Hur grejar man ett distansförhållande?

Vi åkte mellan Gotland och Stockholm i 1 ½ år, så det går! Det är ju inte kul alla gånger men man grejar det på nåt sätt. Känns det rätt så finns det väl inget annat att göra?

Vi har iofs inga barn, men det borde väl kunna gå att ordna ändå. Om det finns en förälder nr 2 inblandad så tar de väl barnen en del också så att man får en helg då och då att åka och hälsa på den andre. Allting ordnar sig, det krävs bara lite planering och micklande.

Det största problemet med att vi båda har barn kommer väl om det blir aktuellt att flytta ihop någon gång i framtiden, just för att det finns en förälder nr2! Vet att mina barns pappa inte skulle bli överlycklig om jag flyttade till Umeå..

Men...det här kan vara Mr Right!

Vi pendlade mellan malta och spanien i 1 1/2 ar sa visst gar det. Jag tror att vi kommit ur detta starkare. Inom Sverige kan man ju iaf ringa till varandra och prata massor utan att man blir pank direkt! Det som jag skulle kunna tanka mig vara problem ar val barnen, men vill man sa kan man. Lycka till!

Första året jag och min sambo blev tillsammans var det bara fyra mil mellan oss. Andra - fjärde året var det 15-20 mil. Visserligen hade vi så "nära" till varandra att vi kunde ses på helgerna, men visst var det slitsamt men absolut inte omöjligt. Det är inget problem med distansförhållande så länge man är säker på sina känslor och är lycklig

Håller med Glassmonster, det går att ha ett distansförhållande men man får jobba lite hårdare. Man får inte tappa varandra under den tiden man inte träffas. T ex se till att ringa varje dag och berätta vad man har gjort osv, så att man ändå har inblick i varandras vardagsliv. Man bör också ha lite "tråkigt" med varandra när man träffas, så att inte sen sambolivet blir en chock

Jag är från Umeå och han från Göteborg, snart gifter vi oss och då flyttar han.
Vi har chattat mycket på nätet och pratat i telefon, och försökt "samordna " vårt dagliga liv.

Exempelvis planerar vi ofta vad vi ska laga till middag, och så äter vi samma mat, och så ser vi ofta samma tv program samtidigt, lyssnar på samma musik samtidigt, går och hänger tvätt samtidigt , surfar på samma websajt , och så vidare.

Då känns det ju mycket mer som att vi är tillsammans , det har funkat för oss sen i höstas.

Juvelina

Talar ni i tfn samtidigt då?

Jessy : ibland, ibland inte.
När man har bredband kan man ju alltid vara online, så då säger vi : nu ser vi på tv, träffs efter programmet.
Sen återvänder vi, chattar några minuter och så går vi för att diska, återvänder till datorn ett tag osv.
Men visst har det varit mycket telefonprat också, tack och lov att det numera är gratis att ringa på kvällar o helger med nya teliafritid abonnemanget.

Rekordet är 3 timmar i telefon

Vi har pendlat mellan Bryssel och Stockholm i ett halvår nu. och den 24:e maj är det över. Då flyttar han hem för alltid. Så visst funkar det. *längtar*

Blå: Maj har ju varit , menar du juni ?
Jag har också svårt att hålla ordning på månaderna

Juvelia

Tack, såklart jag menar juni! :D Jag kan inte fatta att det verkligen är sommar nu, det känns som april. Synd att det inte var i maj han kom hem :(

Vi började vår relation på distans med sextio mils avstånd, och flyttade ihop efter sex månader. Jag tror detta har präglat vår relation positivt på så sätt att vi verkligen lärde känna varandra under alla timmar som vi spenderade i telefon. Vi pratade med varann flera timmar per dag, vilket resulterade i att vi lärde känna varann jätteväl. Om vi hade befunnit oss på samma plats så hade vi nog gosat mer än vad vi hade pratat nykära som vi var

Vi tittade också på teve ihop (med telefonen i örat), lyssnade på samma musik och lagade samma maträtter. Sen träffades vi ungefär var tredje helg. För oss funkade det jättebra Men klart att det var jobbigt att vara nykär och rusig utan att kunna krama om varandra...

