Lyckligt eller olyckligt gift?

Hmm… nu har det gått 3 veckor sedan vi gifte oss, och jag kan fortfarande inte bestämma mig för hur det känns. Med det menar jag inte hur det känns rent allmänt att vara gift, utan hur alltihopa känns:

-          Hur känner jag egentligen kring all planering innan?

-          Hur känner jag egentligen kring allt som var under sista veckan?

-          Hur blev egentligen själva bröllopet? Var det ett bra bröllop eller inte? Vad tyckte egentligen gästerna?

-          Vad känner jag nu efteråt?

Vissa dagar känner jag mig glad och nöjd, mycket klaffade ändå, det var kul på dansgolvet, vi har många fina bilder, gäster har sagt att det var en bra dag etc. Andra dagar känner jag tvärt om, vad mycket som inte blev som jag ville och vad gästerna tänker EGENTLIGEN, vad de som inte sagt något tänker och andra saker omkring bröllopet som hände.

Lite bakgrund till vad som gör att det inte känns 100 bra:

Sambon, numera maken, var inte särskilt engagerad under planeringstiden innan. Han var med och tog beslut kring alla större frågor, men i övrigt låg bollen alltid hos mig. Vi pratade flera ggr om att det inte var mitt bröllop utan vårt, och att han ju borde vara intresserad utifrån att det ändå är en dag han valt, han friade liksom, borde han inte känna glädje över dagen och dess utformning? Så kände jag många gånger. Och då ska tilläggas att jag inte är barbie-bröllops-typen utan vi hade ett ganska enkelt trädgårdsbröllop. Han förklarade många gånger att jo visst ville han och allt, men han var inte lika sugen på allt pyssel (jag tycker det är kul men det finns en GRÄNS, dessutom är det mycket som ska göras som jag inte heller direkt tycker är kul, men det måste ju ändå göras). Det blev något bättre närmare bröllopet.

Men sista veckan innan bröllopet var katastrof. Vi hade pratat om det mycket i förväg, då han lätt blir uppstressad och då på dåligt humör, och jag kan var likadan, att det var så otroligt viktigt att vi båda ansträngde oss just den veckan. Jag har också en tendens att känna mig ledsen och tappa lust för en viktig dag eller liknande om jag inte känner att där finns den glädje och kärlek som bör inringa en sådan dag och jag ville redan i förväg undvika att jag skulle ha den här ledsna känslan i efterhand. Men så blev det sådär ändå. Vi var på plats i mitt barndomshem och det var mycket runtomkring som stressade min sambo då, vilket gör att går in i sin värld och sluter ut alla andra. Han började bara gå runt om dagarna och inte hjälpa till alls, var på dåligt humör och jag fick omväxlande stressa som en galning med att hinna allt och smita undan för att gråta för att jag kände mig totalt utkyld, oälskad och som om han inte ansträngde sig det minsta för vikten av en fin och bra vecka tillsammans inför vår dag. Det var en hemsk vecka på många sätt. Tills jag tog initiativet till att säga ”det funkar inte, vi måste ju prata ut, vi ska liksom gifta oss om ett par dagar!” Vid det här samtalet var allt laddat till sen spets, jag var helt slutkörd, hade gråtit som en galning sista 2 dagarna samtidigt som jag kämpat på med alla förberedelser, och han tillförde inte mycket för att komma framåt i diskussionen fören efter en lång stund. Jag kände inte och kunde inte se kärlek i hans ögon och när jag sa ”det känns ju inte ens som om du tycker om mig?!” svarade han inte. (Nu beskriver jag hur det kändes där och då den veckan, allt är förstås inte svart eller vitt, jag VET att min make älskar mig och vi har många många fina stunder ihop, men såhär var det just där och då). Det kändes riktigt tufft och jag sa rakt ut att vi ju måste skärpa till oss och gå framåt nu. Vi kan liksom inte ställa in bröllopet, och det visste vi ju att vi inte ville heller, men just där och då kändes inget roligt. Det var en rejäl svacka i allt där men vi måste agera utifrån hur vi kommer att känna när allt lugnat ner sig.

Nå, dagarna som kom gick bra och faktiskt dagen innan och på bröllopsdagen kändes det ändå som om allt flöt på både mellan oss och i sista förberedelserna. Jag skämtade en del om att ”klarar man en bröllopsvecka (inför) ihop så klarar man nog allt.

