Ledsen I ögat

Hej!
Jag ska också gifta mig i maj.
Min pappa har aldrig varit intresserad av mig eller min bror, och aldrig engagerat sig i våra liv. Han känner egentligen inte mig som person. Jag har efter många om och men insett att han aldrig kommer att ändra sig. Jag har hoppats så många gånger, att om det bara är något tillräckligt stort eller viktigt som händer, då kommer han att inse det och ändra på sig. Men det kommer han inte. Så jag har bjudit honom till mitt bröllop, som gäst, jag vill inte bli ledd till altaret, det är ingen svensk tradition. Sen efter mitt bröllop kommer vi nog inte ha ha någon relation till varandra. Han kommer inte att vara intresserad av mina barn om jag får några, och han är inte intresserad av mig eller min blivande man heller. Så varför ska vi då ha en relation? Jag blir bara arg, irriterad eller besviken. Anledningen att jag bjuder honom på bröllopet är för min farmors skull. Hon dog nyss och min farfar är död, så min pappa får representera den sidan av släkten. 

Det du kan göra är att säga till din pappa att det är viktigt för dig att han kommer, men sen är det upp till honom. Tyvärr kanske han inte är den pappan du önskar att du hade. Det som är synd är ju att du har tre bröder som inte kan komma på bröllopet själva. Prata med honom igen, och förstår han inte hur viktigt det är för dig, kanske du ska fundera på att gå in i kyrkan med din partner istället? Tyvärr är familjerelationer inte alltid som vi önskar att de skulle vara, och det blir extra tydligt när det gäller tex. bröllop. 
Hoppas att det löser sig för dig.  

Som ema säger så är brudöverlämning inte en svensk tradition, och det är inte säkert att er präst ens godkänner det då det har en innebörd som många präster inte står för, åtminstone inom Svenska Kyrkan.

Det är tråkigt att din pappa inte tycker det är viktigt att gå på ditt bröllop. Du kanske ska försöka släppa det även om det är svårt, bjuda honom som vanlig gäst. Om han inte är en så stor del av ditt liv, och inte verkar vilja vara heller, så tycker jag inte du ska blanda in honom för mkt i själva ceremonin (som att gå in med honom), han har ju inte förtjänat det och risken är att han gör dig ytterligare besviken. Jag tycker du ska gå in med den man som faktiskt har en väldigt stor betydelse i ditt liv - din blivande man.

Angående dina bröder, finns det någon annan släkting eller god vän från din pappas sida som de kan gå med? En faster/farbror, eller kanske om du har några andra syskon som kan ta hand om dem? Har du någon relation alls till deras mamma och kan tänka dig att bjuda henne för att dina bröder ska kunna vara med?

... Eller tycker du som jag och känner att det är viktigt att bli bortlämnad av en helt annan anledning än den traditionella? Isf, har du en annan manlig förebild i din släkt som du kan gå in med? Eller rentav din mamma?

Min biologiska pappa är inte bjuden, jag ska bli bortlämnad av mannen jag kallat pappa sen jag var ungefär tre.

Jag lär göra detsamma om han inte kommer.

Jag har planerat bröllopet ganska länge, och pappa har  vetat om det men jag hade inte själv berättat det för honom. Han tycker att jjag är för ung (20 år) och att jag begår ett misstag (trots att han inte alls känner min fästman). Han tycker att vi ska testa med att leva ihop några år först, då vi ännu inte levt ihop men varit tsm i 2 år. men jag känner mig redo, mogen och det vet han. han verkade bara så besviken över att jag ska gifta mig på rikgigt. många i min vänskapsrets har gift sig och en del har skaffat barn tidigt, det ärINTE min avsikt med detta bröllop men det verkar hn tro.

jag tänker inte låta det här förstöra min stora dag. kommer han så kommer han. jag bad honom följa mig till altaret av respekt.. ine för att jag anser vara hans ägodel. tänker på min farmor som kmr vara där och då känns det respektlöst mot henne o den sidan av släkten att gå in med min syvfar. men om papa inte r där kommer styvfar ersätta honom, så som han faktistk gjort hela mitt liv...

ursäkta röran i texten. fel på tangenterna..

