Är jag för svarsjuk?

nej det låter som om att du är orolig,
be att få träffa henne se hur han reagerar..

Du reagerar sunt. Du är rädd om honom.

Jag skulle träffa henne en gång. Jag var riktigt nervös och städade hela lägenheten kliniskt rent. 5 minuter innan hon skulle komma ringde hon och sa att hon var tvungen att jobba. Gissa om jag blev förbannad! Dessutom e jag rädd att om vi träffas, så kanske han säger: Jaja, nu ahr du träffat henne. Nu vill jag umgås mer med henne!

Jag tycker:

1. Man skall låta sin partner ha kompisar av bägge könen. Och man skall inse att ett ex kan bli en vän, utan att det är fara å färde

2. Det är nåt skumt med kompisar till ens partner som man aldrig får träffa. Om man är vän med någon utan några andra avsikter så är man väl för 17 intresserad av den viktigaste personen i hans/hennes liv!?

Tack. För jag hade inget problem med henne i början, då var hon bara ett namn i hans telefonbok, en VÄN. Men nu börjar man bli lite orolig... Tycker också det e konstigt. Har träffat alla hans andra kompisar... Har ju ändå varit tsm i två år!

Jag personligen skulle inte tillåta att de umgicks. Jag tycker att om man inte kan sköta sina relationer med andra på ett snyggt och för partnern respektfullt sätt, så förverkar man umgängesrätten.

Jag har full förståelse hur du känner. Man är lätt osäker inför ex, särskilt om man vet att det har varit starka känslor och de suttit kvar länge efteråt. Går det att prata med din sambo om det eller blir han bara sur? Jag tycker i alla fall att du har all rätt i världen att träffa henne om de skall fortsätta umgås.

Jag befinner mig i en lite liknande situation, fast jag är 100% säker på min mans avsikter. Däremot har hans väninna (och fd flickvän) uttryckligen sagt att hon inte vill träffa mig, eftersom flickvänner bara blir så jobbigt svartsjuka på henne hela tiden (???!). Hon verkar dessutom mest höra av sig när hon behöver hjälp med något, en axel att gråta mot eller låna pengar. Jag gillar inte alls att de pratar i telefonen och träffas då och då, utan att han talar om det för mig. Tycker att man borde kunna nämna det ganska naturligt. Har flera gånger långt i efterhand fått veta att de tagit en fika eller pratat i telefon nästan varje dag under en period. Grrr!

Till slut sade jag ifrån att jag faktiskt inte riktigt klarade av att de umgicks på det sättet. Det värsta är att jag nu tror att han väldigt medvetet undviker att tala om för mig när de pratat...

Attans, nu sitter jag här och blir förbannad!

Jag har faktiskt sagt till honom nu att jag inte vill att de ska höra av sig till varandra. Idag fick han ett mess på mobilen om att hon bytat nummer. Jag tog mobilen och raderade messet när han såg det (så nu kan ialla fall inte HAN nå henne, eftersom han inte hunnit skriva av det nya numret). Han sa inget utan det avr mer som om han förstod mig... Så nu känns det som om det börjar fixa sig... =)

Cecilia2:
Förstår dig... Om jag hade varit du hade jag ringt henne! Jag sa faktisk till S att jag tyckte det var dålig stil när hon ringde sista minuten o sa att hon inte kunde komma. Min pojkvän pratade med henne, men jag tog telefonen från han och sa till henne! Ibland är det rba att avreager sig lite... Lycka till!