Vad betyder äktenskapet för dig som troende?

Jag och min sambo är båda troende. Jag har tidigare varit gift. När jag och min sambo träffades visste vi bägge två att det var nån större som ville att vi skulle få varann- Herren. Vi har levt som sambos nåt år nu. Är förlovade sen 2013. Nu ska vi gifta oss juli16.
Jag kan bara svara för mig själv, vad äktenskapet betyder i mitt liv. Jag har gått igenom svåra saker, skilsmässor och mycket annat jag inte vill nämna här. Nu känner jag det underbara lugnet i mitt liv tillsammans med min sambo. Jag kan vara mig själv i allt. Vårt förhållande bygger på väldigt djup tillgivenhet och kärlek. För mig betyder äktenskapet att man tar Gud med på ett tydligt sätt. I vardagen, i förhållandet, som vägvisare, tröstare. Att man vill höra ihop livet ut.
När jag läser det här ser jag själv hur tafatt det verkar. Men Jag tror att du som troende, förstår! Gud med er! Kram

Jag förstår precis vad du menar och det är precis så jag vill ha det! En troende släkting till mig sa att det är all världens skillnad på att vara gift och att inte vara det, i själva känslan i livet. Men jag tror att det bygger lite på att båda anser att det är en stor skillnad. Min sambo är ju då inte troende, och jag funderar på hur det blir när bara jag anser att det är någon skillnad på att vara gift och inte vara gift. Jag hoppas att det räcker att jag känner skillnaden.
Guds frid

Oj jag är också troende och kan inte heller riktigt förklara varför det är så viktigt för mig men det är det att vara gift

Varken jag eller min sambo är jättetroende, men för mig är det väldigt viktigt att gifta mig. Det gör en stor skillnad att veta att han menar allvar med att han vill leva resten av livet med mig. En trygghet i vardagen att veta var man har varandra. För honom är det inte lika viktigt och jag tror det beror på att han inte upplevt så mycket  förhållanden som gått isär i hans närhet under uppväxten. Jag vill veta att vi inte bara slänger bort vårt förhållande för att det dyker upp en uppförsbacke i framtiden. och det känns som om man tagit steget att gifta sig så tänker man till en extra gång innan man ger upp.

Det låter lite fånigt när jag skriver ner det, men jag hoppas du förstår vad jag menar.

Jag är väl egentligen inte troende längre, även om jag har en bakgrund inom kyrkan, men för mig har äktenskapet definitivt en stark betydelse utöver det praktiska.

Vad det betyder för mig är att nu är det det här som gäller, och det ska VÄLDIGT mycket till innan jag ger upp. Är man bara ihop kan man göra slut, är man sambo kan man flytta isär, och visst kan man skilja sig om man är gift, men det är inget man ska göra lättvindigt. Jag kan inte lova 100% att aldrig vilja skiljas, men jag kan lova att verkligen göra mitt yttersta för att det inte ska hända. Om vår relation inte känns bra längre måste jag ta tag i det, lyckas vi inte reda ut det på egen hand får vi ta hjälp utifrån, vi ska verkligen ha prövat ALLA till buds stående medel för att göra det bra igen innan vi kapitulerar och skiljer oss. Och skulle det råka dyka upp någon annan spännande person som jag blir attraherad av är det bara NOPE SORRY NOT GOING TO HAPPEN. Det spelar ingen roll om det är Drömprinsen själv som dyker upp på en vit springare i ett bländande ljussken och säger "ledsen att det tog så lång tid, jag hittade dig inte på Eniro" -  tyvärr, det är för sent, jag är inte tillgänglig längre.

Jag tror ju att det finns en poäng i att välja att vara med en enda person i förhoppningsvis resten av ens liv, även när det inte är rosa skimmer och solsken. Att det är värt att avstå från alla nya förälskelsekickar och spännande upplevelser man kanske hade kunnat ha med andra.

Eftersom det var viktigt både för mig och min blivande att gifta oss så har jag nog aldrig tänkt igenom exakt varför innan.

Vi visar med äktenskapet att det är vi som hör ihop nu. Prövotiden är över; nu är det vi två och om det kärvar senare så är det bara att försöka lösa. Det står vi för tillräckligt mycket för att lova det inför hela världen och med Gud som vittne. Vi förväntar oss att han är med och välsignar vårt förbund.
Jag skulle nog ha svårt att lita på någon som å ena sidan hävdar att han verkligen tänker stanna hos mig hela livet men å andra sidan inte har lust att säga det inför vittnen.

Personligen kan jag tycka att det underlättar glåmigheten lite när man grälat. Jag är vansinnig på honom, och han på mig, men jag vet redan att vi KOMMER att lösa det här. Failure is not an option.

En ytligare sak är att jag känner att folk tar vår relation mer på allvar när jag säger att vi är gifta. De förutsätter plötsligt att vi har delad ekonomi, kommer att hålla ihop och antagligen skaffa barn så småningom. Ingen blir det minsta förvånad när vi köper ett hus ihop.

Lite OT: När man tittar hur det gick till att bli gift i GT så skulle jag säga att ni i Guds ögon redan är gifta. Men allt ovanstående gäller ändå.

Det där med TRYGGHET är en viktig sak. Med det menar jag inte att ett samboförhållande inte ger trygghet. Ett BRA förhållande. Men just det att Gud välsignar äktenskapet är en stor sak. Det är en stor del av tryggheten, för mig.

Jag har varit gift 2 gånger tidigare. Inget alls att vara stolt över, för det betyder ju att jag också genomgått 2 skilsmässor. I båda fallen var jag gift med en icketroende. Det blev problem med än det ena och än det andra. Alkohol, bland annat. Jag jobbade inom församlingen som diakon en tid och under den tiden blev jag kallad många fula saker av min man, mina barns far. Det gjorde att jag jag småningom insåg att för att vara accepterad med den tro jag har måste jag ta mig ur äktenskapet. Låt inte någon trampa på dig för din övertygelse och tro. Det tar död på så mycket. <3

Vad hemskt det lät, vilken tur att du har tagit dig ur det äktenskapet. Vad skönt det måste vara att ha hittat kärleken i någon som respekterar dig och din tro, och som du kan praktisera din tro tillsammans med. Lycka till i ert kommande äktenskap! 

Tack för att ni delar med er. Jag känner precis som många av er säger att gifta sig innebär en trygghet, att man har lovat varandra att inte ge upp, men framför allt att man visar omvärlden att det är vi två nu. Tråkigt bara att omvärlden inte har samma syn på att gifta sig, så att de ändå inte förstår vilken jättegrej det är den dag vi gifter oss:(

Folk fattade inte vilken jättegrej det var när vi blev ihop heller.  Vi började vårt förhållande med: "Om vi funkar lika bra i ett förhållande som vi är goda vänner så gifter vi oss." En pojkvän på mitt jobb var liksom en axelryckning. Det var nästan en lättnad att åka till Pakistan (tyvärr utan honom ) där folks spontana reaktion var: "Oj, du har en pojkvän! Har du en bild? När ska ni gifta er?"