Fler som sitter i samma båt? Jag vill, men inte han...

Vet inte om jag riktigt är i samma båt eftersom jag inte vill börja försöka få barn riktigt än. Däremot så vet jag att jag vill ha barn inom en ganska snar framtid ( om två till tre år). Sambon vill som det verkar nu inte ha barn alls. De är äckliga, bara skiter och dreglar enligt honom.

Vet inte riktigt hur jag ska göra, jag vill inte typ sluta med P-piller utan att säga till eftersom jag tycker det är elakt.
Göra slut? Men jag älskar ju honom och han har inte sagt defenetivt nej till att vi skaffar barn i framtiden. Men han är aldrig positiv till idén på nått sätt.

T ex om jag tar upp ämnet bröllop, jag vill gifta mig innan vi börjar göra barn, så skämtar han bort det med ett ironiskt Ja i nästa vecka??

Han är bra på alla andra sätt men hur jämkar man en sådan sak som barn eller inte barn. Bröllop eller inte bröllop?

Jag älskar honom och han älskar mig så jag vill ju inte kasta bort det vi har, men jag börjar mer och mer längta efter både barn och bröllop.

Det blev kanske lite förvirrat men hoppas att nån förstår och kan ge lite råd.

Vad kan du göra? Du kan ju inte tvinga din pojkvän att skaffa barn med dig?? Jag tror att alla vet att du är redo, men alla kan ju inte bli redo på samma gång? Är du ung? Vänta några år, bäbispratet kommer..

Jag sitter själv i en annan båt, mina vänner bara snackar barn, jag vill inte ha några.

Smulu: Håller helt med dig om att man inte bara kan sluta äta p-piller utan att säga ngt. Jag slutade, för att jag ville prata barn och för att jag inte vill manipulera min kropp mer. Men jag har börjat igen... Han vill inte...

Jag är ganska ung, 25, men jag vill verkligen ha barn NU!

Vi ska gifta oss snart och jag tycker att det är ett naturligt steg på vägen att skaffa barn sen, men jag lär få vänta...

Han tycker att jag är tjatig... Jag förstår att han tycker att det är jobbigt att jag vill prata om det så himla mkt, men å andra sidan så är det ju hos honom som bollen ligger och jag vill ju försöka påverka honom så mkt jag kan... Men det är klart att utan honom så blir det ju inget, och jag får snällt vänta...

Pajen.. Hitta någon likasinnad som du kan prata barn med så slipper han "tjatet". familjeliv.se rekomenderas!

Ni kanske kan sitta barnvakt tillsammans och som kanske kanske inser han hur fel han hade.

Både Smulu & Pajen:
Prata igenom detta jättenoga med era respektive innan bröllopet/snarast möjligt. VILL han ha barn någon gång? Kan du tänka dig att leva utan? Varför vill han inte nu? Varför vill du absolut NU?

Detta är en fråga som knappast kommer att bli lättare att prata om längre fram utan som måste redas ut innan ni kommit för "långt" :)

Det bästa är nog att vänta tills han längtar lika mycket som du.

Fast det skadar ju inte att umgås med barn ibland... ;)

Sen ar det inte alltid effektivt att tjata och forsoka 'paverka honom sa mycket som mojligt'. Tjat loser inget. Tvartom kan han bli less och sla bakut. Det kanske kan vara vart att inte namna det alls i ett par manader, och lata honom 'komma ikapp'.

Om det ar jatteviktigt for dig att ha barn, da kanske ni ska forsoka losa det innan ni gifter er. Kan du tanka dig att leva med honom men utan barn om det ar sa att han aldrig andrar sig? Det kan vara vart att fundera pa for din egen skull om inte annat, sa du vet vart du star.

Min man och jag har pratat *mycket* om barn de senaste aren, egentligen anda sen vi traffades, men jag har forsokt att inte pressa honom utan att tvartom papeka att det maste vara *vart* beslut, nar vi bada ar mogna. I borjan var han valdigt tveksam men eftersom han fick tanka efter sjalv i lugn och ro kom han plotsligt pa att det vore trevligt med barn ;)
Nu ar han mer sugen an jag tror jag...

Hej!

Jag kommer nog att ha samma problem som dig om några år, fast tvärtom!

Jag vill inte, han kommer snart att vilja... (hoppas innerligt på att han ska ändra sig).

Inte lätt när man tycker så mycket om varandra. Men det här frågan går ju inte att kompromissa med, inte från mitt håll i alla fall.
Vet inte HUR viktigt det är för honom att skaffa barn.
För mig är det väldigt viktigt att inte göra det. Det finns likom inte som ett alternativ ens!

Prata med din sambo, inte bara i förbigående, utan sätt er ner och prata!!!

