Vill gifta oss för att göra vårat förhållande enklare, inte för att vi vill.

Jag förstår precis hur du menar frågan är kanske lite mer hur länge ni har varit tillsammans och hur stor del av ert förhållande ni har "träffats" på riktigt?
Det är ett stort steg från att skypa, sms och prata i telefon till att bli sambos och leva ett liv tillsammans.

Är ni osäkra bara på grund av eran ålder eller beror det även på förhållandets längd osv?

Jag fyller 20 på måndag och står brud i juni, så jag tycker (såklart) inte att det är konstigt att gifta sig ung. Men det är ju en annan sak när man inte känner sig redo för det, som ni. Jag och min blivande man har ändå varit tillsammans i fem år och bor ihop. 

Som ovan sagt är det ett väldigt stort steg att gå från att hålla kontakten med internet och telefon till att bo ihop, inte minst som gifta. 

Frågan är snarare vad du menar med att vara gift. Och vad detta betyder för er. Om att vara gift betyder för er att jag skall bara gifta mig en gång i livet med mannen/kvinnan i mitt liv, så skulle jag avråda

Folk gifter sig utan  "the big white wedding" av praktiska orsaker och håller det " riktiga" bröllopet sen då man "på riktigt" gängar sig. En släktig till mig har gjort så, och ingen ifråga satte det. Iofs var de äldre och varit tillsammans ett bra tag, men de skulle inte ha gift sig så om de inte varit "tvungna" En annan bekant har gift sig för att den nya **vännen skulle få uppehållstillstånd- de hade träffats i några månader.

Mycket flum; Altså om du  inte ser detta giftemål som mer än en byråkratisk lösning, Gift er och förlova och gift er på riktigt sen då ni känner er mogna för det.

Men som ett tips; tänk även på kosekvenserna av ett giftemål, dvs ha en backup plan om hur ni gör om förhållandet inte håller.

Hej! Jag tycker det later som ett spannande aventyr for er att gora tillsammans. Men, jag har nagra synpunkter, snalla ta inte illa upp!

Jag forstar inte riktigt varfor du inte vill gifta dig om du verkligen ser hela ditt liv med honom och ar villig att flytta utomlands for hans skull? Aldern spelar val ingen roll om man hittar ratt person?

En eventuell skilsmassa skulle bli precis lika jobbig aven utan ring och namnbyte. Man kan inte vara halvt gift, antingen ar man det eller inte. Sedan kommer du nog anda att bli sedd som och behandlad som hans fru eftersom alla militar-fruar ar just fruar. Sa alla du traffar kommer anda veta att du ar gift, annars skulle du inte bo i militarkvarter. Om du dessutom inte jobbar kommer du att vara ekonomiskt beroende av honom. Da maste man verkligen lita pa varandra och vara 'committed'.

Vad ar det med aktenskapet som du inte ar redo for? Kanns det for permanent? Har ni tankt skaffa barn eller vill ni vanta med det? (For om ni hade tankt fa barn sa ar det ju ett annu storre committment an ett aktenskap egentligen).

Jag tror att jag förstår vad du menar, men rätta mig gärna om jag har fel 
Jag tolkar det som att ni seriösa och egentligen hade tänkt vänta ett tag med giftermål. T.ex. för att kunna ha tid att planera, bestämma hur ni vill ha det och kanske spara ihop pengar till det. Dock kom det här kravet på att vara gift lite plötsligt och då "hotar" det er ursprungliga önskan/plan som ni ändå vill hålla fast vid. Är jag ute och cyklar??

Om jag har tolkat det någorlunda rätt så tror jag att det mycket väl kan gå att dela på det. Typ en borgerlig vigsel innan du flyttar utan något direkt ståhej. Sen kan ni kanske ha en större bröllopsfest sen, alt förnya era löften när ni har tid/ekonomisk möjlighet/etc.

Dock håller jag med Annamolly, när du väl är där kommer ju alla veta att ni är gifta och behandla er därefter. Dock kanske det inte är något som spelar någon större roll för er, utan huvudsaken är att det inte blir någon stor grej bland släkt och vänner. I vilket fall som helst kommer ju alla juridiska regler att gälla precis lika mycket oavsett hur litet eller stort bröllop ni har.

Hoppas ni kommer fram till en lösning som passar er!  

Vi har snart varit tillsammans i ett år och jag hoppas och tror att det kommer vara livet ut. Men vi är helt enkelt inte mogna för ett bröllop. Vi vill inte ha det ännu helt enkelt, men en vacker dag så ;) 

Det är ett stort steg men jag tror inte att det kommer vara några problem alls, snarare kul över att vi äntligen kan vara tillsammans så mycket som vi vill :)

Och grattis! Hoppas att ditt bröllop blir alldeles underbart!
 

