Vill inte ha barn

Jag har vänner som sagt att de inte vill ha barn, för att sedan ångra sig. Men jag känner också de som stått fast i sin övertygelse om att de verkligen inte vill ha barn. 

Att inte vilja ha barn på grund av klena nerver och för att det skulle ändra dina rutiner tror jag inte är hela sanningen. Vissa har barnlängtan, andra inte. Och det ska inte vara något konstigt i att man inte vill ha barn. 

Det viktiga är nog att du pratar med din fästman om det. Du är 24 år gammal och har koll på vad du själv vill i livet. Om barn inte är en del i de planerna så är det inte rättvist att få honom att tro det, särskilt inte om ni planerar bröllop och ett liv tillsammans. 

Själv har jag velat fram och tillbaka, och jag kan se mitt liv både med och utan barn. Det viktiga för mig är att min sambo, mannen jag vill dela livet med, har samma uppfattning som mig. Jag älskar honom som han är, och vårt liv som det är. Det gör han också. Men vi båda vill ha barn och bilda familj, vilket vi diskuterade redan i början av vårt förhållande för att veta var den andra stod. 

Samma kväll som vi officiellt hade blivit ett par pratade vi igenom alla viktiga frågor. Religiösa övertygelser, barn, bröllop, politisk tillhörighet och pinkod till kontokortet 

Vi har också pratat igenom det mest och självklart så är det där med mina rutiner inte hela sanningen. Självklart har vi även kort pratat om detta. Jag vet att han älskar mig och att han inte skulle lämna mig om jag nu skulle komma fram till att jag inte vill ha barn. Men jag känner pressen från hans familj. 

Det är helt enkelt så att jag har svårt att se mig själv med barn. Jag är van vid att resa och kunna göra saker när det faller mig in och jag vill inte ändra på det. 

Om jag slapp vara gravid och vara den som tog mest tid ifrån mitt "vanliga" liv hade jag kunna överväga det. Men tyvärr har vetenskapen inte kommit så långt än. :P

Tack för ditt stöd. 

Alltså visst... om du mot förmodan skulle bli med barn så skulle du med stor sannolikhet älska det barnet sedan. Det är inte många föräldrar som blir känslolösa för sina egna barn (vanligare med män än kvinnor dessutom). Läste en avhandling för många år sedan nu om våldtagna kvinnor som inte fått göra abort (eller förträng det till den grad att dom inte längre kunde göra abort) som när barnet väl kom sedan ändå älskade det... Och det säger ju en hel del om föräldrainstinkten. 

Men alla vill inte bli med barn.
Och det är din kropp och din rätt att bestämma över den.
Om du verkligen inte vill ha barn så behöver du inte. Det måste folk acceptera runtomkring dig. Men det är viktigt att du pratar med din fästman om hur du känner. Att du inte kan lova att den här känslan är något som "går över med åldern". För det finns det inga garantier för.
Precis som det inte finns några garantier för att du kanske ångrar ditt beslut att inte skaffa barn när du blivit för gammal för att göra det. Livet kommer liksom inte med en instruktionsbok och inga garantier och absolut inte någon ångerrätt eller bytesrätt om man valt fel. 

Huvudsaken är att det är ditt val som du gör - och inte någon annans.
För om du ger efter för tjat, så är det större risk att du ångrar det och kanske blir bitter mot din blivande make längre fram - oavsett om du kommer att älska barnet eller inte...
Ditt liv - Ditt val 

Men du är ju så ung! När jag var 24 hade inte jag heller tid för barn och bodde utomlands. *s*

Livet och dina önskningar hinner ändras tusen gånger under livet.

Åh, vad irriterande det är när man inte kan citera! 

Hur som helst. Någon, om din fästman är medveten om det så har ingen annan någon rätt att säga något. Min sambos familj sa förut att vi var så unga och inte skulle ha någon brådska med förlovning, bröllop och barn. Över en natt blev det helt plötsligt jättebråttom. Men deras åsikter är deras egna, de påverkar varken mig eller min sambo. Så länge din sambo kan ställa sig bakom dig och säga att de ska lugna ner sig, att det inte bara är ditt "fel" att ni inte skaffar barn. 

Marleo, jag har vänner som redan från tonåren vetat att de inte vill ha barn. Alla har sina anledningar, och det ska vara upp till var och en att bestämma. Ja, vissa ändrar sig, men långt ifrån alla. 

Plättis - Det hade jag också och idag har dom ändrat sig när dom kommit upp i 35-40 års åldern. Det var så jag menade. Många av oss blev inte redo för sånt förrän nu.

var ärlig mot din fästman!

