Mina svärföräldrar dödar glädjen...vad ska jag göra?

Jag förstår din frustration.

Om du älskar din blivande man så ska ni definitivt inte dela på er pga att han har svårt att säga ifrån till sina föräldrar. Jag kan förstå att du känner att han sviker dig och ert förhållande men jag tror att det kan vara så här..Märk väl nu spekulerar jag...

Din sambo är uppväxt med föräldrarnas dominans.. han är van vid att man aldrig och då säger jag aldrig ifrågasätter dom och vad de säger. Utan man biter ihopa och gör som man blir tillsagt

Jag vet inte hur länge ni har varit tillsammans eller hur längesen det var sedan han flytta hemifrån.

Du kan ju tex bara ställa frågan hur det var när han bodde hemma,.

Jag tror att när din sambo pratar med sina föräldrar så blir han deras lilla son igen, han känner sig säkert frustrerad över att han vet hur du känner och givetvis så vill han säkerligen stötta dig och ER men han vet nog inte hur han ska kunna klara av det, hur han ska gå tillväga.

Så har det varit för mig tex på återträffen med åk nio- vi gick in i samma roller som vi hade i skolan(hade varit en del mobbing osv). Eller även i min kontakt med mina föräldrar, har varit jättesvårt att säga ifrån. Och då är jag en sådan person som brukar stå på mig. Men i dom situationerna har det varit väldigt svårt.

Det är ett inlärt beteende typ hundar man har en rang.. om du förstår vad jag menar En sak som jag tror hade hjälpt det är samtal med en proffesionell. Om ni nu tycker att det är värt besväret dom bor ju trots allt en bra bit ifrån er. Men som du säger det tar mycket energi speciellt från dig när kritiken kommer. Och ni har mycket stora saker att se fram emot. Försök hitta någon samtalsterapeut, rådfråga med dom om ni ska gå tillsammans eller var för sig. Ni får absolut inte låta hans föräldrars beteende förstöra mellan er. Jag förstår din ilska och ledsenhet, men som sagt var jag tror han har fått detta beteende redan från bröstmjölken..
Det har inget med hans kärlek och lojalitet till dig att göra eller att han inte vill stå upp för dig. Stötta honom och prata om det istället för att ställa krav (det är det som föräldrarna alltid gjort, ställt krav alltså)  det blir så negativt för honom. Visst en del kommer säkert att skriva han måste få ryggrad, han måste ställa upp för er osv... men så enkelt är det nog inte för honom tyvärr..

Lycka till.

Jag har varit med om en liknande situation. När de var som värst frågade jag mb2 att om han blev tvungen att välja, valde han då eller mig? Han sade att han valde mig, även om det skulle innebära att han sade upp all kontakt med sina föräldrar. Så vi gjorde det. Han sade till dem att tills de bad om ursäkt för en del saker de gjort mot mig och lovade bättring skulle vi inte umgås med dem. Det tog ett och ett halvt år innan detta skedde. Då hade vi ingen som helst kontakt med dem.

 

Sedan bad de om ursäkt och lovade att uppföra sig bättre. Nu umgås vi utan problem. De får kanske bita sig i tungan ibland men nu vet de att vi inte tänker acceptera om de uppför sig illa.

Suck, skrev ett långt inlägg som försvann.

Du har redan fått bra råd här, om relationsbiten.

Angående pengadelen. Ta för allt i världen inte emot pengar av dina svärföräldrar, för annars kommer de med största sannolikhet att lägga sig i planeringen ännu mer. Försök att vänligt men bestämt säga att ni insett att ni vill klara er själva (diplomatiskt men tydligt).

Kanske de inte heller klarar av att höra om planering och idéer om bröllop (eller ens livet i stort)? Även om det kanske är tråkigt för din blivande så kan det vara bättre att inte berätta om sånt förrän allt redan är spikat och klart. Om de ändå försöker så går det att med ett leende byta samtalsämne (eller säga ifrån på ett vänligt sätt att ni inte vill diskutera det och sedan byta samtalsämne).

Det här inte inte en lätt situation, inte för dig och inte heller för din blivande. Familjerådgivning/samtalsterapi kan hjälpa er med rätt verktyg både för att förstå varandra bättre och för att kunna kommunicera bätte.

