• Mer än tacksam för råd!

    Lör 1 jul 2017 11:06 Läst 4703 gånger Totalt 1 svar
    Lör 1 jul 2017 11:06

    Jag och min fru har varit gifta i 16 år.  Vi har haft riktigt bra och roligt på alla sätt och vis.


    Vi lyckades inte få barn utan adopterade. En tjej som dag är 13 år.


     Under hennes uppväxt hade jag och min fru en hel del vilda diskussioner om hur vi skulle uppfostra vår dotter. Jag tyckte att min fru inte uppfostrade henne alls utan lät det mesta vara, medan jag, dumt nog, hade svårt att behålla lugnet utan kunde stundtals bli irriterad


     Väldigt ofta så blev mina åsikter åsidosatta av min fru-. Jag blev helt enkelt överkörd, mina synpunkter noterades i princip inte. Istället för att tala med varandra kunde jag bli hänvisad till någon websida som påvisade att jag hade fel. Väldigt ofta hade jag lust att begära skilsmässa, men gjorde inte det. Jag var övertygad om att det så småningom skulle bli bra.


    Åren gick och min frus och mina dispyter sinsemellan fortsatte. Jag kände mig överkörd och höjde stundtals rösten mot min fru i ren frustration. Situationen med vår dotter blev värre och värre. Inte när det gällde uppfostran utan vi märkte att vår dotter inte hade några kompisar. Vi fick större och större problem att köpa kläder åt henne (inga kläder var bekväma), hon kunde bli hysterisk över småsaker. Hon var duktig i skolan, i princip en mönsterelev som gjorde exakt vad som skulle göras, inget bus överhuvudtaget.


     


     Vår dotter tyckte att skolan blev mer och mer påfrestande. Efter många turer fram och tillbaka med vår dotters vredesutbrott, skolvägran och upprepande önskan om att dö tog vi kontakt med BUP.


     BUP startade en utredning som blev klar för ganska exakt ett år sedan ? vår dotter hade diagnosen Asperger. Givetvis trist att vår dotter hade en funktionsnedsättning men samtidigt skönt att vi förstod vad allt handlade om och att vi hade något att förhålla oss till.


     Jag och min fru deltog i den kursen efter den andra för att sätts oss in i vad Asperger innebär och hur vi ska bete oss för att hjälpa vår dotter så mycket som möjligt.  Vi fick en helt ny livssituation, framförallt vår dotter. Dessvärre fortsatte beteendet mellan mig och min fru?


     Efter ett tag kommer vår dotter in i en depression, identitetskris och utbrändhet. Till detta så började vår dotter bli utåtagerande mot oss föräldrar. Hon kunde börja slåss och slänga saker, riva, och klösa mig och min fru. Hennes vredesutbrott kunde ske 2-3 ggr/vecka. Oerhört jobbigt och väldigt obehagligt att vara med om detta som förälder. Detta tär på i princip allt, framförallt när det gällde mig och min frus relation.


     Som förälder drar vi alla trådar som finns för att få hjälp. Det handlade om kontaktperson till vår dotter, psykologer och läkare, habilitering, byte av skola, anpassade äventyrsläger och en massa andra saker. Allt detta tar mycket tid.  Samtidigt berättar min fru att hon vill separera. Hon menade att det hade varit för mycket bråk mellan henne och mig. Jag ber henne lugna sig, vi är inne i en process som kommer att resultera i att få och vår dotter får hjälp och vi får mer tid för varandra.


     Vi lyckades finna en riktigt duktig samtalsterapeut inom landstinget. Det tog inte många minuter för honom att konstatera mitt och min frus problem ? vi samarbetade inte alls. Kändes befriande att äntligen hitta något att arbeta med. Sakta blev det bättre och bättre. Vi började diskuterade med varandra hur vi skulle lösa olika situationer på ett konstruktivt och lugnt sätt!


     Nu har en del hjälp börjat komma igång, men långt ifrån klart. Vår dotter har exempelvis fått klartecken med en kontaktperson!!


     Min fru vidhåller att hon vill separera! Vad ska jag göra?   Jag försöker be henne att ta det lugnt, hjälpen för vår dotter börjar komma igång. Jag vill absolut inte separera!


     Min fru säger att hon vill ha lugn och ro. Därför låter jag henne få det. Vill hon exempelvis åka och besöka en kompis över helgen så kan hon givetvis göra det. Jag har bokat en liten minisemester för mig och vår dotter. Min fru kommer att få vara själv vilket hon uppskattar. ?Go with the flow?, helt enkelt. Min fru får göra vad som faller henne in. Jag motsätter ingenting, snarare tvärtom, jag uppmuntrar henne. Jag försöker inte ?vara på? utan ger henne som mycket utrymme som möjligt.


     Jag gör allt i min makt för att hon ska dels avvakta sitt beslut men allra helst tänka om när det gäller separation. Jag poängterar att vi nu börjar se ?ljuset i tunneln? med all hjälp som vår dotter nu börjar få.


     Vad ska jag göra för att få min fru inte vill skiljas? Jag upplever det som att vi båda ligger i kvicksand. Jag tar det lugnt och tar emot de rep som slängs till mig. Min fru trampar ivrigt för att ta sig upp, ser inte repen utan sjunker och sjunker


     

  • Fre 14 jul 2017 02:22 #1

    Du skulle kanske kunna be er gemensamma psykolog om råd, eftersom denne känner er båda två. Jag har själv varit i en situation som liknar er dotters, det var väldigt jobbigt för mig mellan 12 och 20. Men jag vill att du ska veta att det är mycket möjligt att det blir bättre. Låt din fru och dotter veta att du är öppen för att lyssna på vad de säger och att du älskar dom, oavsett. Jag hoppas verkligen att det löser sig på bästa sätt för er alla.

FÅ MER BRÖLLOPSINSPIRATION HÄR

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll