Hur "övertalar" man sin älskade? : )

Det kan nog vara svårt att övertala honom om han verkligen är ovillig. Bra av honom att vara ärlig från början. Men har du tur kanske han ändrar sig. Visst fungerar det bra att leva ihop utan att gifta sig. Det är ofta när man delar på sig eller den ena avlider, som problemen hopar sig. Om han nu inte vill gifta sig tycker jag i alla fall att du kan kräva att ni skriver testamente till varandra och avtalar om andra viktiga saker. Vilket egentligen inte är så stor skilland från att gifta sig. Men det kanske mer är själva bröllopet du vekligen vill ha, inte bara tryggheten som kommer med det.

att övertala någon till att göra något som den egentligen inte vill tror jag inte på. men jag tycker ändå att du ska förklara varför du vill ha ett bröllop. kanske kan han upptäcka en sida av giftemål han inte sett förut och kanske kan han känna att han vill för din skull om han inser hur viktigt det är för dig och varför. lycka till!

Nu lät det mycket hemskare än vad det egentligen är. Jag vill absolut inte övertala honom att göra något han inte vill, inte på något sätt.. Vad jag glömde skriva var att han i förra vecka sade att vi kan tänka på det och möjligtvis prata om det nästa år. Och det gjorde att jag blev så glad så att jag genast satte igång och planera en hel massa i mitt huvud. Men jag antar att jag helt enkelt får ge mig till tåls och vänta och se.. : ) Det är ju ingen brådska egentligen.. : )

Så sa min blivande make också när vi träffades (för snart 2½ år sen). Han var emot hela idén med giftermål och bröllop. Om han mot förmodan skulle gifta sig skulle det enbart vara för den juridiska tryggheten och vigseln skulle ske i Rådhuset en onsdag under lunchrasten ungefär.

Nåväl, jag kan säga att idag resonerar han annorlunda. :) Det tog drygt 2 år och en liten son för honom att inse att vara gift är nog inte så dumt och att ett bröllop nog är något att fira! ;) Nu ska vi ha vårt drömbröllop i september, med vigsel på en otroligt vacker plats och fest på en lyxig resturang!

Jag har under denna tiden inte tjatat någonting om bröllop, knappt ens nämnt det. När han har tagit upp ämnet har jag naturligtvis sagt vad jag tycker och han visste redan 8-9 månader innan han friade att jag ville gifta mig. För mig var det viktigt att inte stressa fram någonting hos honom. Att inte försöka "lura" honom in på bröllop eller försöka få honom intresserad av det. Jag skulle inte ens ha velat gifta mig om jag visste att han gjorde det mest för att jag ville. (Jag visste naturligtvis hela tiden att han ville dela sitt liv med mig hur som helst!) Så jag väntade och när jag minst anade så friade han, nu senaste nyår!

Så jag säger: Hav förströstan! Förhoppningsvis ändrar han sig med tiden! Gör han inte det får du väl dra igång en massiv lobbying!

Min sambo OCH jag hade samma inställning till bröllop som din kille, men med tiden mognade vårt förhållande och vi bestämde oss för att göra det.

Det enda du kan göra är att tala om för honom att du vill gifta dig. Sedan är det ju upp till honom att bestämma sig...

Visa hur mycket du älskar honom, tjata inte, också en vacker dag kan ju Du fria!

Min blivande har sedan vi träffades deklarerat för mig, vänner och familj att "äktenskapet är förlegat" (!) Då har jag kontrat med att fråga om han tycker tvåsamhet är förlegat...;o) Han har dessutom gått ur svenska kyrkan så jag trodde att allt hopp var ute. Däremot har jag hela tiden berättat för honom att giftemål är jätteviktigt för mig och att det är en dröm sen barnsben. Jag har också sagt att jag är villig att kompromissa i vår relation men att jag senare i livet skulle ångra om jag aldrig gifte mig av flera anledningar. I söndags "chockade" han mig genom att fria så min argumentation och ärlighet mot honom har lönat sig. Nu är han jätteexsalterad och tycker det ska blir hur kul som hellst. Fortsätt berätta hur viktigt det är för dig utan att ställa ultimatum eller hota så ska du se att han kommer ändra sig, om inte annat för att han älskar dig och för att han vill göra det för din skull om det nu känns jätteviktigt för dig. Lycka till! There is hope! ;o)

Min sambo har alltid hävdat att han inte tror på äktenskapet som något för honom, och att ha inte ville gifta sig. För mig har det aldrig spelat någon stor roll, har aldrig riktigt haft drömmen om det stora prinsessbröllopet. Men, helt plötsligt, en kväll i januari i år nämnde jag att jag hade sett en hemsida om medeltida brudmarscher (vi är medeltidsfantaster), när han säger att han nog har tänkt om. För vår dotters skull kan det vara bra att jag heter samma som resten av familjen (hon har hans efternamn). Ett par dagar senare hade vi bokat kyrka, och på den vägen är det.

Förlovning och romantiskt frieri hoppar vi dock över

Hos är det samma sak som hos Gripen. Ingen av oss har varit intresserad av äktenskap. Sedan hade vi en bekant som dog och då började vi helt krasst fundera på det där med vad som skulle hända om en av oss dog. Så antingen var det testamente eller äktenskap. Och på detta trista sätt kom vi in på tanken äktenskap. Någon större romantik blir det inte här heller - ingen av oss är någon större romantiker.

