• Tokig
    Äldre 15 Oct 19:17
    9156 visningar
    21 svar
    21
    9156

    Kärlek - Magi - Lycka - Vår dag 121006

    Jag har precis landat igen efter mitt magiska bröllop… eller landat, jag vet inte om jag någonsin kommer göra det. Det blev så himla bra allting.


    Här är i alla fall min berättelse (tyvärr har jag inte så mycket bilder ännu men jag lägger upp några av de jag fångat upp från facebook och så).


    Många har kallat oss galna som planerat för en utomhusvigsel i oktober i Sverige. Men det var precis det vi ville ha. En vigsel i naturen när det är som vackrast. Men både jag och min make (hihihi älskar att säga det) var nog allt lite nervösa när det började närma sig. Vi kollade väderleksrapporterna ofta, både smhi.se, Yr.no och Klart.se... och ja, alla andra vi kunde komma vi. Vi tittade till och med lite extra ner i kaffesumpen om vi ska vara helt ärliga. Men allting verkade väldigt osäkert.


    För oss började bröllopet på fredagen den 5 oktober. Vi var båda lediga och skulle fixa det sista. Efter rätt många turer fram och tillbaka - en akuttid hos nagelterapeuten för att laga en av min naglar, en snabbvisit hos frisören för att bättre på färgen, två turer hem eftersom vi inte fick med oss allting, polisen stoppade oss (men vi slapp böter – en bröllopspresent sa polismannen), så kunde vi äntligen landa i festplatsen vid cirka klockan 18. Då hade redan några av gästerna kommit.



    Vi stuvade snabbt in grejerna i bröllopssviten (stugan) och sedan gick vi och mötte våra vänner. Vi åt en härlig middag och drack gott vin. Efter middagen anlände fler och fler av gästerna och vi satte oss framför en öppen brasa och pratade och hade det bara mysigt. Vid 21-tiden gick min make ner i bastun med sitt gäng medan jag satt kvar med mina. Jag tackade för mig vid 23-tiden, då satte jag mig och pysslade med det sista. Jag kom i säng vid halv 2 ungefär… men det var det värt.


    Den 6 oktober var en helt underbar dag. Vaknade och drog upp persiennerna och möttes av ett helt magiskt vackert höstväder.




    Jag sprang ut på altanen och bara studsade upp och ner. Jag var så jublande bubbligt lycklig.


    Samtidigt var det lite oroligt. Vi sa faktiskt till varandra att det vore nästan elakt av vädergudarna om de låter oss ha en sådan perfekt morgon om vädret sedan inte ska hålla i sig.


    Vi gjorde oss i ordning och gick och åt frukost. Vännerna från dagen innan var ju på plats så det blev en härlig frukost innan jag och min tärna begav oss till frisören.


    På vägen tog jag upp mobilen för att kolla vädret en sista gång –



    Jag var just nu i Paradiset… och det fick jag bevisat.


    Vi var lite sena iväg från festplatsen (jag glömde nämligen mina gummistövlar så vi var tvungna att åka tillbaka och hämta dom) så när vi anlände till frisören var redan make-up artisten och fotografen på plats.


    Det var så himla skönt att bara kunna sätta sig ner och släppa allt. Jag kände verkligen att: NU, nu ska jag bara njuta.


    Min bror kom efter en stund med sin familj. Min brorsdotter skulle agera brudnäbb och fick håret uppsatt (och faktiskt lite glittrig ögonskugga till sin stora förtjusning). Sen åkte de iväg och de tog fotografen med sig.


    Fotografen hade ju varit hos mig under förmiddagen och nu åkte hon ut för att fånga lite av förberedelserna ute på plats + min makes förberedelser.


    Det var så skönt när alla hade åkt. Då var det bara jag, min tärna och frisören. Vi fick verkligen en stund för oss själva. Att kunna ladda och landa i ögonblicket.


