon SMSar och ringer dessa, så "avancerad" var inte jag.

Min sambo gillade inte riktigt att jag satt och pratade med killar. Han hängde på endel chattar och visste att många killar var småförälskade i mig. Dessa förälskade killar tog sedan kontakt med mig via ICQ och vi pratade mer privat där.
Självklart uppståd det problem då, sambon gillade inte mit ICQande och vi hade endel bråk om detta. Jag valde att göra mina loggar tillgängliga för honom. Han fick helt enkelt läsa allt jag och mina chattkompisar skrivit.. Det gjorde honom lugnare och han mådde bättre, och jag fick fortsätta chatta med mina killkompisar.

Försök att hitta någon slags kompromiss. Det vi gjorde är bara en, det finns säkert fler. Själv förstår jag inte din tjej, jag skulle göra allt för att kunna lösa detta problem. Men kanske är hon en sådan person som älskar att stå i rampljuset och få massor av uppmärksamhet.. På så sätt är chatter bra, och kan nästan bli ett missbruk..

Ryck upp dig, karl!
Jag vet att det kan vara svårt att ställa hårt mot hårt, men samtidigt är det dig själv och ditt liv det handlar om, och DU måste må bra för att NI ska kunna må bra!

Vill du verkligen leva ett liv med din sambo, där du går och mår dåligt för att du känner att hennes beteende bryter ned dig mer och mer?

Chattar, ringer och SMS:ar hon dessa män istället för att umgås med dig, t.ex. på kvällarna? I så fall tycker jag att det är riktigt illa.

Får man fråga varför ni inte firar er semester ihop?

Jag vet inte hur jag ska tacka er för era svar, men ni ska veta att just nu behöver jag någon som förstår mig och det verkar ni göra, så ett varmt tack till er alla. Jag känner mig oförmögen att hantera mitt eget problem därför har jag denna kris.

Jag har gjort allt jag har kunnat göra men ingeting har varit tillräckligt. Jag blir såå svartsjuk så det finns inte ord för det. Jag kanske inbillar mig scenarion som inte finns, men jag kan inte hjälpa mig själv att över analysera allt och tänka ut möjliga scenarion till allt. Jag lovar mig ideligen att jag ska inte bry mig så mycket, men jag kan inte hålla mitt löfte. Jag bryr mig något oerhört, jag kan inte låta bli. Min flicka ligger i mitt intresse och jag fungerar så att jag försöker med allt för att få något att fungera, jag vet inte hur man ger upp! Nu verkar jag har förlorat allt i alla fall för jag kunde inte hålla min mun stängd, jag sade vad jag kände att jag måste säga, vilket jag nu istället ångrar djupt. Hur man nu kan ångra något som kommer uppriktigt från sitt eget hjärta. Jag måste komma underfund hur jag blir av med min svartsjuka.

Jag känner att hela jag går åt. Det här har varit mitt liv i flera år, det är inget jag vill förlora. Jag vet inte hur jag ska hantera det, eftersom jag vill inte ha någon annan i mitt liv. Det här är det viktigaste i mitt liv, jag struntar fullkomligt i pengar, hus, båt, karriären när jag sitter här. Jag vet vad jag vill men saker och ting går inte åt mitt håll.

Vi har gjort allt tillsammans och varit lyckliga med det. Alla säger att det är hon som ska vara ledsen över att förlora mig samt är det hon som ska fundera på vad hon har gjort. Alla tycker jag ska göra mig av med henne, men det kan jag inte göra.

Alla som jag pratar säger att jag är ett "kap". Ingeting av det där bryr jag mig om. Jag kan inte lyssna på det örat, det spelar ingen roll. Mitt hjärta tillhör en flicka, oavsett hur omvärlden fungerar.

Jag känner allt för henne, men mitt huvud säger något helt annat, men det kan jag inte lyssna på. Jag vet inte på vilket ben jag ska stå på. Jag har tappat kontrollen men har inte slängt in handduken känns det som. Jag känner mig fullständig patetisk för att jag försöker med allt jag kan för att rädda det som räddas kan oavsett hur lågt jag själv sjunker. Allt är värt uppoffringen att inte förlora henne. Det låter extremt, jag är medveten om det, men det är så här jag fungerar. I alla andra fall, kommer den här energin till konstruktiv nytta i arbetslivet där jag anses vara mycket duktig, men här har jag tappat förståndet helt känns det som samt min egen självkänsla och självrespekt.

Jag kommer få möta den verkligheten som jag fruktar på Arlanda väldigt snart, det känns som det bara är att härda ut och bita i det sura äpplet.

OM ditt inlägg är på allvar så tycker jag väldigt synd om dig. Du borde uppsöka någon psykolog el kurator att tala med för du tycks inte orka mycket mer. Du lär behöva någon som öppnar dina ögon trots att du verkligen för vad du kan för att slippa. Hur har du blivit så självutplånande?

Det låter ganska farligt det du skrivit, jag tänker t.ex. på "Jag känner att jag aldrig borde ha sagt något samtidigt som jag känner att jag tänker ge allt för min flicka, om det så kostar mig själv allt".
Är du verkligen beredd att offra dig själv och din hälsa och livslust för hennes skull? Är det verkligen äkta, ömsesidig kärlek om den ene i relationen mår så dåligt som du verkar ha gjort en längre tid? Och varför har hon åkt i väg på semester själv nu utan dig, när hon i stället borde visa för dig att det är du och ingen annan som hon älskar?

Varför lägga ner energi på någon som uppenbarligen inte har samma känslor som dig.

Det finns miljoner andra därute som inte vill något hellre än att vara med sin pojkvän på semestern och inte har det minstra intresse för andra killar när hon en gång är tillsammans med någon.