"Har jag inte ritat din drömklänning?"

Vid frukostbordet imorse satt jag och skrev ner idéer för dekoration till bröllopet. Så kom hjärtemannen in i köket och vi började prata och jag försökte beskriva min drömklänning och hur svårt jag tyckte det var att beskriva den. Jag började rita den, men jag kan inte rita ett streck åt rätt riktning så det blev ju bara skräp av den teckningen.
Då frågade V om inte han fick försöka, utefter det jag har berättat för honom om vad jag tänker kring klänning.

Han målade bilden ovan och gav sedan väldigt ingående och noggranna förklaringar till allting. Berättade hur tyget skulle röra sig, vart efter rumpan klänningen skulle sluta sitta åt, hur tight den skulle vara, hur långt släpet skulle vara...
Han hade tänkt rita en slöja, men den hade han mindre koll på så det lät han vara...

Point being; ritningen är väl inte min drömklänning men sättet han förklarade tillsammans med teckningen gjorde så jag förstod att han vet precis hur jag vill att min klänning ska se ut.
Medan han ritade så fick jag liknande den sköna känsla som när någon pillar i ens hår; den där liksom krypande, pirrande känslan längs ryggraden som går upp i nacken och ibland utmynnar i ett rys.

 Så kär, så kär, så kär. 
... Och vilket engagemang, mer än jag någonsin kunnat drömma om. Herrejisses.