Sedan kan det ju vara så att han tycker att ni är för unga, (vet inte hur gamla ni är) och det kan ju vara ett bra argument från hans sida.
Prata, prata!

Lycka till /liina

Det där är något som kommer, man ska nog vara försiktig med att pressa fram ett beslut om barn. Det ska vara ett gemensamt beslut annars slutar det i katastrof.
Man är två om att skaffa barn, ni får helt enkelt kompromissa. Men viktigt är väl ändå att få klart för sig om han överhuvudtaget vill ha barn. Hade min sambo inte velat kan jag säga att jag inte "ödslat" min tid på honom då jag har en stor önskan om att få barn så småningom.
Jag trodde inte att jag ville ha barn MEn blev gravid trots p.piller, kände då en enorm längtan & lycka dessvärre slutade det i missfall. Och då vart vi båda mkt ledsna.

Jag önskar dig/er lycka till och under tiden, passa på och njut av livet som "icke-förälder" det har sina fördelar det med.

Kram
Galenpanna

Jo, man ska ju försöka kompromissa men du kan liksom inte skaffa barn till hälften.

Jaja, tur att jag har ganska många fertila år kvar Kan vänta 5 år utan att det är någon som helst panik. Bara det att jag alltid tänkt mig som mamma innan 30 inte efter.

Känner igen dig...
jag längtar såååå mkt efter att få barn...har aldrig känt det starkare än nu..hela min kropp bara skriker efter ett barn..
min kusins flickvän fick en bebis i helgen,jag va där och hälsade på igår..och den va såååå fin..sååå liten .
Känner bara hur känslan blir starkare och starkare för varje dag.
Men min m2b vill inte ha barn än,han säger bara att han blir mer anti när jag pratar om det hela tiden :)..känns ju inte kul..men jag måste respektera honom...

liina..jag är bara nyfiken..Varför vill du inte ha några barn? Givetvis är det inget måste..och alla är olika, men jag är ändå nyfiken...

Jag var i motsatt situation. Jag ville inte ha barn alls, eller vänta väldigt länge i alla fall. Sambon har önskat sig barn från dag ett. Jag ville vänta och göra karriär först. Men eftersom jag vet hur underbar han är med barn och eftersom jag verkligen älskar barn egentligen så ändrade jag mig så småningom. Jag tänker att jag kan göra karriär samtidigt, eller ja, när barnen är lite större då. Sånt kan man skjuta på. Det känns också tryggt att veta att han kommer att ta för sig när det gäller ansvaret för barnet och det har också gjort att jag ändrat mig.

ett bra sätt att få partnern att ändra uppfattning är att umgås med barn på nära håll ....och ändrar han inte uppfattning så innebär det nog att han INTE är redo..och man önskar väl inte att ens barn ska få en pappa som INTE vill veta av sitt barn...tvång är ingen bra lösning.

Till Pajen: Jag har varit i samma situation som du. Jag vet precis hur förtvivlad man kan känna sig och man kan nästan inte tro att man någonsin ska komma att få några barn ihop med mannen man lever med - när han är negativt inställd. Men alla människor kan förändras. Liksom många andra män har min blivande man blivit intresserad av att få egna barn - från att ha varit helt anti.

Jag har utan att på något sätt försökt påverka berättat hur jag ser på livet, framtiden och barn, för att "servera" bilden jag har på min näthinna. Inte alltför ofta, för jag har verkligen inte velat tjata eller skrämma iväg honom. Jag har varit jätteförsiktig. Jag har också försökt gräva lite i anledningarna till att han inte velat. Har gett honom nya insikter, tror jag.

Detta prat har påverkat honom och han har självmant berättat om att han numera faktiskt ser positivt på barn. Han har t o m sagt att han vill ha barn NU.

Jag kunde först knappt tro mina öron de första gångerna han sa det. Men det är visst sant...

Detta har inte varit en kort process, det har tagit flera år. Du berättar om din ålder, men inte om åldern på din man. Är han i din ålder kanske det inte känns som panik?

Det allra viktigaste är ju egentligen att välja en man som man tror blir en bra far till barnen som man (förhoppningsvis) kommer att få. Det är inte ett litet ansvar man kommer att ha tillsammans med barnets pappa!!!

Jag tycker också man ska tänka sig väldigt noga för innan man väljer att "skaffa" barn - att man tänker långt in i framtiden. Vad tror jag händer om vi inte längre kommer att kunna leva tillsammans? Kommer vi att kunna umgås som vuxna människor och fira barnens födelsedagar osv? Detta är ju svårt att tänka sig in i, men man måste. Fler skiljer sig än fortsätter leva tillsammans under sina barns unga år.