Du är inte ute och cyklar, helt rätt!! Och jo det är väl det som är tänk isf, att när vi vill, har pengar osv så kan vi ha det bröllopet vi vill ha och planerat men vi förnyar löften ist för vigsel. 

Jag är medveten om att när vi väl är där så vet man om det. Det har jag inget emot pga de är nog väldigt vanligt att man gör precis som oss(tyvärr) men det är just det, vi vill inte att det skall bli en stor grej bland släkt och vänner. Familj får reda på det men ingen annan.

Detta kommer att lösa sig tillslut, bara lite jobbigt just nu och vi känner press på att vi "måste" göra det om vi vill ha ett normal förhållande och vi vill gärna vänta.  

Något som kan vara värt att tänka på (speciellt om ni vill ha det där stora bröllopet senare) är att man inte kan gifta sig två gånger, i alla fall inte utan att skilja sig emellan.

Man kan få en kyrklig välsignelse över ett borgerligt ingånget bröllop (som man kan göra väldigt lik en vanlig vigsel, men utan löftesväxling och sånt) men man kan inte ha ett "riktigt" bröllop.
Så alla dom som ni försöker hålla utanför det här kommer ändå att få reda på det då.

Ett distansförhållande på ett år går inte att jämföra med att leva tillsammans.
Finns det någon möjlighet att han kan få "ledigt" ett halvår eller något för att kunna bo ihop med dig. Eller kan ni bo utanför området ett litet tag och känna på hur det skulle kunna bli?

En skilsmässa är en betydligt större grej än vad många inser. Och med tanke på att ni inte varit tillsammans så länge och haft distansförhållande större delen av den tiden så kan det bli en helt annan sak att leva ihop permanent en längre tid.
Även om ni älskar varandra så är det inte alls säkert att ni funkar ihop i längden.

Jag har 3 riktigt seriösa förhållanden bakom mig. Det första från när jag var 18.
Jag var övertygad varje gång om att det skulle hålla livet ut. Men det gjorde det inte... Och alla av dom var inte så lätta att leva med även om jag älskade dom väldigt mycket...
För drygt 10 år sen träffade jag min make och vi valde att gifta oss när vi lyckats hålla ihop genom både husbygge, arbetslöshet (för mig) och många andra problem och här känns det verkligen som att det kommer att hålla tills vi sitter tandlösa i varsin gungstol på hemmet liksom 
Med det säger jag inte att det inte kan hålla för er. Men just biten att bo ihop kan vara det som förstör ett förhållande för det är då man börjar "slita" på varandra mer och man upptäcker alla dom där sidorna som man inte tycker lika mycket om.

Jag skulle försöka hitta en annan lösning än giftemål. Även om det bara rör sig om kanske ett halvårs "provboende" någonstans 

Massor med människor gifter sig av byråkratiska praktiska skäl och ganska diskret - men det är svårt att dölja att man faktiskt gjort det. Bl a för att man oftast gör det för att få nån formell förmån (som boende i ert fall, eller uppehållstillstånd eller  åt annat) och för att man sen står som gift om nån skulle t ex kolla en på ratsit eller så. 

En fråga du kan ställa dig är om ni skulle skilja er ganska snart och aldrig hinna ha det "riktiga" bröllop ni båda drömmer om senare, skulle du då ångra att du varit gift i din ungdom och skilt dig? Skulle det s a s förstöra glansen i ett senare bröllop för dig, t ex? Om ja, då kanske det är skäl att avstå? Om du inte bryr dig utan ser de praktiska byråkratiska skälen för vad de är och senare kan stå för ett rationellt beslut du fattat, kör på!

Menvarför vill du inte att folk ska veta att ni gift er? Är du rädd för att folk ska avråda er och tycka att det är ett förhastat beslut?

Du skriver att du inte vill att ni ska ha en ceremoni, men det kan vara bra att veta att ni måste ha en ceremoni för att ert äktenskap skall registreras. Oavsett om den är kyrklig eller borglig, så måste man säga "ja" till varandra inför minst 2 vittnen under en vigsel. Man kan inte bara skriva papper, men man kan registrera partnerskap om man vill. Vet ej hur det fungerar mellan en man och en kvinna.... kan vara värt att kolla upp?

Du kommer alltid bli benämnd som fru eller gift i alla sammanhang och om ni skiljer er så kommer du alltid behöva kryssa i "frånskild" som civilstånd. Det går inte att komma ifrån tyvärr. Det är en offentlig handling och alla kommer kunna ta reda på om du är gift eller inte.

Om ni vill och är redo för att gifta er tycker jag ni ska slå på stort och ha en ordentlig vigsel där ni visar de ni vill ha med att ni är ett par som älskar varandra. Att smyga med det känns..... (ursäkta mig) .... lite omoget. Ni framstår som lite oseriösa enligt mig.

