Hjälp mig att hitta gnistan igen...
Hej alla kloka som håller till här på BT.
Jag gifter mig på lördag (!!!) och det ska naturligtvis bli fantastiskt, jag har längtat så länge och kan inte förstå att dagen snart är inne. Men just nu känns allt bara som en börda! Sonen är inne i en period med mycket mardrömmar, dvs han sover oroligt, dvs jag får knappt sova då han bara vill ha mamma på nätterna. Borde kunna vila på dagarna (är rätt nyligen arbetslös) men då ska allt annat fixas, praktiskt i hemmet, sista detaljerna inför lördag osv. Dessutom är m2b:s mamma förtidspensionär, viket innebär att hon ringer OFTA och nojar sig över än det ena, än det andra...och hon VET ju att jag går hemma, svarar jag inte blir hon sur. Skickar sms av typen "ring det är VIKTIGT!" Och så är det bara, "skulle ni nu äta hos oss på fredag kväll?" Suck. Min egen mamma är raka motsatsen, hon bryr sig inte alls. Inte över huvud taget, har inte ställt en enda fråga om vad jag ska ha för klänning, blommor, frisyr osv. Det är sån hon är, självcentrerad, det har hon alltid varit. Jag antar att jag önskar att hon vore lite mer som m2b:s mamma men mera lagom...om ni förstår. Detta tär en del på mig, jag hoppas kunna släppa det på lördag och inte tänka på det, men det är ju svårt då det gäller ens egen mamma. Vi har suttit uppe sent senaste kvällarna för att få klart vigsel- och festprogram, inte ens det känns kul, bara som ett "måste". Vad är det som händer med mig, hjälp! Jag som önskat detta så länge, det ska äntligen bli av och jag mår och beter mig som en surkärring. Ge mig råd, skäll ut mig, få mig på rätt spår igen bara!