Vårdnadstvist, vad händer om den andra parten inte dyker upp?

Enklast är väl att fråga din advokat som är utbildad i jurudik?

Jag skulle tro att han kallas via ett rekommenderat brev. Så att dom vet om han har fått det eller inte. (Alltså att han måste lösa ut brevet - och då vet dom ju att det har kommit fram även om han inte ens öppnar det).
Om han är ordentligt kallad och inte dyker upp så kan det betyda att dom tar det som att han inte har något att protestera emot, och alltså blir vårdnaden din.
Men om det inte är bevisat att han fått kallelsen så kan dom behöva överlämna det personligen, och då skjuter dom upp förhandlingarna.

Som ovanstående säger - prata med din advokat. Han / hon bör ju kunna svara enkelt på detta. 

Jag tycker att samhället är så mesigt då det gäller pappor.
Vi har sedan separationen varit hos familjerätten flera ggr och det var endast sista gången som dom öht sa något om att han borde tänka på sin dotter.
Bara därför dök han inte upp på nästa inbokade tid.

Nu bor han inte på sin folkbokföringsadress (som han blev vräkt från), för att han vill slippa att få post från alla myndigheter som skickar räkningar och kravbrev till honom.
Han bor med sin flickvän och advokaten skickade rekomenderatbrev till båda adresserna.
Så han får en lapp om att det finns brev att hämta, men kan ju låtabli att göra det...vilket är troligast eftersom att han undviker allt som kan vara obekvämt och besvärligt.

Om det då är så att man inte kan fortsätta ärendet utan att någon personligen sett till att han fått papperna, då känns det lite dagis.
En vuxen människa som självmant håller sig undan allt ansvar, hur många chanser ska en sån få?

Och att överlämna det personligen går nog inte om ingen sätter sig och väntar utanför dörren där han och hans flickvän bor.
För något känt telefonnummer så att man kan nå honom, det finns inte heller.

Jag vet att jag kan höra med advokaten, men jag tänkte höra om någon vet hur det brukar se ut eller om någon kanske varit i samma sits.

Hade detta gällt ett brottsmål, så vore det ett brott i sig att inte inställa sig till förhör/vittnesmål. Eller, man kan i varje fall bli hämtad av polis om man inte kommer självmant efter delgivning.

Det du är inblandad i är ju ett familjerättsligt fall, och det är inte samma sak. Givetvis fattar ju alla att det inte är till ens fördel att inte ens dyka upp. (Jag menar, hur tydligt kan man rimligen visa sitt ointresse?) Förr eller senare lär personen då ha visat sig omöjlig och saken bör gå vidare utan dennes medverkan så att säga. men hur lång tid samhället låter DEN saken ta, det är nog tyvärr inte någon snabb historia. jag är rädd att du kommer att få uppleva det man kalalr att "något dras i långbänk".
Utrusta dig med tålamod, envishet, samlat lugn, artig vrede och ett rejält pannben, för du har en jobbig tid framför dig.
Försök komma ihåg att alltihop är för att en dag komma ut på andra sidan och kunna säga "det är nu verkligen över". Sådana här saker brukar kunna räknas in bland det värsta man är med om i sitt liv. Det är verkligen en pers, på många olika sätt. Jag hoppas du får bra stöd längs vägen.

Tack Passionsblomman för svaret.

För mig är det här steg ett.
Det är svårt att ha gemensamvårdnad med en person som inte finns där rent fysikt och tar hand om barnet, som det absolut inte går att prata med ang saker som gäller barnet för att han bara kan tänka på vad han själv vill ha och vad han vill göra.
Vi ska flytta, hon ska byta skola och två underskrifter behövs....men han skriver inte på några papper.

Men det största och viktigaste för mig, den frågan som berör mig mest.
Det är vad som händer henne om jag plötsligt inte finns i livet längre.

Om jag försvann skulle hon hamna hos sin pappa, en pappa som inte bryr sig, som inte kan ta hand som sig själv ens.
Hon skulle förlora sitt hem och sina vänner.
Hon skulle förlora den pappa hon har i vardagen, den hon kallar för pappa.
Hon skulle förlora sin lillebror, sina morföräldrar, mostrar, farmor och farfar (inte biologiska)
Jag vet inte riktigt vart hon skulle hamna eller hur hon skulle må....det känns fruktansvärt.

Det här MÅSTE jag förhindra.
Först behöver jag få ensam vårdnad.
Till sommaren gifter vi oss.
Sedan ska det skickas in en ansökan om adoption.

Och visst, det får ta sin tid....
Men jag längtar tills jag kan släppa oron för hur min dotter kommer att få det om något händer mig.

Jag hejjar på dig!

Man har i mina ögon inga rättigheter som förälder om man inte förstår att alalt handlar i grund och botten om skyldigheter. När man visar sig omfamna det i handling, då kan man snacka. Annars har barn rätt till trygghet utanför biologins ramar.

Jag önskar lite mer barninriktat regelverk apropå just adoption och fosterhem-då kunde jag själv lätt tänka mig att välkomna fler barn  mitt liv på det sättet, när jag nu visade mig inte kunna få fler biologiska. men risken att den där biologiska föräldern rätt som det är bara kan plocka bort barnet ur vårt hem, gör ont att ens tänka teoretiskt på.

I det här fallet har det många gånger känts som att pappan har rättigheter och jag skydligheter.
Och det vill jag gärna få ett slut på.

Det där med fosterhem har jag hört flera fall om.
Dom tänker ju inte ett dugg på barnen!
Det verkar bara handla om föräldrarnas rätt till sitt/ sina barn, inte barnens rätt till en trygg och sund uppväxt!