När grabben åker bort...

Jag vet hur du känner dig, har oxå haft såna där "fåniga" känslor men kommit på att dom finns där bara för att jag inte hittat på nåt. Man blir lätt lite självömkande och fylld av saknad om man som sagt bara sitter och väntar på att han ska komma hem.

Så mitt råd till dig är: Hitta på nåt kul, ring en kompis o gå ut o ta ett glas vin eller nåt. Bio kanske? Sysselsätt dig så känns det inte alls lika jobbigt.

Själv ska jag sätta mina trötta fötter i ett fotbad och läsa IKEA katalogen så timmarna går fortare tills sambon kommer hem från jobbet inatt...Lycka till!

Ha ha!! jodå jag har väl att göra, tänke faktiskt gå ut, men ska jobba hela helgen så det blir lungt vare sig jag vill eller inte.. Måste packa upp massor av kartonger och sy kuddfodral oxå! Så nog ska jag sysselsätta mig! Men du har rätt, det är nästan alltd ens eget fel att man sitter hemma och längtar!!!
Grabbar är mycket bättre på att inte tänka så mkt och aktivera sig i sin ensamhet!

haha ja det har du alldeles rätt i. Och då tycker vi att dom inte längtar tillräckligt.... Jag och min sambo hade distansförhållande under 3 år innan vi flyttade ihop och har haft många och långa och intressanta diskussioner om detta men slutsatsen är alltid detsamma, det är ju bara jag som sitter och tycker synd om mig själv..

Så man är ibland, men huvudsaken är väl att man iaf e medveten om det;)

min man ska börja jobba 16 mil hemifrån och alltså vara borta från mig hela veckorna. Det kommer att bli jobbigt, men det måste gå! Jag tänker hela tiden försöka ha nya projekt att jobba med här hemma, så blir kanske inte saknaden såå stor och längtan till helgen allt fööör lång

Jag blir väldigt effektiv när sambon är bortrest, hinner plötsligt med allt som av div anledningar blivit liggande och oftast möts han av en storstädad lägenhet, tänk så mkt tid man får över när man inte av gammal van myser framför tv:n

Hm - kände igen mig där Helen S. Det där är faktiskt något sambon och jag pratat en del om. Att vi måste lägga av med att mysa i soffan framför TV så mycket. Alltså inte lägga av helt, men vi har konstaterat att det läggs alldeles för mycket tid på det. Visst det är mysigt, men samtidigt så klagar vi över att vi har för lite tid.

Jag och min sambo reser ofta bort utan varandra eftersom vi båda har sådana fritidsintressen. Han spelar rugby och jag tävlar med mina hundar.

Jag lever precis som vanligt när han är borta och passar på att träna extra mycket med hundarna eller träffa kompisarna. Rätt skönt att vara ensam hemma ibland också och kunna sitta och fisa i soffan och surfa hela nätterna...

Jag kan tycka att det är riktigt skönt när sambon har sina 'turnéveckor' och jag får gå omkring hemma och skrota och sitta på BT i timtal. Det bästa är när han kommer hem och saknat mig så mycket att han bara kramas och kramas och kramas...!

Jag tycker i princip bara det är bra att han gör saker ensam med sina vänner utan mig. Vi bor ihop och arbetar bada hemifran sa vi ses 24 timmar om dygnet ända. Tror det är viktigt för oss att vara ifran varandra lite ibland...

Däremot "sköter jag mig" inte riktigt när han inte är hemma. Jag slarvar med maten, för jag tycker det är sa trist att äta ensam Och jag gar och lägger mig alldeles för sent, för att jag tycker det är trist att sova ensam...
Alltsa är jag halvt utmärglad och dödstrött när han väl kommer hem... Sunt och logiskt beteende, vá...?

Min sambo jobbade vääääldigt mkt i början av vårt gemensamma liv ( ;) ) och då vande jag mig vid att vara själv mkt...
Har alltid haft ett stort behov av att få vara själv...
nu jobbar han betydligt mindre och är därför hemma mkt mer...vi har dessutom 2 barn nu vilket gör att egentiden är obefintlig...
När han åker bort eller så så NJUTER jag!
Älskar att vara själv, men han får inte vara borta för länge bara ;)