    Frisören har lagt upp jättefina bilder på sin facebooksida. (sök på Ikon, Nässjö, facebook)


    (Foto: Ikon i Nässjö, frisör Josefina)


    Medan jag satt hos frisören fixade min make och bestmannen de sista förberedelserna. Vigselprogrammen lades ut i receptionen så att alla fick ett exemplar när de checkade in. Ett gäng lades ut på frukostbuffén också så att de som kommit på fredagen också fick sig ett exemplar.



    Vi ställde ut en flaska cava (Cordoníu eftersom vi skulle till Barcelona på mini-moon efter bröllopet och besöka vingården) till varje rum med en uppmaning att korka upp och bjud in grannen. Vi tänkte att alla på så sätt fick ett tillfälle att träffas lite innan.


    Vindsnurrorna ställdes ut för att bilda "altargång"... och lite annat sånt småpyssel.


    Min make och bestmannen kom sedan tillbaka med fotografen. Han hämtade ut min brudbukett och gick ner till en liten sjö som ligger i centrum.


    Jag gick sedan dit för att möta honom. Det måste ha varit en rolig syn. Det är en jättekort promenad på kanske 300 meter, men det är genom centrum. Så det såg nog märkligt ut med en brud i gula gummistövlar, klänningen uppdragen och vandrandes på kullerstenarna J Men det var underbart att se min make på avstånd. Han stod med ryggen emot mig så han såg inte mig förrän precis när jag la handen på hans axel och han vände sig om.(Foto: Moro Mou photographer,www.moromou.se/ eller Moro mou photographer på facebook)


    Det var underbart att gå runt sjön med min make. Det var en stund för oss själv. Att skratta, busa, att verkligen limma fast ögonblicket. Vi hann promenera bort den värsta nervositeten och inse att vi var ju faktiskt oss själva, bara ovanligt finklädda.


    Så vi gick omkring där brudklädda. Jag i mina gula gummistövlar och han i sin kostym och hälsade på förvånade lördagsflanerade som bara tänkt gå ner till sjön på sin vanliga tur för att mata ankorna...men de fick nog också sig ett leende med sig hem.


    (Foto: Ikon i Nässjö, frisör Josefina)


    Efter fotograferingen så var det äntligen dags. Vi satte oss i bilen och då insåg plötsligt att jag inte ätit mer än en clementin och lite physalis sedan frukost men bästa bestmannen packat med sig mackor, makroner och annat gott så vi satt och mumsade på vägen till fiskeanläggningen. Ja, fiskeanläggningen. Vi skulle ju åka flotte till vigselplatsen. Så vi körde till en liten fiskeplats. De hade precis haft någon slags fisketävling s gubbarna såg lite fundersamma ut när vi steg ur bilden brudklädda.


    Plötsligt ser vi flotten komma på avstånd och då kändes det verkligen i magen. Sjukt härligt, nu är det äntligen dags.


    De hade lövat flotten jättefint och dukat ett bord med linneduk och kandelaber. Vår ”kapten” var fint klädd uppklädd i fluga och grejer. Och saxofonisten var på plats.


    Vi gick alla ombord, jag, min make, bestman, tärna och brudnäbb och sen gled vi iväg.


    En bit ut på sjön började saxofonisten spela, precis då sprack molnen upp och solen började stråla mot oss. Det var verkligen magiskt, och alla vi på flotten vände oss mot varandra och skrattade. Det var helt enkelt för bra för att vara sant, det var som om det vore regisserat.




    Våra gäster visste inte hur vi skulle anlända utan vår toastmaster hade bara sagt ”om ni är tysta nu så hör ni kanske något”. Då hade de hört saxofonen på avstånd. Men eftersom det var på sjön så var det tydligen lite svårt att avgöra var ljudet kom ifrån. Men det dröjde inte länge förrän vi rundade en udde och de kunde se oss… och vi kunde se dom. Det var helt underbart, nästan overkligt bra, att stå där på en helt still sjö, med inramningen av höstfärgade träd och ackompanjerade av en saxofon och stilla flyta närmre fastlandet. Vi såg ju alla våra gäster. Hur de radade upp sig på höjden. Hur vissa gick ner till bryggan. Det var verkligen ett perfekt ögonblick.


