Svärmor

Det låter som att du helt enkelt måste försöka prata ut med din svärmor. Ni måste ju få en relation som fungerar i längden. Se till att träffa henne ensam och berätta hur du känner helt enkelt och att du gärna vill att ni ska kunna ha en bra relation. Försök att inte vara för anklagande mot henne utan lägg betoning på hur DU känner, tex att när hon säger ditt eller datt så får det dig att känna så här. Du kan ju inte rå för hur du känner så det är svårt att bli arg för det. Låter man för anklagande så är det lätt att den andra antar försvarsställning och det urartar till ett gräl. Det är alltid svårt med den här typen av situationer men ju tidigare man tar tag i problemet, desto större chans brukar man ha att få ordning på det. Lycka till! 

Jag tror det är något större som rör sig i din svärmors huvud mer än att din svåger och svägerska har flyttat utomlands. Vem av dem är din mans syskon? Är det sonens fru som är "den älskade" eller är det deras dotter? Om det är sonens hustru kan det bara vara en reaktion på att det är kvinnan som ska ta hand om deras son istället för mamman. Den relationen brukar kunna vara ganska komplicerad. 
Att ni gör precis allt fel låter helt galet. Kan du prata med din man om det och fråga om hans mamma brukar vara så här eller om det är något han kan prata med henne om? Jag har en ganska bra relation till mina svärföräldrar och kan åka och hälsa på dem ensam om min sambo är upptagen, men jag tror ändå jag skulle be min sambo om råd eller hjälp innan jag konfronterade svärmor med något.

Förhoppningsvis finns det en lösning på det så att ni åtminstone kan umgås igen utan att du behöver må dåligt. Min mamma och min farmor har inte kommit överens de senaste 25 åren, och det är många som hamnar i kläm när man måste "välja sida" i familjen. Annars kanske du kan försöka få en stund på tu man hand med din svärfar och fråga honom vad det är som gör att din svärmor beter sig som hon gör. Det kanske är lättare för henne att han säger något istället för att du gör det. Då behöver du inte lösa det en helg på torpet, då kan det få ta den tid det behöver.
Antingen vet din svärmor vad hon gör, eller så gör hon det inte. Oavsett vilket så kommer er relation att vara lika lång som ditt förhållande med din man. Det behöver inte vara lika kärleksfullt, men det ska åtminstone vara drägligt. 

Tack för att ni har orkat läsa och tack för era tips!

Jag tror inte att det skulle lösa något att prata med henne om det, någon annan gång när jag försökte ta upp det skrattade hon bara och sa "vad korkad du är, sådär är det ju inte alls!" (varpå hon skrattade och gick), så jag tror inte att hon märker själv att jag blir ledsen. Vilket jag för övrigt blev av att bli kallad korkad med.

Svägerskan är ingift, min man har bara bröder. Min man har alltid varit lite mer "pappas pojke", till skillnad från de andra bröderna som är mammans favoriter. Jag vet inte om svärmor skulle lyssna mer på min man, men det kanske är värt att chansa. Som sagt, det är ju inte hållbart i längden att andra ska komma i kläm för att svärmor och jag inte längre fungerar ihop.

Jag tror också att du behöver hjälp med att prata med henne, eftersom hon inte verkar lyssna på dig. Ta hjälp av din man eller svärfar! Kanske du till och med kan ta hjälp av svågern och svägerskan i fråga? Svågern verkar ju vara mammans favorit, så honom kanske hon lyssnar på.

Finns det något du och svärmor var med om på den tiden som ni kom överrens? Alltså, som du kan lyfta i nått sammanhang och säga "kommer du ihåg vad roligt det och det var?". Som kan göra att hon minns hur bra du är också! 

Tyvärr tror jag inte att det kommer att tjäna något till att prata med svärmor. Hon märker antagligen inte själv hur hon håller på: hennes gnäll har blivit en del av hennes personlighet.

I vårt fall är det min mamma som håller på sådär. Det är fel på allt, det är fel på mig som vill ha ett stort bröllop ("du vill bara stå i centrum", "det är inte genuint om man har massor med gäster" osv. ) Mina bröders sambor avgudas fram tills de gör något som mamma tycker är onödigt. Givetvis är det mina svägerskors fel att mina bröder är lata, inte tar ansvar och är skitdåliga att höra av sig.

Jag har försökt prata med min mamma om hennes negativitet. Jag har skrivit mail. Jag har sms:at. Jag har gråtit, jag har skrikit, jag har försökt vara konstruktiv. INGENTING når fram, för det är MIG det är fel på, och mamma är fullständigt normal (enligt sig själv).

Så fort vi gör något med sambons familj blir min mamma svartsjuk och det känns jättejobbigt.

