Har du "gjort slut" med en kompis??

De har runnit ut i sanden, för mig, de som inte funkat.

Fast jag tror att min blivandes ex gjorde slut med mig som kompis, fast jag hade inte hunnit fatta att vi var kompisar ens.

Snarare blivit dumpad då av en kompis.. en av mina närmsta barndomsvänner.
Bara jag som hör av mig, och igår tog hon priset i att vara ointresserad när jag ringde. Har bett henne komma och hälsa på mig i tre års tid (vi bor 30mil ifrån varandra), och när jag varit hemma och hälsat på min familj så har jag alltid försökt få tillfälle att träffa henne. Men det är bara jag som är den drivande. Hade haft lättare för att acceptera hennes avståndstagande om hon levt ett aktivt liv, och helt enkelt inte haft tid. Men grejen är att hon bara sitter hemma.

Det gör ont. Och man undrar vad man gjort för fel. För det är nåt hon har problem med,med det går inte att fråga henne rakt ut då standardsvaret på obehagliga frågor är ?Nä inget, är bara lite trött?. Jag är säker på att hon inte skulle höra av sig mer, om jag slutade att göra det.
*suck*

Det är svårt sånt. Min så kallade bästa kompis och jag träffades vid tre års ålder i sandlådan och hängde ihop som ler och långhalm ända tills hon vid 21 års ålder flyttade 50 mil bort för att plugga. Kontakterna blev alltmer sporadiska och sedan ett och ett halvt år tillbaks har jag inte hört något alls trots enträgna försök. Skrev bland annat ett långt brev till henne då jag på omvägar fick reda på att hennes far dött förra vintern.

Just nu upplever jag att avstånd också till viss del visar vilka ens sanna vänner är. Flyttade för ca ett år sedan från Göteborg till Skåne och Den Stora Kärleken och sedan dess har det visat sig oöverstigligt svårt för folk att hälsa på mig. Varje gång man pratar och mailar med dem där "hemma" så får man frågan när man ska komma och hälsa på och när man väl är där så känner sig alltid någon åsidosatt. Retar mig på att ingen själv kan ta initiativ att komma till mig trots att jag frågar, bara för att det är jag som flyttat så är det väl inte automatiskt så att det bara är jag som har ett ansvar för att vi ska ses?
Detta har fått mig att fundera över flera relationer som är gamla och åtminstone tidigare för mig helt självklara.

Livet förändras ju och det gör även vi, men man vill så gärna tro att det ska finnas åtminstone någon eller ett par vänner som består. Och ja, jag tror man kan "göra slut" med en vän bokstvaligt talat, att helt enkelt ta ett gemensamt beslut att lägga vänskapen på is och återuppta den när det känns rätt (frågan är väl om det kommer göra det?). I de allra flesta fall rinner det nog dock ut i sanden. Det här blev lite långt...sorry. :)

en del vänner är inte vänner för livet. ibland ger det sig i form av att det rinner ut i sanden, men ibland får man ta en mer aktiv roll om man märker att vänskapen inte kan överleva. så, ja det har hänt att jag har gjort slut med en kompis. då har det framförallt handlat om någon form av svek eller allt för sot besvikelse.

jag har "gjort slut" med en kompis. Vi hade hängt ihop länge o ch hade alltid haft det väldigt roligt tillsammans. mycket fest och tokiga minnen men hon, har jag förstått nu på senare år, hade alkoholproblem. förstod det inte då men hon gjordee ständigt bort sig, var med kompisars pojkvänner och betedde sig som en gris. det konstiga var att vi alla hela tiden förlät henne, tills den dag hon gjorde bort sig rejält på en fest jag och min pojkvän hade. dessutom kunde hon inte be om ursäkt, det hela hade kunnat kosta mig både pojkvän och kompisar... hur som helst jag sa vad jag tyckte och hon var så full att hon inte förstod vad hon hade gjort. två år senare skriver hon ett brev och ber om ursäkt hon förstod att hon hade varit dum men inte vad hon gjort. Vi har pratat sedan dess men jag behöcver inte henne, men jag kan tycka synd om henne trots allt. Tyvärr har hon problem som hon själv måste ta tag i, hennes vänner som finns kvar hra försökt att hjälpa henne men det går inget vidare, tyvärr får man väl säga.

så visst kan man göra slut med kompisar.

Just nu är jag i en situation att jag önskade att jag visste hur man gör slut med en kompis... Har efter ca 2 års "vänskap" upptäckt att en mer egotrippad, självcentrerad människa utan nån som helst självinsikt är svårt att finna. Inledningsvis märktes inte detta, eftersom hon är expert på att vara ytterst charmerande och trevlig, hon kan verkligen konsten att få nya människor att känna sig uppskattade och "med i gänget".

Ju mer jag har lärt känna henne desto mer har jag ju sett hur hon verkligen är, och att hon bara lyckats hålla kvar en enda kompis någonsin tcyker jag säger lite om det hela. Jag har försökt att fasa ut detta genom att ha mindre kontakt, och hon har inte heller varit särskilt uppmuntrande tillbaks. EFter ett halvår på detta sätt skickar hon ett mail och är som omvänd "jag saknar dig, min "nära vän" etc etc". Det säger en del om hennes obefintliga självinsikt. Jag vet inte hur jag ska gå vidare nu, jag vill på ett sätt inte bli ovän med henne. Jag har gärna "kontakt" men inte närmre än så då det verkligen blir mer tärande än närande. Men eftersom hon aldrig lyssnar/förstår vad man försöker säga (har försökt att prata med henne om det ett antal gånger) så är det som att hälla vatten på en gås. Det känns som om antingen får jag vara en riktig hycklare och klistra på leendet när vi ses eller skapa jordens gräl och helt enkelt bryta fullständigt. Svårt då hon är flickvän till min sambos kollega och vän.

