Tror du på livslång kärlek?

Om jag inte hade sett min mormor och morfar så hade nog svaret varit mer tveksamt, men nu blev det ett solklart JA!
Min mormor och morfar gifte sig när mormor var 18 år (efter att ha fått tillåtelse från hennes far). De levde ihop tills morfar dog för sju år sedan, och mormor saknar honom fortfarande så mycket att det gör ont. Så ja, jag tror på livslång kärlek. Och jag hoppas på att jag har hittat det i min man. 

ja det gör jag.. har sett så många äldre i mina dagar, genom att jag jobbar inom vården, som levt ihop fortfarande, eller har berättat om sin avlidne make/maka, precis som om dom vore 20 och nykär! jag hoppas jag kommer leva med min blivande man i många många år. tills vi blir rynkiga och ännu längre! 
 

Jag svarade ja, för jag tror på att den kan vara det. 
Samtidigt har nästan alla i min släkt både skilt sig och gift om sig, minst en gång. På makens sida håller dom dock ihop...

Men om jag tänker tillbaka på mina tidigare förhållanden så är det många av dom som har en plats i mitt hjärta fortfarande. Inte så att jag går och trånar efter dom och vill ha tillbaka dom. Men jag tycker verkligen om dom som personer och även om vi inte passade att bo ihop och ha ett gemensamt liv så tycker jag ju ändå om dom.

Och även när jag och maken inte är överens så är ju ändå kärleken där.
Jag tror att kärleken är livslång och att hjärtat har plats för hur mycket kärlek som helst.
Men det är inte säkert att vardagen fungerar trots det.
Det är inte alltid så att man slutar älska varandra, bara för att man väljer att gå skilda vägar 

ja, jag tror på livslång kärlek. Men liksom i alla relationer krävs det arbete. Man måste ge och ta och vårda och ge näring till kärleken som existerar mellan varandra.

Ja. Jag tror inte på livslång förälskelse, och jag tror inte det går av sig självt, men jag tror absolut man kan få en kärlek att vara hela livet om man har valt bra och jobbar på det.

Jag tror på livslång kärlek, men jag tror även att det kräver en hel del arbete från bådas sida.

Livet för kärleken kan ha en helt annan längd än vad ett människoliv har.

Javisst kan man älska människor livet ut - och långt därefter - och det lär väl gälla oavsett om det handlar om den romantiska kärleken eller t.ex. kärleken till ett barn eller en förälder. Min farmor tokälskade min pappa genom hela livet, alla vi andra bleknade nog i jämförelse :). Han höll ett jättefint tal på hennes begravning när han sa "jag kommer att älska och sakna dig under resten av mitt liv mamma". Det säger väl alt om kärlek tänker jag.

Jag tror inte kärlek kan definieras. Jag tror absolut att kärlek kan vara hela livet. Däremot är det väldigt ovanligt. En kärlek som var vacker i tio år är inte bortkastad bara för att den inte varade till döden.

Ja, annars hade jag inte gift mig :)

Ja. Men inte alltid utan jobb. Man kan välja kärleken också.

I min familj är livslånga relationer standard, mina far- och morföräldrar har varit gifta i över 55 år och mina föräldrar i 26 år. Jag har sett hur de i perioder fått jobba lite mer för att kärleken ska hålla, men det har alltid löst sig. 

Att min sambo och jag en dag kommer att sitta och titta ut över en hel hög med barn, barnbarn och barnbarnsbarn tror jag är fullt möjligt. Min mormor brukar vända sig till morfar när vi träffas hela släkten och säga "Allt det här rår vi för" och sedan skrattar hon. Det vill jag uppleva med min karl

Ja, annars hade jag inte valt att gifta mig :-P.

Ja, jag tror på livslång kärlek, men jag tror att formen som kärleken kommer i kan förändras över tid. Som flera andra redan skrivit så är ju t ex kärleken till ett barn eller kanske till sina föräldrar oxå livslång, även om det inte var det frågan avsåg. Och det du känner i början för din partner kan med tiden övergå till något djupare, ett slags samförstånd, en enighet, ett "vi". För mig är det den "riktiga" kärleken.

Man måste jobba för det, eftersom kärlek är som ett träd som dör om det inte får vatten och sol. Det kan tappa sina blad ibland, men skjuter sedan nya skott och blir grönt och levande igen 

Ja! Det gör jag! Men jag tror inte den kommer utan ansträngning! Eller jo, den kan väl slå till men den måste vårdas för att överleva! 

Jag röstade ja för att jag kan se till min farmor pch farfar som har varit tillsammans i 63 år och gifta i 62! De har alltid jobbat på sin relation och inte gett upp. Jag och min sambo ska gifta oss nästa år och jag tror och hoppas att vi ska vara lika duktiga på att jobba på vår relation :)

Självklart tror jag på livslång kärlek, annars hade jag aldrig velat gifta mig. Om man inte tror att den kärlek man har ska vara livet ut, utan tänker "...tills livet skiljer oss åt" förstår jag faktiskt inte varför man vill gifta sig.