Jag har både varit den i förhållande som velat ha barn och där den andra personen inte dragit i bromsen förrän vi börjat ta kontakt med en klinik i danmark (samkönat förhållande, jag har levt med både kvinnor och män, jag är själv kvinna) för att sedan backa ur, vilket sårade mig oerhört. Att inte den öppna dialogen fanns (min sambo tvekade alltså men delade inte den farhågan med mig)

jag är nu i en relation där min sambo varit tvärsäker redan från början att han velat ha barn, medans jag haft en tuff period bakom mig (utbrändhet och sagt upp mig från jobbet samt blivit av med min lägenhet) Så när han träffade mig var jag trött, arbetslös och utan fast bostad- stabilt  va :)

Jag har sagt vart jag befinner mig, om jag inte vet om jag kommer vill ha barn igen (efter att ha blivit bränd i min tidigare relation samt ha haft ett helt havererat liv)

Han är så fin och säger "jag vill ju vara med dig, barn eller ej" Det betyder så mycket för mig att höra!

Nu försöker vi bli gravida, vi vet ju inte om det kommer funka. Förutsättningen måste ju vara att man vill vara med varandra och gör varandras liv bättre och finare. Han vill ju inte vara med mig för att "få en familj" utan för att han vill vara med *mig*. Sen skulle vi bli överlyckliga över att få en liten- men sånt styr man ju inte över.

Och att inte vilja ha barn är inget konstigt. Du vet vad du mår bra av och behöver i ditt liv. Ingen annan har tolkningsföreträde!! Att säga att du "kommer ändra dig" är respektlöst. De kan inte vet hur du kommer känna i framtiden, du ska bara lyssna på dig själv! Du vet bäst!

i mitt fall är det min fästman som är lite tvekande. dock har vi pratat om saken, och det är väl inte det att han absolut itne vill ha barn, utan han är bara rädd för div. saker. liksom du är han obekväm med småsmå barn, medan jag själv tycker de är som bäst under 1 år :P men han leker ju med barn och med sina kusinbarn och så. en annan sak han är rädd för är att barnet ska ha något fel, och då speciellt ADHD/asbergers som han själv har. och han hade ett rent helvette som liten och vill dels inte att barnet ska bli utsatt för samma helvete, men även slippa ha ett barn med det... hur ska man säga.. tillståndet? 

men han har sakt att ett barn kan han absolut tänka sig, så jag tror i hans fall är det mycket rädsla för det okända. och ärligt talat - vem kan inte ha det? 

jag själv är lite som Plättis och pendlar. jag vill ha, men ändå inte. jag skulle bli glad åt att vara gravid och bli mamma absolut, men har ingen längtan på så vis än. är 23 år nu, och har sagt åt min blivande att innan 30 vill jag ha första. och han är helt med på noterna, för att citera honom "jag kommer inte sätta en unge i dig efter du fyllt 30" (med glimten i ögat ofcourse). han är själv 32. 

dock vet man ju aldrig hur livet ter sig. man får vänta och se helt enkelt^^

men i ditt fall tycker jag du borde vara ärlig mot din kille. säg som det är, att du inte har någon önskan efter barn som det är nu. sen så ÄR det ju faktumet att du, och även jag, är unga, fast jag hatar när folk säger "men oooh, du är ju så ung! förstör inte ditt liv med barn än!" typ...  genomsnittsåldern för första barnet är idag 31år.... man vet aldrig, du kanske ändrar dig om några år, men oddsen är lika stor att du håller vid din åsikt. men - var ärlig mot din fästman! 

Jag tycker verkligen att det är intressant att höra om hur ni andra tänker och det verkar som om de flesta har haft någon fundering. 

Kan absolut känna igen mig i Nejlikas kille. Jag har också Asbergers eller iallafall starka tendenser. Att jag ens klarat mig till universitetet är ett under. Men man måste också inse att världen och undervisningssystemet är mer förestående numera även om det inte är lätt. Jag är ju själv lärare nu även om det är annorlunda på universitetet. Jag gillar inte heller barn under 1 år. Tycker det är jobbigt att de inte går att prata med dem.

Jag ska absolut försöka prata mer med min kille men det är också svårt. Speciellt som han ser barn som en självklarhet. I hans familj finns redan ganska mycket barn då båda hans systrar har barn. Jag är äldsta barnet i min familj och den yngsta som finns är min bror som är 19 och läser till läkare så ja.. jag är absolut in van vid barn. 

Så vitt jag kommer ihåg gillade jag inte barn när jag själv var ett barn. Kommer ihåg att jag vart väldigt arg när jag tvingades sitta vid "barn bordet" och äta pannkakor eller något annat som jag inte tyckte var mat ens. 

Det finns absolut inget måste att vilja ha barn men däremot så är detta något som är väldigt viktigt att man är överens om i ett förhållande för annars kommer det förr eller senare ta slut. Att ha barn eller inte ha barn är en väldigt stor fråga i livet.