Jag förstår verkligen ditt dilemma! Och precis som föregående säger, det är svårt att bryta sig ur de relationsmönster man har med sin familj. Och det är bara din man som kan sätta gränser. Kanske kunde han, eller ni, ta hjälp av någon utomstående för att han ska lära sig se vad som är rimligt och hur han ska göra för att säga ifrån när det behövs? Familjeterapi eller KBT tänker jag.

Jag har ingen aning om huruvida det finns någon anledning till deras kritik eller inte (rent hypotetiskt skulle det ju kunna vara så att ni lever i total misär och inte har en aning om någonting!), men det är inte det som är poängen. Ni är vuxna, ni har valt att leva som ni gör, och om det är så svårt för dem att se det att de inte klarar av att umgås med er när ni besöker varann är det väl i så fall upp till dem att inte hälsa på om de inte kan hålla tyst. Antingen håller man god min och gillar läget även om man själv hade gjort på ett annat sätt, eller om man tycker det är så hemskt att man inte klarar det så får man väl stanna hemma. Men förmodligen håller de på och slentriangnäller på allt som inte är precis så som de tycker att det ska vara, och sånt gnäll får man faktiskt hålla inne med om man vill uppföra sig hyfsat.

Men eftersom de nu inte verkar klara av att förhålla sig till allt som inte är som de vill så blir det upp till er att hitta ett förhållningssätt till att de inte är som ni skulle önska. Det kan vara antingen att sätta ner foten varje gång och tydligt säga att "det där är inte ok", eller att ni skaffar er ett mentalt skal och helt enkelt inte bryr er om vad de säger utan låter det rinna av som vatten på en gås. Lite som man skulle göra med ett litet barn eller någon som är psykiskt sjuk. Tänk att "ja ja, de är som de är, det är inte vårt problem".  Det är svårt, oerhört svårt när det gäller ens föräldrar som under ens uppväxt var den yttersta makten, men faktum är att de är bara folk, och om man inte låter orden gå in och röra om i ens eget inre så har de ingen makt. Men det låter som att särskilt din man behöver hjälp med att hitta sitt förhållningssätt och sätta upp lite murar som orden kan studsa mot.

MEN! En sak måste jag säga, och det är att när det gäller pengar till bröllopet tycker jag du tänker fel. Det är faktiskt inte ok att be dem om pengar och sen säga att de inte får något som helst att säga till om när det gäller hur pengarna används. Nu vet jag inte hur stor del det är tänkt att de ska bidra med, men om det är de som betalar är det strängt taget inte er fest, det är deras. Ni vet ju hurdana de är, de låter inte som personer som kan komma med ett par försynta förslag och vara bollplank i planeringen, så om ni vill hålla dem utanför planeringen är det bättre att verkligen hålla dem utanför.  Det finns inget som säger att föräldrar är skyldiga att betala sina barns bröllop, och vill man hålla på gränserna och markera att man är en vuxen och självständig individ (eller två) är det bättre att också vuxet och självständigt betala för sin egen fest. Så fundera på om ni verkligen vill ordna en fest tillsammans med dem, eller om ni ska göra det själva.

Ett motsatt perspektiv...
www.dn.se/blogg/etikettfragan/2011/11/10/foraldraundanskuffande/

Aniara, det där är värt en engen trådstart och en hel del samtal, diskussion och funderan runt vem som egentligen har "rätt" till vad. Mycket intressant!

LillanDrömmer, jag skulle vilja säga ungefär bra precis exakt det som Aniara sa. Men eftersom hon redan sagt det, så kan du läsa hennes inlägg en gång till. Hela.

Särskilt den sista. I synnerhet om man har med dominanta människor att göra, ska man absolut undvika att sätta sig i ekonomiskt beroende till dem. Om andra sätter in av sina egna medel, så har de all anledning att både undra, tycka, fråga och vara med på olika sätt.

Jag tycker det vore vettigt om ni får samtalshjälp, du och din sambo, för att er emellan kunna komma till en plattform där ni hittar verktyg att hantera er livssituation-oavsett om föräldrarna någonsin kommer att ändra beteende, utan mer för att ni själva ska kunna fungera i er relation även om föräldrarna krånglar till det.

Ja, nu skrev jag lite mer själv ändå...