    (Tittar ni noga så ser ni våra gäster på bryggan och på gräsmattan)


    Min make tog en bild på mig strax innan vi kom in till fastlandet. En av de sista bilderna på mig som fröken.



    Jag älskar verkligen den bilden. Det kanske inte är den mest perfekta. Men jag ser lyckan i mina ögon. Jag ser hur jag utstrålar kärlek och hur nöjd jag ser ut i situationen. Jag ser hur förväntansfull jag är men fortfarande väldigt lugn. Men...



    ...men måste ju få busa lite också :)


    Även bandet som spelade filmade oss när vi kom på sjön. Ni kan se det här #!/photo.php?v=10151964234686002www.facebook.com/home.php


    (Om länken inte fungerar så sök på Covered with what på facebook. Filmen ligger under deras filmklipp och heter ”Simon | Inleder vigseln med saxofon på flotten | Ullinge Wärdshus”)


    När vi kom i land sen gick saxofonisten först upp, fortfarande spelandes. På så sätt samlandes ju våra gäster ihop på rätt ställe. Därefter hörde vi vår ingångsmusik. Visa vid vindens ängar. Jag hörde inte riktigt från början, det var lite för långt avstånd, men när vi kom närmre hörde jag det. Och då kändes det riktigt på riktigt.


    Vår brudnäbb gick först och strödde ut blommor framför oss… tyvärr hade vi ”för liten korg” för blommorna tog slut halvvägs.


    När vi kom fram stannade vi upp framför alla och inledde vigseln med en solosång ”Kärleken förde oss samman”. När de första inledande tonerna kom så kände jag hur det brast för mig. Jag kände mig så totalt i stunden. Jag kände av hela min kropp, NU, nu händer det. Nu står jag här och jag gifter mig med mitt livs kärlek. Det händer nu.


    Jag tog några djupa andetag och kunde njuta av texten. Jag och min make tittade på varandra ofta, lät oss förlora oss i varandra, hitta varandra, för den här stunden den var bara vår. Jag tittade på min man, log och sjöng tyst med i texten: "Idag är det bara du och jag. Idag är det bara vi två. Du är min. Och jag är din. Och kärleken förde oss samman" Stunden var ren lycka.




    Det var verkligen skönt att få inleda med en sång, vi hann landa i ögonblicket. Och det tror jag gjorde att vi minns allting och vi njöt av allting.


    Efter den första sången så inledde vigselförrättaren med orden:



    ”Måhända är han den ende i världen som tycker sig veta att hon är den underbaraste kvinnan på jorden.


    Måhända är hon den ende som uppskattar hur fantastisk han är i varje liten sak han gör och i varje liten tanke.

    De tycker sig höra en underton av godhet i allt vad den andre säger och tror att de flesta kanske missar det.

    Och de förstår inte hur man kan passera den andre utan att förstå att man just passerat den finaste människan i världen.

    Han har förstått, hon har förstått - därför är vi här idag”


    Därefter hälsade han alla välkomna.


    Efter det var det dags för musik igen. Lyckorus. All musik var vald med omsorg. Men kanske särskilt denna. Inte nog med att jag älskar Elin Sigvardsson och att en av våra tidiga dejter var till en av hennes konserter. Men också texten.


    Allt har definitivt inte varit en dans på rosor för oss. Vi har haft våra upp och ned och vi ville inte hymla med det.

    Vi ser ju en stor styrka i att vi gått igenom allt men ändå vill leva med varandra... så när bandet sjöng "men alltid samma känsla, även att vi förändras och lågan brinner trots att vindarna har blåst hårt ibland och om vi någon gång gråter så möts vi alltid åter i lyckorus och det är därför jag älskar dig" Så klämde vi varandras händer lite extra. Vi har nåt fram... vindarna kommer med all sannolikhet blåsa även i framtiden. Men från och med den stunden var det VI...på riktigt.