Jag och min blivande man bodde 60 mil ifrån varandra i tre år. Vi hade varit tillsammans i 3 månader då han kom in på en utbildning i kalmar, jag bodde i Söderhamn. Jag var då 17 och han 21. Ingen mer än vi trodde det skulle hålla.
Men det gjorde det och nu har vi bott ihop i tre år också.

Vi pratade mkt i telefon (ca varannnan dag) och mailade. Sen sågs vi ca var tredje vecka. I övrigt vet jag inte hur vi gjorde, men det gick. Är det rätt så är det!

Riktigt kärlek fixar allt!
Vi reste fram och tillbaka i 4 år innan vi fick återförenas.
Trams att tro att kärlek håller bättre om man bor nära. Alla förhållanden kräver vård och planering, distansförhållanden lite extra.
Ring varandra varje dag, det är viktigt att följa varandras vardag, de små detaljerna räknas.
Att spela svår och inte höra av sig funkar absolut inte, då blir man bara osäker på var man har varandra.
Planera nästa möte så att ni verkligen får tid för varandra. Fixa barnvakt och bo över på hotell kanske.
Skicka det där extra smset, ring det där extra samtalet, säg vad ditt hjärta känner våga visa dig sårbar. Är du riktigt kär har du inget att förlora. När man inte är varandra nära kan man inte visa det genom fysisk ömhet.
:)

Hej!

Vi pendlade oxå i 4 år sammanlagt (som "goda fen" vars inlägg jag håller med om väldigt mycket).

Jag bodde till en början i Dalarna o han i Västergötland. Sedan efter ca 2 år flyttade jag till Närke. Då kunde vi träffas mer, typ varje helg från att förut "bara" kunna träffas varannan/var tredje vecka. Nu bor vi båda i en ny lägenhet tillsammans i Västergötland och är gifta sedan ca 2 veckor!

Men vägen dit är och kan ju vara och kännas väldigt lång, men om kärleken är äkta (och det verkar det helt klart vara för er, Cassiopeja!) så håller man fast vid varandra.

För oss var det vikigt att:
* inte skjuta upp saker man behöver prata om tills helgen kommer.
*prata, prata och åter igen, prata om allt som ni upplever, är ledsna över etc. * dela det vardagsliv ni har var o en med varandra genom att diskutera dagen på kvällen med varandra. Få mer än en inblick i varandras liv.
* ha både roligt, tråkigt och vardagligt liv ihop när ni träffas. Handla mat ihop o laga den t.ex. om ni tycker det är kul.
* ha ett socialt umgänge med andra kan berika erat liv som par och genom det ser man nya egenskaper hos varandra som kan vara bra att veta om.
m.m.

Dessutom brukar fredagar o söndagar vara speciellt laddade dagar, glädje vid ankomst o sorg vid avgång.
Försök sysslesätt dig med något du tycker är roligt när han åkt. Annars gråter man sig till sömns varje söndag. Tro mig...
Men det viktigaste är att visa dina känslor för honom, speciellt tårarna, det är en viktig bearbetning o för er närmare varandra.

Hoppas dessa råd kan vara dig till hjälp, Cassiopeja!?

Mvh
/Fru "Eros"

det är bara stenhård vilja från bägges håll!!!!!

Självklart är det inte kört.
Jag och min kille pendlade mellan Frankrike-Kosovo och Sverige-Frankrike (han är fransman, jag är svensk) i drygt åtta månader sen kom han hit och flyttade in hos mig. Nu åker han igen i drygt fyra månader och det känns tungt. Det var faktiskt lättare när jag inte var van att ha honom hos mig.
Mina tips är att skriva långa brev, ta mycket bilder för att illustrera sånt som han inte kan se. Jag brukade baka åt honom, ta en digital bild på kakan och skicka till honom. Sen fick jag visserligen äta den själv men det är ju tanken som räknas =)
Jag håller med om att inte skjuta upp saker som måste sägas tills ni ses. Risken är att ni aldrig pratar om det för att "inte förstöra helgen"
Försök också att ha ett rikt umgänge själv när du inte träffar honom, så du inte bara sitter hemma och längtar. Slutligen: Alla måste ha något att se fram emot. Jag tror inte att ett distansförhållande funkar om man säger att "när barnen är myndiga kan vi flytta ihop" Det är för långt fram i framtiden. När ni har varit ihop lite längre tror jag ni måste diskutera om någon av er ska flytta på sig, då har förhållandet större chans att överleva.

Lycka till!
Tessi