Jag vill tillägga att innan mitt nuvaranda förhållande (med en svensk man som jag känt nästan hela mitt liv) hade jag först en spansk pojkvän och sedan en austraielnsisk pojkvän.

Jag ska inte sticka under stol med att oavsett hur liten den geografiska skillnaden är så finns det vissa kulturella skillnader som inte går att bortse från och som kommer påverka ert förhållande i längden. Det märktes främst med den australiensiska pojkvännen. De har ju ganska stora kopplingar kulturellt till England och Usa och jag kan säga att han inte delade den svenskare synen på jämlikhet. Det blev en stor issue tillslut och det resulterade i att vi bröt upp.

Jag säger inte det för att vara elak, men om man inte haft så många förhållanden och kanske aldrig bott med någon utom familjen så är steget att vara gift och juridiskt bunden till en person ett mycket stort steg!
Om du skulle gå bort ärver han dig, då har din familj ingen rätt till något som är ditt. Det finns en massa aspekter att ta ställning till och att gifta sig för att "göra sitt förhållande lättare" låter inget bra tyvärr (enligt mig).

Finns det ingen annan lösning??

Jag håller med föregående om att det är ett stort steg, och särskilt så pass tidigt i förhållandet. Finns det ingen möjlighet för dig att flytta till samma stad som han för att plugga eller jobba, och då hyra en egen lägenhetet i typ andrahand kanske? Då kan ni prova på hur det är att bo nära varandra till att börja med, och du får se om du trivs med landet och staden och att vara så långt från din familj. Att bli ekonomiskt beroende av någon annan, som Annamolly nämnde, är väldigt tufft och kan påverka förhållandet mer än man tror. Har du några planer på vad du vill göra när du kommer dit?

Den forsta delen jag har markerat i fetstil haller jag med om. Det verkar ju vara det du sager sjalv ocksa, att ni inte ar mogna for att vara gifta. Personligen sa tycker jag inte att man ska gifta sig om man inte verkligen kanner att det ar 100% ratt. Jag har haft tva sambos innan jag traffade min blivande man, (bada i England dar jag har bott sedan jag var 19). Aven om jag aldrig har varit gift sa hade vi gemensamma bankkonton och bostadskontrakt. Nar det forsta forhallandet tog slut fick jag betala tillbaka (en stor summa) pengar till banken som han hade tagit ut. Han hade inte rad, och jag ville inte ha en anmarkning i din credit scoring eller bli anmald (da kan man glomma att kopa hus i framtiden for banken kommer inte att lana ut till en). Eller som nar sambo nummer 2 flyttade ut och hyresvarden jagade mig for ersattning for en soffa hon tyckte hade blivit skadad. Jag fick hantera det. Ex-sambon hade inga pengar. Det hade inte jag heller, men han hade flyttat hem till Sverige och hyrsevarden kunde inte na honom dar. Jag fick lana ihop pengarna.

Min poang ar: Man 'sitter ihop' ekonomiskt nar man har kontrakt och bankkonton ihop, varesig man vill eller inte. Om man ar gift kommer man inte ifran det forran man har skilt sig. Det spelar ingen roll om man har gift sig med vit klanning, stor fest och efternamnsbyte eller hemligt i ett radhus och latsas som om det aldrig har hant efterat. Enligt lagen ar det precis samma sak.

Den andra delen i fetstil haller jag delvis med om... Mina tva tidigare forhallanden var med en engelsman och en svensk. Min blivande man ar grek. Grekland och Sverige har klart storst kulturskillander, men vi har inte haft nagra namnvarda problem med detta, antagligen for att vi bada bott i England i over 10 ar. I mitt forsta forhallande (engelsmannen) daremot hade vi massor av sadana problem, men det berodde nog snarare pa att jag var helt ny i landet medan han knappt hade traffat en utlanning innan. Sa det ar kanske inte kulturskillnader i sig som ar problemet, utan att du kommer fa forlita dig pa honom till 100% nar det galler det mesta. Detta ar en ganska laskig kansla, och det kraver att du litar pa honom till 100% eftersom du blir otroligt beroende av honom pa alla satt.

(Ursakta laaaangt inlagg. Jag forsoker bara ge exempel pa saker du behover tanka pa for att hjalpa dig kanna efter om detta ar risker som du tycker det ar vart att ta, fran en tjej som har har lite erfarenhet av att flytta utomlands for en killes skull! )

Att ha ett distansförhållande går absolut inte att jämföra med ett "leva-tillsammans-året-runt-förhållande" Man stöter på saker när man bor ihop som man aldrig ens trodde att man skulle behöva diskutera, kompromissa eller vika sig i.