    Efter det höll en kär vän till oss ett vigseltal. Det var helt underbart. Hon hade skrivit ett roligt, tänkvärt och helt underbart perfekt vigseltal. Vi fick skratta och det var så skönt att få skratta när allting var så känslosamt. En sak hon sa som jag fortfarande tänker på och älskar var:


    "Det här är två vuxna människor som känner varandra utan och innan och ända vill gifta sig med varandra".


    (Foto: Covered with whats facebooksida)

    Efter talet var det dags för musik igen. Kärleksvisan. Och här brast det för min make. Och då fick jag också det tufft. (Hahaha… vi fick förresten höra sen att det var många av killarna/männen som haft problem med flugor i ögonen och plötslig allergi under vigseln. Och jag såg minst två som lite diskret satte på sig solglasögon)


    "Nu är jag din och nu kan jag andas. Här blir jag kvar, för här vill jag stanna. Se på oss nu, livet är vårt. Ser du den framtid som vi, vi kommer få."


    Jag hade tidigt bestämt mig för att verkligen försöka vara i nuet. Att försöka ta in alltng. Och jag lyckades. Jag tillätt mig själv att titta min make djupt i ögonen, att bara vara hos honom ibland. Jag fångade våra gästers blick och var en stund med dom. Jag lät mig ha små ögonblick för mig själv där jag liksom limmade fast sekunden. Jag tittade på vindsnurrorna som rörde sig i vinden, jag tittade på de perfekt färgade höstträden, jag tittade mot solen och lät den värma nästan en sekund. Jag tillät mig själv att njuta.


    Efter den visan så var det då dags. Själva vigselcermonin.


    Vigselförrättaren inledde med orden:


    ”Ni har känt varandra från det första trevande mötet
    till den här stunden. I något skede
    bestämde ni er för att gifta er. Från den stundens ja
    till den här stundens ja, har ni lovat varandra
    och kommit överens utan formella förbindelser.

    Alla de konversationer som ni haft i bilen, över
    ett mål mat eller under promenader – alla dessa
    meningar som börjat med ”när vi är gifta”
    och fortsatt med ”jag vill…och du vill…och vi vill” –
    de nattliga samtalen som inkluderat ”någon gång”
    och ”på något sätt” och ”kanske” – och alla de löften
    som var outtalade i era hjärtan.

    Alla dessa vardagliga samtal, och andra, är bröllopets
    äkta kärna. De symboliska löften ni kommer att
    avge idag är ett sätt att säga till varandra ”du vet alla
    de saker vi lovat och hoppats och drömt – jag menade
    det, varenda ord”.

    Se på varandra och kom ihåg den här stunden i livet.
    Före den här stunden har ni varit många saker för
    varandra – bekanta, vänner, älskare och till och med lärare.

    Nu ska ni säga några ord som för er över livets tröskel
    och mellan er kommer det aldrig igen att bli
    sig riktigt likt. För efter dessa löften, ska ni säga
    till världen, det här är min man och det här är
    min hustru.”


    Därefter var det dags för våra egna löften. Jag hade varit så galet nervös för att få blackout. Vi hade sagt att det var ok med fusklapp, men jag hade såklart glömt min hemma. Så jag tvingades komma ihåg allt.


    Jag var som tur var först. Jag lämnade över buketten till min tärna och vände mig mot mina make. Jag tog hans händer… och jag kom ihåg allt. Det var så enkelt. Det kom så naturligt. Det var ju egentligen inga konstigheter, det var ju bara de ord som jag ville att han skulle höra just då.


    Mitt löfte till min make var:


    ”Vissa människor har tur att hitta den person de verkligen kan kalla sin själsfrände, medan andra tillbringar hela sina liv med att leta men aldrig hitta den rätte.


    Jag är glad att räkna mig bland de lyckliga, eftersom jag verkligen hittade dig.