Tack för era svar.

Hej TS, 

Förstår inte riktigt ditt resonemang om att brudöverlämning skulle vara en form av respekt. Det kanske är känligt och du behöver verkligen inte svara, men varför vill du att din pappa ska lämna över dig om han inte visar mer intresse än så här och dessutom gör dig ledsen?

Om en brudöverlämning promt måste ske (jag tycker, som då förstår, att det är en märklig grej att göra i Sverige, men ändå...) kan inte din mamma eller farmor gå vid din sida? Blir så trött på att det alltid är fäder som lämnar över när det faktiskt i de allra flesta fall är mammor som torkar tårar, plåstrar om knän och snöt oss när vi grät som barn. Personen som lämnar över dig borde du känna en stark samhörighet till och förtroende för. 

Kram till dig!! 

Jag måste ändå säga att jag har full förståelse för en förälders oro över att ens knappt myndiga barn vill gifta sig med någon man inte ens flyttat ihop med. Mkt händer i övre tonåren och de yngre "20". Kanske särskilt stark blir den oron om han inte känner dig så väl.

 

Sen har jag full förståelse för om din pappa inte vill anamma brudöverlämning. För såvida du inte kommer från en annan (inte svensk) kultur så är denna sed främmande för vårt land. Utom möjligtvis på senare tid med yngre filminspirerade brudar.

jo min pappa är från spanien och därav "respekten" för att pappa ska föra mig fram till altaret.  

Rätta mig om jag har fel. Men handlade inte tråden om att TS är ledsen över hennes biologiska pappas avsaknad av entusiasm?
Gör inte det här till en av alla trådar om "för och emot brudöverlämning".

Jag förstår också att föräldrar blir oroliga när TS är så ung som hon är, men om hon är lycklig och vill det här måste de låta henne göra sina egna val. Och oavsett om de tycker att det är ett misstag ska de, som alla vettiga föräldrar, finnas där och stötta henne. 

tack. du har helt rätt. för att komma in på ett sidospår: när jag var 16 och fick för mig att flytta hem till en utnyttjande pojkvän sa pappa ingenting, och han såg att jag mådde dåligt. han sa till mamma att hon inte kunde säga nej för att hon också gjort liknande saker i sina unga dar. men nu när jag vill göra något stort och som känns RÄTT med världens mest underbara människa då helt plötsligt är pappa BESVIKEN...

ja ja.. vem förstår sig på föräldrar egentligen. jag är iaf fast besluten att jag ska gifta mig och det här är rätt förmig. gör jag fel får jag väl ta de konsekvenserna. men jag vet att det här är rätt.

Ja, är det rätt för dig i ditt liv just nu är det bara göra.
Vad säger din mamma förresten?

Jag förstår att du är ledsen över din biologiska pappas bristande engagemang. Gissar att det varit ett problem länge och att det här sätter belysning på problemet och återigen visar hur lite han bryr sig. Klart att det är ledsamt!

Men... Ja, jag håller med om att det bara blir tröttsamt att dra hela brudöverlämningsdebatten ett varv till. Men i ett fall som det här, när pappan varken verkar vilja lämna över bruden eller ha gjort sig förtjänt av en sån framträdande roll på bröllopet - varför vill du ändå så gärna att han ska göra det? De flesta som vill bli överlämnade av sina pappor brukar framhålla att det är för att de har en sån nära relation till sin pappa och han är så viktig för dem, men du och din pappa verkar ju inte ha en sån fin och nära relation.  Varför inte ta den enkla utvägen och välja den etablerade svenska traditionen, den som kyrkan förespråkar, och som symboliserar att ni två gemensamt har fattat det här beslutet och går tillsammans in i er gemensamma framtid? Det vore inte bara finare (i väldigt mångas ögon) utan i ditt fall ju även enklare!