Har en svärmor som är väldigt speciell. 
En god vän sa till mig: Man kan lyssna på råd men det är upp till dig om du följer dem.
Rak tydlig och saklig är några andra tips jag fått.
Dessa råd gör det lite lättare att hantera Svärmorsan.
Vi bor tom grannar så råden tillämpas dagligen. 

Håller med Aniara och passionsblomman, vad du än gör, be dem inte om pengar eller sätt dig i nån annan beroendeställning till dem. Då bjuder du in deras åsikter också.

I övrigt,  din man måste förstå att du upplever det som ett svek och överväger att välja bort honom också om han fortsätter. Vem väljer han i slutänden? Det måste inte vara ett ultimatum, men i längden blir frågan svår att undvika. 

Säger som övriga: be inte om pengar.

Mina fd svärföräldrar var en stor del i att det tog slut mellan mig och mitt ex. De bidrog till en stor fest vi hade (vi gifte oss aldrig) och när vi pratade med dem efteråt var de fruktansvärt besvikna. Vi stod som levande frågetecken för vi själva och alla vi pratat med tyckte festen var en succé.
De hade nyckel till vår lgh (som bara var min sambos eftersom hans föräldrar bestämt att han inte borde köpa den ihop med mig "OM det skulle ta slut", detta när det enda jag drömde om var att vi skulle gifta oss), hur som helst hände det lite nu och då att de gick hem till oss när vi inte var hemma, åt saker från vår kyl och möblerade om... De erkände dessutom en gång att de inte velat släppa in mig "OM det skulle ta slut". Vilket sätt att resonera...

Idag har jag bättre svärisar men de gör mig ändå galna ibland med sina åsikter. Nu kan jag dock säga ifrån till min man och även bita mig i tungan. Har dock lättare att stå på mig inför dem.

Det är ofta inte så lätt med svärföräldrar för man ska plötsligt passa in i en annan familj och som tjej ska man paras ihop med sin mans mamma och det blir faktiskt väldigt lätt  någon sorts rivalitet.

Min poäng är: låt inte svärföräldrarna vinna, prata med ngn (kyrkan erbjuder samtalsterapi till ett bra pris) och försök bortse från vad de säger (jag vet att det kan vara svårt).
Lycka till.

Jag är mer eller mindre i samma sitts. Har inte träffat svärföräldrarna mer är ca 4 ggr på ett år nu. Vi var jätte tajta innan men nu orkar jag inte ens se dem längre. Blod är alltid tjockare än vatten. Du kan aldrig be din man att välja. Även om han väljer dig så kommer han aldrig känna sug hel. Anledningen till att han inte tar upp det med dem är för att han inte orkar, han vill egentligen bara borsta av sig problemen och att man ska ignorera allt som egentligen sårat och mer eller mindre glömma det för fridens skull. Men för dig räcker det inte, det gör för ont att bli sårad. Men kom ihåg, du har inte samma band till dem som han har. Och för allt i världen, be inte om pengar. Det gottar de sig i. Ni måste visa att ni är oberoende av dem och om de ska få träffa er så måste de faktiskt tänka över sitt beteende också. Jag har fått höra att min svärmor gråter minst en gång i veckan för att hon är så ledsen för allt som hänt. För min del hjälper det att höra, det visar att de ångrar hur de har betett sug och att de faktiskt saknar oss. Jag är inte mogen nog att träffa dem än, jag måste bli hel först. Men jag hoppas vi kan umgås en dag i framtiden.

Tack alla ni som har tagit er tid att svara!!!! Så nyttigt att se det från olika vinklar. Vill dock påängtera att vi gärna tar emot goda råd och tips osv. Dock tar de det personligt om man inte gör exakt som de säger. De ser oss som sina små barn och vi ska lyda. Det är en fin marginal. Goda råd är så välkomna men inte övertaget av det sista ordet då beslutet skall fattas.

Vi har inte heller bett om någon ansenlig summa. Ingen direkt summa alls egentligen. Han frågade endast om de skulle kunna tänka sig att ge ett bidrag till bröllopskassan. Om inte så är det helt okej. Vi är inte beroende av dem och kommer inte hysa agg om vi inte skulle få något.

Vår önskan är ju att bröllopet skall bli vårt och så som vi önskar ha det. Det får inte bli deras bröllop eller mina föräldrars bröllop.... här löper vi en risk oavsett om de bidrar med pengar eller inte.