    Att få stå här med dig idag är mer än jag någonsin har kunnat önska mig.
    Detta är lyckligaste dagen i mitt liv, för idag gifter jag mig med min bästa vän, min älskare och mitt livs största kärlek.


    Du betyder allt för mig.
    Du fyller mina dagar med glädje, hopp och kärlek.
    Du hjälper mig framåt när livet knuffar mig bakåt.
    Du älskar mig trots mina fel och brister.

    Jag kommer alltid vara dig trogen och aldrig ta din kärlek för given,
    Jag kommer alltid att älska dig för den du är och den du kommer att bli.

    Jag vill att det alltid ska vara vi två, av hela mitt hjärta, av hela min själ och
    av hela mitt förstånd i alla våra dagar


    Jag lovar att jag skall hålla dig och vårda dig och ge dig mitt hjärta. Jag kommer att stötta dig och ta hand om dig.

    Min hand kommer alltid att finnas där när du sträcker ut din.

    Du är den jag vill bli gammal med.


    Vi är menade för varandra och det var en magisk dag när vi upptäckte det.
    Nu är det vi två för resten av livet.

    Jag älskar dig.”


    Direkt efter jag sagt löftena så vänder jag mig lite mot gästerna och pustar jag ut sedan vänder jag mig mot min make med ett stort pillimariskt, nästan lite skadeglatt leende och säger – ”Din tur” (Det finns på film!) hahaha, det var precis så jag kände. Galet lättad över att ha klarat mitt och lite nöjd över att han hade sitt kvar.


    Min make var galet nervös, han sa så otroligt vackra ord till mig. Och det var så underbart att få stå där i ögonblicket och höra hur älskad jag är.


    Sedan var det då dags. Vi tog nog båda ett djupt andetag och tittade på vigselförrättaren. När han sa, taget du… så brast det lite för mig. Jag kände mig så upplyft av känslor och kände bara hur varmt och underbart ögonblicket var.


    Jag hade retats med min make innan och sagt att jag skulle säga ja på skånska, alltså ett redigt ja. Och när det blev min tur så tittade jag på honom, och sedan sa jag JA på klingande skånska, sedan blinkade jag lite med ena ögat. Jag är så glad att jag hade sinnesnärvaro att säga ja på riktigt.


    Sen, ÄNTLIGEN, var det dags... jag fick min efterlängtade ring. Min make har ju valt ut den helt på egen hand.



    Jag är så barnsligt stolt och nöjd över min vackra ring. Jag är så tacksam över min make som lagt så mycket kärlek och tankekraft när han valt ut ringen. Den är en perfekt symbol för oss. Den är det lite annorlunda/vintage som jag gillar men är samtidigt klassisk/traditionell som han.


    Därefter blev vi förklarade man och hustru och vi fick äntligen kyssa varandra.



    Bomber och granater… våra vänner sköt i samma stund som kyssen i väg konfettibomber och bandet satte igång världens partymusik (Toujour amour) och personalen stod på altanen en trappa upp och sköt av champangekorkar och applåder… sedan är det ett virrvarr en stund. Lycka, kramar, tårar, grattis, mer kramar, mer grattis, mer konfetti, skratt, bubbliga känslor genom hela kroppen, kärleksfullt kaos helt enkelt.


    Vi hade mingel direkt efter vigseln, champagne, snittar. Bandet spelade härlig mingelmusik.


    Runt klockan 17 satte vi oss till bords. Och sen gick allt fort. Det var verkligen härligt. Det var ett underbart, stökigt, sorl hela tiden. Det var god mat och god dryck. Fantastiska tal, små härliga överraskningar.


    Middagen avslutades med att alla skrålade ”Stad i ljus”. Bandet hjälpte till med musik och jag tror nästan de blev lite chockade över responsen J


    Vid 22 reste vi oss, det var kaffe vid ett litet bord så alla fick ta själva. Där fanns också spettekakan som min mormor gett min och min make i bröllopspresent. Den vackraste spettekaka jag någonsin sett. Det var så underbart att se alla (även icke-skåningar) ta för sig av detta konstverk. Vi hade även massvis av godis som var väldigt populärt (framförallt kanske dagen efter...)