Själva bröllopsdagen blev i stort som vi tänkt med undantag från att det regnade vilket gjorde att vi i sista stund fick lägga om vår planerade utomhusvigsel och själva vigselakten blev under 10 min lång allt som allt. Det regnade i stort sett hela dagen, men var ändå uppehåll ett tag på förmiddagen lagom för oss att ta utomhusfoton, och ett par ggr under festen vilket gjorde att vi kunde genomföra de två utomhusaktiviteter vi hade planerat. Det stora partytält som vi hade hyrt var fenomenalt så i övrigt störde varken regnet eller åskan och festen kunde fortgå som tänkt. Catering-maten var god, personalen var vi inte helt nöjda med då vi – trots noggrant skrivna lappar långt i förväg – hela tiden fick frågor från dem samt fick påminna om att fylla på med drickor etc. Vår toastmaster presterade inte riktigt som vi hade trott, vi hade förberett massor av allsång och lek i festhäftet men inget av det blev av och i stort sett alla tal blev samlade i en klump under tårtan då någon hade påmint om att de snart behövde åka. Middagen blev alltså ganska kort, och lite tom/tråkig och jag kände tyvärr inte – med både en toastmaster som man hela tiden fick instruera och en cateringpersonal därpå – att jag kunde slappna av och bara koncentrera mig på gästerna eller att njuta av dagen. Blev liksom stressad av att stå still och prata med gäster som ville prata för att jag hela tiden kände behovet av att gå vidare och kolla till nästa gäster, nått steg i schemat eller annat. Däremot vägde kvällen och det livfyllda dansgolvet upp helheten. Allt annat – dekorationer, kläder på oss, etc etc gick också som tänkt, vi fick fina tal (även om de då kom som en klump) och vi hann ändå hälsa på och umgås med de flesta. Själva dagen och festen gick bra. Sen kom en händelse på natten – kring en släkting som inte kan hantera alkohol – som gjorde att jag inte ens fick sova min första natt ihop med min make utan var vaken hela natten för att hålla koll på släktingen som härjade runt fastän alla sov. Jag gick sen ut och lade mig 7.30 på morgonen för att ändå ”vakna” med min man… men det blev förstås inte samma sak. Sen var det bara upp snabbt för många gäster sov över och vi skulle bjuda på frukost etc. Hela veckan var alltså väldigt intensiv, och jag tror på något sätt innerst inne att det var en bra dag, men att jag var så fylld av allt som hände under dagen och dagarna efter att man inte riktigt hann landa och känna efter hur det blev och kändes.

De stunder jag tänker positivt kommer jag ju ihåg allt som gick bra och fint, alla fina möten med gästerna, dansgolvet som blev super, alla glada barn (alla barn var riktigt nöjda med festen, flera kom och sa ”det här är den bästa festen ever” vilket var väldigt gulligt och kul. Vi hade ansträngt oss med barnhäften och där vi hade isbackar med dricka för vuxna fanns även isbackar med barnläskar etc), dagen i sin helhet som ändå klaffade utan större knasigheter, att det ändå var uppehåll så att vi fick våra fina bilder etc. De stunder som jag känner mig sorgsen är det över att dagen inte blev sådär glad och allsångig och så under middagen… och jag tänker att gästerna kanske tyckte att det var ett trist bröllop…vilket känns tråkigt då såväl jag som min släkt är väldigt glada, skämtsamma och lättsamma. Jag känner mig också lite bitter kring min man som inte alls bidragit till känslan av ”ens lyckligaste period i livet” utan snarare fått mig att känna stundtals ”men varför vill han gifta sig då om han inte bryr dig?”. Även nu i efterhand kan jag känna lite sådär, när det gäller att skriva tack-kort eller skicka efter bilder, göra album etc… att han liksom inte bryr sig så mycket.

Oj… RIKTIGT långt, men behövde få skriva av mig. Sen känns det som att hur mycket jag än skriver är det ju svårt att få med en helhet som ger en rättvis bild åt alla håll…. Men summa summarum: Jag vet inte ens vad jag känner kring bröllopet… om det blev det bra eller inte… hur ska man hitta igen känslan av att det var bra och släppa den andra lilla bitterheten som sitter där inne och gömmer sig som en liten klump? Jag kan nästan känna mig svartsjuk såhär i efterhand när en del av mina bröllopsgäster ska på andra bröllop ”kommer de tycka att det bröllopet är roligare än mitt va nu?” etc… Helt sjukt, jag vet.