Tack så hemskt mycket för era svar! Det verkar som om det finns hopp! ;)
Eftersom han är lite trögstartad, till skillnad från mig som är en aning mer impulsiv, så ska jag försöka hålla mig lugn ett tag, dvs inte prata alltför mycket om fina brudklänningar, lämpliga lokaler och nödvändiga öl-och-vin-och-sprit-inköp i Tyskland till sommaren. :)

Ha det bra! :)
/fia

OJ vad jag känner igen mig... jag har alltid tyckt att det varit den naturligaste sak i världen att när man hittar den man vill leva med så gifter man sig. Har ju dock fått erfara att inte alla resonerar så, inklusive min sambo...

För två år sedan planerade vi bröllop, var vi skulle vigas, vad vi skulle ha för mat, kläder etc etc. Sommaren 2002 sa han att vi skulle gifta oss "om ett år eller två". Förra våren sa han "nästa år får du stå brud". Tror ni att det händer nåt? Nä. För på vår årsdag i höstas kläckte han ur sig att HAN ÄR RÄDD för att gifta sig! Ja det känns ju tryggt...

Sedan i höstas har jag allvarligt fått rannsaka mig själv och vårt förhållande, och det är klart att jag inte vill gifta mig med någon som inte vill gifta sig med mig, men jag har också fått fundera över om det är något jag kan ge avkall på. Där har jag lämnat tanken. Vill inte fundera vidare över det. Vi pratar inte om det och allt är en berg-och-dalbana där jag ena sekunden är över öronen förälskad och nästa funderar om jag kommer bo kvar i lägenheten nästa vecka ens.

Mycket svammel och inget vettigt, men du ska iaf veta att du inte är ensam. Det enda råd jag kan ge är att INTE tjata om det. Nonchalera ämnet istället.

Jag har inte övertalat min m2b , det har växt fram, han ville först bara att vi skulle vara förlovade ,det har vi varit i snart 5 år .
Sen kände vi båda att vi skulle göra nåt nytt. Då fria JAG på riktigt i januari och nu ska vi gifta oss och begge vill det jätte mycket, tror inte på att övertala älskar man karln sin så får man nog ha tåla mod,jag har velat gifta mej i 3 år han ville nu iår, han var nog tvungen att mogna med tanken först, vi tjejer har ju planerat bröllopet sitt sen barns ben det har ju oftast inte killar.
:) Kram

Min sambo har varit ovillig till giftermål pga många skilsmässor i hans familj, han ändrade sig dock då vår dotter föddes och ville att vi skulle vara en familj även juridiskt på alla sätt. Han är dock inte särskilt engagerad i bröllopet eftersom det för honom skulle gått lika bra med en "lunchvigsel i Rådhuset", men jag som så många andra flickor har ju alltid velat vara "prinsessa" om än bara för en dag, så det blir kyrkbröllop med hela konkarongen...

Kul att höra att det är ni som har fått övertyga era killar! I vårt förhållande är det alltid jag som varit motståndare till bröllop medan han har velat gifta sig, så jag kan förklara hur det är att stå på "den andra sidan".

Anledningen till att jag inte velat gifta mig är främst alla skilsmässor i våra familjer. Båda våra föräldrar är skilda och pratar inte med varandra, mina mor- och farföräldrar är skilda och även vissa av våra syskon... Så vad är oddsen har jag tyckt. Har redan upplevt tillräckligt av uppslitande skilsmässor i mitt liv. För det andra så är jag ingen romantiker och har aldrig drömt om det där prinsessbröllopet. Han har aldrig tjatat om att gifta sig heller vilket jag uppskattat.

Vad fick mig att ändra mig då? Att han friade! Det här låter konstigt, jag vet. Men han hade köpt en fin ring och gick ned på knä och sa att om jag inte ville så respekterade han det men han ville i alla fall fråga ordentligt. Och jag blev jätteglad (jag förstår det knappt själv)! På en sekund ändrades min benhårda inställning... Vi har ju ändå levt tillsammans så länge så om vi skulle separera så skulle det bli en uppslitande separation i alla fall, antingen vi är gifta eller ej. Och jag vill ju leva med honom. Och juridiskt är det ju bättre. Så nu är jag jätteglad och vi ska ha ett litet enkelt men mysigt bröllop i juli.

Nu säger jag inte att ni ska köpa ringar och fria mot era mäns vilja. Men kan det kanske vara så att de attityder de har mot bröllop inte är så stenhårda om de verkligen blir friade till "på riktigt"? Eller så kanske det måste mogna fram under många år som hos mig? Eller kanske det är idén med stora prinsessbröllop som de är emot (det är jag själv fortfarande). Eller kanske de inte tror på att _lova_ att älska någon hela livet, det gör inte jag heller (inbiten cyniker), men jag kan lova att försöka. Oj det här blev långt... Lycka till iallafall!

Oj såg inte att det blev så långt innan jag postade

Det finns 1000 sätt att gifta sig på, ifall det är den traditionella biten han inte gillar. Om han däremot vänder sig mot hela tanken på att ingå äktenskap så är det ju en slags princip som man inte precis ändrar på.

Jag har precis som Vicke.k aldrig velat gifta mig pga olika orsaker. När sedan min sambo friade till mig då vi varit tillsammans i nästan 5 år insåg jag helt plötsligt att det kanske nog inte är så dumt iallafall.. Så ge inte upp, även den mest envetna kan ändra sig.*s*