    Därefter dansade vi vår första dans. Samma låt som vi dansade till första gången när vi träffades. Sedan gick vi ut, skickade upp thailyckor över sjön. Jag smet undan och bytte till en kortare festklänning… och sen blev det fest.


    (Brudklänningen slängdes i en hög på sängen...)


    Och oj vilken fest sen. Bandet var helt fantastiskt. Alla, precis alla var uppe på dansgolvet, gamla, unga, stora, små, släkt och vänner.


    Här är ett filmklipp som bandet lagt ut på sin Facebook-sida. Det är en dans-battle mellan mig och min make (killarna mot tjejerna) www.facebook.com/ajax/flash/expand_inline.php...


    Funderar inte länken kan ni gå in på Covered with what på facebook. Klippet ligger där. ( klippet heter ”Jakob | kommenderar och kommenterar på småländska marker.)


    Nattemat blev det utomhus, korv grillad på riktig grill, med alla tillbehör. Sedan blev det bastu igen och nattligt bad i sjön.


    Det blev en helt perfekt dag, och ett helt magiskt bröllop. Det blev bättre än vad jag någonsin hade kunnat drömma.


    Det finns en miljon saker som jag minns extra, men stunden när saxofonisten började spela och solstrålarna trängde igenom molnen var ett av livets perfekta ögonblick, när mina kära vänner ställer sig upp, delar ut sångtexten och får alla till att, med stor inlevelse, sjunga stad i ljus kommer jag aldrig att glömma, den varma kram jag fick av min morfar direkt efter vigseln, tårarna jag och min moster delade vid ett ljus vi tänd för de som inte var där, känslan när jag ser mina föräldrar dansa tryckare sent på natten, är några av alla de saker som jag kommer ta med mig för alltid.


    Men framförallt tar jag med mig en stark känsla av kärlek. Jag är stolt över den jag är, jag är stolt över den min make är. För med tanke på hur underbara människor vi har i våra liv så måste det betyda att vi gör någonting rätt.


    Och nu kommer lite jubel, fyrverkerier och hejarrop till alla som gjorde vår dag magisk:
    Tack Moro mou photographer, Sandra, för alla de vackra bilderna och sällskapet under dagen. Tack Ikon i Nässjö och Josefina framförallt som stod ut med oss förvirrade, lite fnittriga och stökiga tjejer i er salong hela förmiddagen. Tack Covered with what för att ni fyllde hela vår dag med musik, det var fantastiskt och tack Ullinge Wärdshus för allt, ni gjorde verkligen allt och lite till för att göra vår dag helt underbar. Jag kan å det varmaste rekommendera alla dessa till er blivande brudpar eller till kommande fester.


    Så... det var hela långa berättelsen om vårt bröllop. Nu är jag gift, lycklig och alldeles nöjd. Jag hoppas att ni alla som har er dag framför er får en minst lika underbar dag som vi hade.


    Ni undrar kanske vad som hände sedan?


    Jo, när gästerna hade åkte på söndagen så kom regnet... vi hann precis packa in sakerna i bilen. Min brudbukett åkte med min makes släkt för att få pryda hans farmors grav och tärnans bukett följde med till Skåne för att hamna hos min farbror vid hans grav ("för de som inte var där"). Sen åkte vi hem, skrattandes över vilken tur vi haft. På kvällen köpte vi pizza, satte på oss myskläder och kurrade ihop oss i soffan och tittade på filmen från vigseln som min bror filmat. Vi skrattade gott åt den skakiga kameraföringen, de småviskningarna i bakrunden och snyftningarna. Vi njöt helt enkelt av vår första kväll som nygifta... och vet ni... allt kändes precis som vanligt!