Efter att ha kämpat med mina känslor i många år, försökt jämka viljor och vara alla till lags har jag faktiskt börjat i terapi och insett att JAG kan välja hur jag vill bli behandlad. En sak jag lärt mig i terapin är att min mamma antagligen är väldigt osäker på sig själv och att bitterhet/nedlåtande attityd är en försvarsstrategi hon använder sig av, av rädsla för att inte duga.

Jag umgås så lite som möjligt med mamma, helt enkelt för att jag inte orkar med den konstanta kritiken. Jag träffar henne kortare stunder, typ en fika på stan eller så, för då kan vi hålla någotsånär god ton i samtalet. Längre vistelser slutar bara i dramatiska gräl, och det suger musten ur både mig och min sambo.

Mitt råd till dig är att du ska försöka få en samtalskontakt, psykolog eller kurator och där få prata av dig precis hur du känner och utan att bli dömd. På så sätt kan du jobba med dig själv, och förhoppningsvis uppnå en situation där du accepterar dig själv och inte låter svärmor trycka ner dig. För som sagt, hon kommer inte att ändra sig. Du kan däremot ändra dig och det sätt du låter andra behandla dig.

Kämpa på!

Jag hade försökt undvika henne. Svarat hövligt men aldrig gått in i nåt och när hon säger nåt om svägerskan så svara inte henne. Vill hon ha svar så svara jasså...ja, du säger det...jaha...ok...osv.

Vill hon tycka som hon tycker så låt henne göra detta! Du kan inte ändra på henens tycke för hon verkar mer vilja spela ut er mot varandra.

Åk till stugan för en dag och sen vidare in på ett vandrarhem o tillbaka till stugan igen på dagen en stund o bege er sedan till nåt annat ställe o se er om där lite o njut av varandra. ;)

Jag hade en svärmor som var helt hopplös. Som tur var så var det precis lika jobbigt för min f d man och han gillade henne inte heller men släkten är släkten och ibland måste man ju umgås... 
Henne hade det inte heller gått att prata med, så den biten förstår jag fullt ut. Annars är jag mycket för att prata och "prata ut".

Jag tänker såhär:

- hon är som hon är och hon kommer inte att ändra på sig. Det enda du kan ändra på är din inställning till henne och hur du väljer att reagera. Jag menar inte att du ska låta henne hunsa dig eller vara öppet elak, men det är bara du som kan bestämma hur du själv ska reagera på det hon gör och säger. 
- du behöver din mans stöd. Du måste vara helt 100% säker på att han stöttar dig i att det är svärmor som är dum mot dig, för det är ju så du upplever det. Han måste välja att vara lojal m dig hellre än med henne. Annars går det inte.
- du och din man behöver en strategi för hur ni ska ta er igenom dagarna på torpet. Hur sover ni när ni är där, har ni eget rum, egen stuga? Har ni barn med er? Går det att dra sig undan? Kan din man hjälpa dig att ge dig det utrymme du behöver? Kan han "ursäkta" dig på ett sätt som går hem hos de andra om du behöver avvika för att inte explodera? (om det är är så det känns) Kan du ägna dig åt barnen?
- min strategi gentemot min ex-svärmor var att inte förvänta mig att hon skulle vara intresserad av mig och det jag höll på med (jobb, fritid etc). Jag bara lyssnade på henne och bekräftade henne i allt hon gjorde och sa, berömde hennes mat, vilka fina kläder hon köpt på senaste rean, skrattade åt hennes roliga historier osv. Det låter kanske falskt, men det var enda sättet (för mig) att hantera att jag behövde umgås med henne. Jag var oxå otroligt hjälpsam, intresserad, uppmärksam och vansinnigt trevlig, inte fjäskig, men ville absolut inte uppfattas som sur.

Om det inte alls går bra att spendera de där dagarna på torpet, måste du tyvärr överväga att inte följa med nästa gång eller helst få även din man att stanna hemma.

Sen tycker jag precis som anonym skrivit här ovan att du ska försöka få en samtalskontakt för att hjälpa dig komma ur snurren av tankar.

Lycka till! 

Tusen tack för era svar!

Jag antar att det är det bästa jag kan göra, att helt enkelt spendera så lite tid som möjligt med bara henne och när jag väl "måste" göra det så får jag väl försöka hålla masken och vara så bra som möjligt. Kortare perioder kanske det funkar. Min man vet ju om problemet, han har ju fått trösta mig mer än en gång när jag har varit helt nedbruten efter en helg, så han förstår förhoppningsvis. Synd att inte umgås med resten av "svärfamiljen", men det får väl helt klart bli så, åtminstone denna sommar..