Om ni nu anser att ni är för unga för att gifta er vad anser du då vara gift är? Är det att vara gift för att man har ett bröllop och vit klänning eller är man gift för att man ingått ett juridiskt löfte att leva med varandra i vått och torrt? Hur du än vänder på det kommer du vara gift.

Antingen så är man gift eller så är man det inte. Man kan inte vara "gift på papper" men inte vara det i verkligheten. Om ni känner att det är helt rätt att ni ska leva med varandra hela livet gift er då men tänk som sagt på att även om du inte bär ring, har bröllop, berättar det för någon osv är du fortfarande gift. Du kommer fortfarande vara 20 år gammal, tycka att du är för ung men ändå vara gift.

Plus att du får nog räkna med frågor, varför har du inte ring? Hur var ert bröllop? Hade ni inget, varför inte? OSV.

Jag håller med som någon annan här skrev. Ta en prövoperiod och bo tillsammans någon annanstans. Se om ni faktiskt fungerar ihop i längden i vardagen.

 

Håller definitivt med föregående talare om att det är riktigt stor skillnad på att vara tillsammans och bo ihop. Innan jag och min nuvarande man flyttade ihop bodde vi 20 minuter ifrån varandra (promenadavstånd) och sågs mycket ofta och bodde hos varandra ett par dar i sträck osv. 

Självklart visste vi innan vi flyttade ihop att det skulle bli annorlunda även om vi nästan redan bodde ihop, men man kan börja tjafsa om saker man aldrig trodde att man skulle ens nämna. Ett tydligt minne om en sån onödig grej vi tjafsade om var i vilken ordning besticken skulle ligga i kökslådan. Ni hör ju! Helt sjukt egentligen, men sånt som kan komma upp när man ska "dela allt".

Den största skillnaden, förutom den ekonomiska, var att man aldrig "kom ifrån varandra". Min man är ganska intresserad av datorspel och dylikt och de dagar han inte var hos mig eller jag hos honom innan vi flyttade ihop spenderade han MYCKET tid vid datorn. Men det såg aldrig jag förrän vi faktiskt flyttade ihop och det var nog den största stötestenen vi har haft.

Om det går att bo i närheten i början bara för att känna på något som liknar en vardag ihop innan ni kör på fullt ut med bröllop vore det nog toppen. Från distans till i närheten är ju också ett hopp.    

Det låter bekant det där! Jäklar vilka diskussioner vi hade i början om hur många kastruller vi skulle behålla, vilken låda det skulle vara i och vilka saker man kunde blanda i skåpen. Jag trodde aldrig att det ens skulle vara något att bråka om.

Vi hade varit tillsammans 8 månader när vi flyttade ihop och jobbade dessutom tillsammans så vi kände varandra rätt väl, första 4 månaderna behöll han sitt ställe "in case of" och sen flyttade vi ihop "på riktigt" jäklar vad saker det dök upp. Vi har bott ihop i 2 ½ år nu och nu kan jag säga att vi har hittat rutiner och lärt oss kompromissa och ha förståelse för hur den andra är, men det dyker fortfarande upp småsaker som gör att det blir hus i helvete hemma, trots att det egentligen inte är något att diskutera.

Mitt tydligaste minne av en sådan situation är första gången vi skulle ha julen hemma hos oss. Hur ska man egentligen koka julskinkan? Vi ville ha den på två olika sätt och det slutade med att vi fick göra två stycken. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva prata om hur julskinkan ska vara tillagad eller vad man äter till blodpudding.

Jag tänker inte kommentera ålder, hur länge ni varit tillsammans innan ni flyttar ihop, kultur etc. Det jag vill säga är att detta nog inte är så ovanligt. Jag kan på rak arm räkna upp tre par som gift sig på grund av ungefär samma anledningar som du har, dvs det juridiska. I alla fall var det så att den ena personen fick jobb i ett annat land och för att flick/pojkvän skulle få följa med och de skulle kunna bo tillsammans, med företagets förmåner, var de tvugna att gifta sig. Ena paret slog på stort, andra paret berättade men gjorde ingen grej av det, tredje paret sa inget till ngn (de hade stadshusets vittnen = ingen de kände visste ngt) och ställde istället till med en stor fest 5 år senare.

Ja, man går misste av den "riktiga ceremonin" men det gör ju även de som gifter sig innan de drar utomlands och har en fin ceremoni på en strand typ och det är ju också ett bröllop! Ja, om man hamnar i den situationen att man senare i livet tänker gifta sig med någon annan och det då inte är första gången? So what. Och om ni om 10 år bestämmer er för att ha en stor fest, spelar det då ngn roll att ni redan är gifta? Personligen tycker jag inte det.

Det jag tycker är bland det viktigaste att fundera över, och kolla upp, är nog det ekonomiska, som en en stor skillnad jämfört med att bara vara sambo. Men det gäller faktiskt alla som går i giftastankar tycker jag! :)

Lycka till!