Anonym (Syster) skrev 2012-11-19 16:03:33 följande:
Jag skriver aldrig anonymt, men nu vill jag skydda min bror och brorsdotters identitet så mycket jag kan så därför valde jag att vara anonym. Några kanske känner igen mig och delar av historien ändå, men inte alla och det är det viktigaste.
Min bror fick barn med en tjej som visade sig ha ett mentalt handikapp. Inte så stort och inte så allvarligt.
Men dom hamnade i alla fall på ett boende där dom skulle utredas av soc för att se om dom klarade av att ta hand om sin dotter.
Under tiden dom var där så träffade mamman en kille på nätet och tog helt enkelt sin dotter och drog iväg på tåget dagen innan julafton.
Soc hade under tiden kommit fram till att min bror var lämplig att ta hand om flickan, och att dom skulle få åka hem. Nu fick dom istället kontakta Soc på den ort som mamman dragit till och tvångshämta barnet där och sen lämna det till min bror som nu har fulla ansvaret, men fortfarande delad vårdnad av någon konstig anledning.
Mamman har sen dess fått två barn till, vilka båda har tagits ifrån henne vid födseln och placerats ut till fosterhem.
Brorsans dotter får träffa sina systrar, men hon lever ju inte med dom så hon har ingen direkt relation mer än att hon vet att dom är syskon. Relationen syskonen emellan är mer som mellan kusiner.
Hon är alltså uppfostrad som ensambarn. Och det märks.
Att vara ensam är att inte behöva dela, att få bestämma mer än man gör om man måste samsas om saker, att bli mer bortskämd och att alltid stå i centrum.
Vi kan inte träffa brorsan och hans dotter och tro att att hon ska kunna lämna oss i fred ens 1 minut. Hon måste stå i centrum, nästan tvångsmässigt. Om vi försöker prata vuxenprat så kan hon göra dumma saker (som att rita på en vägg eller slå sönder något) bara för att få uppmärksamhet och avbryta oss.
Andra barn jag känner som har syskon har inte det behovet, även om dom visst kan vara klängiga ibland. Även om det finns fler barn med så orkar hon bara leka en kort stund med dom innan hon kommer och ska sitta i knäet på mig eller brorsan (hon är 8 år), det ska gnällas om hon inte får precis som hon vill. Hon måste bestämma precis allt när dom leker och även om de flesta barnen accepterar det så kan hon ändra "reglerna" mitt i för att hon känner att hon inte får tillräcklig uppmärksamhet helt plötsligt och det slutar ofta i att dom andra barnen leker vidare utan henne.
Nu ska jag inte säga att brorsan är en dålig förälder som inte klarar av att uppfostra henne, för han gör allt han kan. Men hon har ju ingen att lära sig att vara social emot. Hon kan liksom inte se parallellerna och förstå orsak och verkan.
Så är det att vara ensambarn.
Man går miste om många sociala saker som andra tar för självklara. Skola och dagis räcker inte långt. Skola och dagis följer inte med hem och bråkar om vilket program man ska se på TV eller vilket spel man ska spela liksom...
Så jag håller med "Ensam = inte stark".
Att ge sina barn syskon kan vara den bästa gåvan någonsin. Även om det innebär bråk och gråt emellanåt. Och även om det innebär att man kan känna sig lite undanskuffad ibland.
Jättebra skrivet, precis så menar jag! Tråkigt det din bror och brorsdotter gått igenom men fint av honom att ta så väl hand om sin dotter.
Skriver oxå under på att det är den finaste gåvan man kan ge sitt barn ÄVEN om det är bråk och gråt emellanåt för visst är det det... både syskon och föräldrar kan få nervsammanbrott emellanåt av allt kivande som kan vara syskon emellan... men sen märker man så väl att ett syskon finns där (för merparten) och står upp för sitt syskon... och då menar jag inte blodsband Sörön1, för min dotter och min son delar inte blod de har egentligen bara varit syskon lite drygt ett år men än dock så är de syskon, de bor under samma tak, de kivas och tävlas ena stunden, de kramas och leker i andra stunden och det är de stundena man som förälder blir så otroligt glad över att ens barn visar kärlek och tillgivenhet för varandra och det beror ju mkt på hur man är som förälder. För att två syskon ska bry sig om varandra även i vuxen ålder så är det lite av föräldrarnas "jobb" att hålla ihop sina barn och även sen sina barnbarn - att försöka vara tillsammans allihopa så ofta det går istället för en familj i taget... att alltid försöka vara rättvis mot sina barn i både pengar, saker och tid... att viljan finns där... då tror jag att man kan ha och få en livslång fin kontakt med sitt/sina syskon... så har i alla fall jag det i min familj... och det önskar jag för mina barn oxå.