     


    P.S


    Ja just det... så var det det där med de gula gummistövlarna... VARFÖR har ni säkert undrat... Jo, jag tänkte såhär. När man har ett paraply med sig så börjar det ju aldrig regna... det är ju jämt när man glömmer det hemma som skuren kommer. Jag tänkte att det kanske funderade på samma sätt med skor. Så ett par dagar innan bröllopet gav jag mig ut på stan och köpte mig ett par gula gummistövlar. Ok, att jag kanske får gifta med i stövlar, men de ska åtminstone vara gula tänkte jag. Jag bar med mig stövlarna hela dagen och hade de på mig ändra fram tills vi var långt ute på sjön med flotten. Jag vägrade/vågade inte byta. Jag tänkte att så snart jag känner mig trygg i solskenet så kommer regnet att komma... och tänk. Det lyckades. Och så var historien kring varför jag har gula gummistövlar på mig på alla bröllopsbilder :)


  • Svar på tråden Kärlek - Magi - Lycka - Vår dag 121006
  • Theta
    Äldre 15 Oct 19:39
    #1

    GRATTIS!!

    Ååååh vad jag längtar tills det är min tur!

    Grattis! Grattis! Grattis!!! {#emotions_dlg.flower}

  • CoG
    Äldre 15 Oct 20:28
    #2

    Det hade inte ens behövt bli så perfekt allting då någon med ett så härligt sätt och närvaro fångar ögonblick och känslor på det sätt som du gör.
    Det hade inte ens behövt vara med några bilder (nu ville jag inte vara utan bilderna, jag vill gärna se mer!) men ditt sätt att skriva målar upp allt så bra att bilderna nästan blir överflödiga.

    Du bidrar med massa glädje och små trillande lyckotårar då du delar med dig av ER dag.

    Ett fantstiskt stort GRATTIS till dig och din nyblivna make!
    Att lycka och kärlek önskar jag ER på livets resa tillsammans!!

  • frida o björn
    Äldre 15 Oct 20:32
    #3

    Underbart att läsa! Vilken härlig bröllopsdag!!!!

    Stort grattis!!!

  • aviman
    Äldre 15 Oct 20:43
    #4

    Vilken underbar berättelse! Tack för att du delade den. Och alla härliga bilder!
    Grattis, mina allra varmaste grattis! Ni verkar vara ett skönt par! {#emotions_dlg.flower} 


  • Äldre 15 Oct 20:46
    #5

    Grattis, alltid roligt att få läsa ur det blev när man följt någon genom förberedelserna Solig

  • tinaal­pfält
    Äldre 15 Oct 20:50
    #6

    Så kul att läsa efter att ha följts åt i en annan tråd! Ni verkar verkligen ha fått en toppendag! Stort grattis till er båda!!! {#emotions_dlg.flower} 

  • Tokig
    Äldre 16 Oct 08:49
    #7

    Tack alla för era fina ord.

    Ja, det var verkligen en underbar dag och jag hoppas att jag kommer kunna gå tillbaka till den känslan av total lycka och kärlek, som jag upplevde den dagen, när jag än behöver i livet.

  • Tokig
    Äldre 17 Oct 08:50
    #8
    Chicita skrev 2012-10-15 20:46:34 följande:
    Grattis, alltid roligt att få läsa ur det blev när man följt någon genom förberedelserna Solig
    Tack! Tack för all hjälp i förberedelserna!
  • Äldre 17 Oct 12:08
    #9

    Grattis! Vilken fullträff! och fasen vad snygg du var!


    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
  • Tokig
    Äldre 17 Oct 13:46
    #10
    passionsblomman skrev 2012-10-17 12:08:43 följande:
    Grattis! Vilken fullträff! och fasen vad snygg du var!
    Det är svårt att vara modig när man är ett mycket litet djur
    Tack!!! Jag kände mig faktiskt väldigt fin... som en bättre version av mig själv liksom.
Svar på tråden Kärlek - Magi - Lycka - Vår dag 121006