Vi har varit tillsammans i fem år. Någon undrade det. Jag har också varit med om att min svärmor gråtit mycket och ångrat sig över hur hon beter sig. Vi hade ingen kontakt på ett halvår med dem alls förra året. Tyvärr upprepar historien i olika former och man blir på nytt besviken.

Jag tror vi bör ta era råd till oss ang samtalsterapi. Nu älskar jag verkligen min blivande man men om nu livet vill att vi ska dela på oss så kommer han ha samma bekymmer med nästa kvinna. Så det är rätt som ni säger. Han måste skaffa sig ett förhållningssätt som passar honom.

TACK än en gång för att ni tagit er tid!!!!!!!!!!!!!

Det är enkelt att göra sig fri från kritiska, bestämmande, kontrollerande föräldrar: ta inte emot pengar av dem. 

Alltså det är den absolut lättaste lösningen på sådana här problem. Ta inga pengar, gör det som ni vill. 

Min erfarenhet säger mig att antingen får de förstöra hela eran tillvaro... resten av ert liv tillsammans, även ditt om det blir barn och senare skilsmässa emellan er... eller så får ni välja bort dem helt och håller....

...och egentligen är den krassa verkligheten att din blivande måste välja mellan Dig och sina föräldrar... Detta är sant... tyvärr!

Av ett sådant val blir det konsekvenser... som ni måste leva med, japp så är det!

P.S.

Det finns människor som anser att man inte kan välja bort föräldrar...

Det är inte sant!

Mnjaa.. Min erfarenhet säger mig att man kan hindra dem från att förstöra ens tillvaro UTAN att välja bort dem. Det hela handlar om att sätta gränser, hur svårt det än må va!

 

Vi hade jätteproblem, allt vi gjorde och sa ifrågasattes och kommenterades. Han gick direkt från att bo hemma till att flytta ihop med mig och svärmor grät floder när vi hittat en lägenhet. Jättekul. Sambon var (är) "svag" och vågade inte säga ifrån. Bara det att han faktiskt insåg hur jobbigt det var och att de gick för långt var ett steg i sig men det hjälpte inte i början, steget till att säga ifrån var långt.

 

MEN det går inte att komma ifrån att svärföräldrarna i grunden är omtänksamma och ser till vårt bästa. Lösningen ligger i att till slut våga stå på sig och frigöra sig, men med fortsatt respekt för svärföräldrarna. Säg ifrån men med vänlig ton. Bränn inga broar, tänk på framtiden. Lär känna den underbara konsekvensen av att säga nej vänligt men bestämt - folk backar nämligen ofta då, särskilt när det kommer ett nej från nån som normalt inte säger ifrån....

 

När vi ignorerade svärföräldrarna, då blev det betydligt värre. För vad annars, hur ska andra människor veta var mina gränser för integritet går om jag inte markerar när de passeras?!

Jag håller med dig i sak... men.... det är inte alltid möjligt att genomföra det förändring som är nödvändig!!!

Även om hon, i det här fallet kan, så kanske inte han kan.... lyckas.... sätta stop!

P.S. Jag har inte rått någon att ignorera... utan ibland är det så att man måste "göra slut".... tyvärr!

Ja i bästa fall kan man ju skapa respekt för sina gränser utan att helt bryta kontakten. Men då måste man själv både mena det och stå för det fullt ut, och den man säger nej till respektera det. Det är svårt, jättesvårt, särskilt om man vet att de menar och vill väl, men bara har andra visioner än man själv. Men en del av lösningen är att inte göra sig beroende av dem materiellt - jag betalar t ex hellre för ett förråd med en del möbler än förvarar dem i svärföräldrarnas källare - jag ska inte vara en del i deras kalkyl för hur de ska bo, de ska aldrig få säga att de "inte kan" flytta därifrån pga jag behöver deras källare tex, även om de erbjuder den gratis så har det ett pris i längden.

Ett kort tips: sök upp en parterapeut som kan hjälpa dig och din man att reda ut detta mellan er. Gör det nu. Oavsett vad som händer med svärföräldrarna kommer ni att kunna fixa det om ni står enade men du/ni behöver hjälp i detta. Ni riskerar en allvarlig spricka mellan er om detta inte löses och du kan lita på din man igen. Det är välinvesterade slantar. Lycka till!