Ångest inför vigseln och mina känslor...

Egentligen tror jag att det är bra att du känner som du gör. Det visar ändå på att du har fokus på rätt saker: Du vill vara gift med din sambo, men inte nödvändigtvis ha ett bröllop. Mitt enda tips är att tillåta dig själv att känna de känslor du känner, även om de är jobbiga och obehagliga. Försöker man förneka känslor finns risken att de är allt man tänker på, eller att de tar över helt under själva bröllopsdagen. Säg typ till dig själv: "Jag vill egentligen inte ha ett bröllop. Jag tycker att det är jobbigt att behöva stå i centrum den dagen, även om det bara är inför människor som älskar mig, men om det gör min sambo lycklig att vi gifter oss på det här sättet ska jag försöka göra det bästa av situationen för hans skull."

Du behöver inte njuta av din bröllopsdag, det viktiga är ändå att du njuter av ert förhållande alla andra dagar i livet. Ibland släpper ångesten och paniken när man ger upp ambitionen att tvinga sig själv känna saker man egentligen inte känner. Det jag menar är att om du erkänner för dig själv (och kanske även din sambo) att själva bröllopet helt enkelt inte är din grej och att du inte kommer att tycka att det är fantastiskt och underbart kanske du lättare kan hitta ett sätt att ha lite roligt under dagen. Det behöver inte vara den bästa dagen i ditt liv. Men det behöver inte heller vara den jobbigaste. Om det blir en dag du måste tvinga dig igenom snarare än en dag då du är superlycklig från morgon till kväll så är väl inte det hela världen? Du kommer säkert att uppleva stunder under dagen då du känner glädje, även om det kanske också finns stunder då du känner ångest.

Det finns en så stor press på allt som har med bröllop att göra - man ska vara vackrare än man någonsin varit innan, lyckligare än man någonsin känt sig, mer kär, äta bättre mat, osv. osv. Jag har svårt att tro att de flesta som gifter sig verkligen har den bästa dagen i sina liv just då. Men jag kan tänka mig att allt det jobbiga faller ur minnet under åren som gifta, tills man tillslut bara kommer ihåg dagen som en underbar symbol för hur man valde att dela livet med varandra. Hoppas att det blir så för dig och att du hittar ett sätt att hantera ångesten inför bröllopet.

Stort lycka till!

Ar det att sta framfor alla och saga loftena som gor dej orolig?, I sa fall, gar det inte att ta en kortare version dar man bara sager 'ja'? Det verkar anda som att ni kommer ha ett ganska litet brollop. Vad menar du nar du sager att alla forvantar sig att du ska vara "varldens vackraste"? Kanner du att du forsoker leva upp till nagon annans ideal om vad som ar vackert och har valt en klanning som du inte tycker att du passar i? Nar kanner du dig vacker? Hur tycker du om att kla dig i vanliga fall? 

For ovrigt maste jag bara halla med Ofelia om att du ju uppenbarligen har fokus pa helt ratt saker: Det ar aktenskapet som ar det viktigaste, inte brollopet! Verkligen bra sagt!!

Jag förstår helt hur du känner!

Efter lite om och men så kommer vi gifta oss borgeligt med endast hans mamma och moster samt min mamma.

Och vigseln tar 2 minuter och endå får jag lite ångest över det.

Är annars ingen blyg person men vill inte ha massa åskådare på plats. Vill egentligen bara att det ska vara han och jag.

Det är nervöst inför själva vigseln, jag fick själv en bild i huvudet av mig själv i vit bakelse som skulle gå där längs gången som ett spektakel som alla tiiade på. Men så blir det inte! Jag lovar! Där inne kommer alla ni älskar och håller av att sitta, inte en grupp främlingar. Och när ni står där framme mot prästen så kommer ni inte se dem förän ni vänder er om. Mitt tips: se till att vara dett vackraste jag så att du känner dig trygg i hur duser ut, I kyrkan så fokuserar du på din blivande och prästen eller fäst blicken på någon du känenr dig trygg med (som en förälder). När du är där framme: NJUT! Var närvarande i ögonblicket och lyssna på prästen ist för dina egna röster. Lycka till!!

"Jag var själv nervös" skulel det ha stått (är ju numera gift :) )