Ingen hjälp direkt...men jag säger som du - hellre kvalitet än kvantitet!!!

De flesta vänner som inte stämmer brukar rinna ur sanden. Man har oftast inte ork att hålla kontakten om det inte stämmer.

Har bara "gjort slut" med en kompis så det slog gnistor om det. Jag stod bara inte ut med hur hon utnyttjade mig, lånade pengar, kläder och andra prylar utan ens ett tack. När jag sen bad att få tillbaka det hon lånat (efter nåt halvår) så blev hon sur. Men droppen var nog när jag bad om hjälp och hon totalnobbade utan orsak. Det var så löjligt eftersom det endast handlade om att hon *eventuellt* kunde få ett telefonsamtal, alltså inga pengar, inget besvär utan hon skulle bara finnas till hands utan att ens lyfta röven. Då fick jag nog och sa att jag inte ansåg vi hade en vänskap utan hon bara tog och tog och inget gav igen när jag för en gång skull bad om en tjänst som hon *kanske* skulle behöva ställa upp på.

Då mådde jag jättedåligt efteråt, jag är inte den som är elak eller så. Men nu såhär 10 år efteråt känns det himla bra. Sist jag träffade henne ville hon att jag skulle använda mina kontakter för att fixa henne ett jobb, så jag insåg att hon aldrig skulle ändra sig.

Petra

Äsch, postade ett jättelångt inlägg och så blev det filtrerat. Sa väl nåt dumt.... men det kommer väl när det gått genom "censuren".

(hiii hiii, nu fick ni höga förväntningar!)

Petra

Japp!
Jag "dumpade" en kompis dagen efter mitt bröllop.
Hon var min sk bästa kompis, men när hon inte ens kom på mitt bröllop (svarade på inbjudan 2veckor efter OSA +att hon sagt hela tiden att hon skulle komma) så insåg jag vad hon var för vän. Hon kan nämligen aldrig vara glad för någon annas skull, utan ska istället trycka ner en när det går bra för oss (vilket det inte gör för dem just nu).

Sade helt enkelt att hon kunde höra av sig när hon har lärt sig att åtminstone säga grattis när man fått sitt första barn! Istället gick hon in på min lunar och skrev att jag älskade att supa mm.

Kramar!

Jag lever helt klart oxå efter ditt motto!
Jag har "gjort slut" med 2 vänner som har betett sej mycket illa. Har gjort likadant med min far... efter att han har betett sej som ett svin år efter år så bröt jag med honom för ca 4 år sen. Jag har träffat honom en gång sedan dess, på farmors begravning. Men jag ska vara den vuxna och bjuda honom på mitt bröllop. Men jag känner att jag har gjort helt rätt!! Jag mår mycket bättre av att inte ha någon kontakt med honom! Jag slipper få ont i magen varje gång telefonen ringer...

Ja, det har jag!
En vän hade länge haft det svårt, taskig ekonomi, knäpp sambo (både fysisk och psykisk misshandel) och en massa skit.
Hon tog sig i kragen och lämnade honom och "all hell broke loose".

Vi ställde upp till 150%, sambon och jag + många andra vänner. Hon har bara utnyttjat alla till bristningsgränsen och en efter en droppar av...
Alla vet att hon inte kan betala tillbaka pengar hon lånar osv. men hon erbjuder aldrig gentjänster i någon form.
Inte ens när någon ber henne ta in post eller vattna blommor under semester eller liknande fixar hon det...
Tror inte hon fattar det själv trots att man försöker prata med henne och säga att man inte accepterar hennes lögner och skitsnack. När man måste dölja en lögn med en ny blir det lätt fel i slutänden...

Har inte sagt åt henne "Jag vill inte vara kompis med dig längre", men jag tar inte längre någon kontakt.

/Miriam

Hej därute!

Ja vi är tydligen ganska många som har "dumpat" dåliga kompisar...Jga tror även att det har med ens egen självkänsla att göra om man väljer att "dumpa" någon eller att stanna kvar. Om man mår dåligt i sig själv så "står man ut" med skit, för man får ändå NÅGON typ av bekräftelse även om den kanske inte är så bra.
Men när man börjar se sig omkring och ser saker och ting lite klarare så nöjer man sig inte med ett "halvtaskigt" kompisförhållande och inte heller ett "halvtaskigt" kärleksförhållande.
Jag kan inte, trots allt, som har hänt med fd kompis/toastmadame sluta tänka på det som har hänt. Jga bryr mig ju fortfarande om henne men hon har sårat mig så djupt och "trampat" på mig ganska många gånger innan. Inte med hårda ord utan med noncalans och brutna löften mer..
Jag känner primitiva känslor som hämnd..Jag vet tex att hon har varit otrogen mot hennes pojkvän men har inte sagt något till honom innan om detta men NU vill hela mitt inre väsen hämnas...Dumt va??!!
Eller är det kanske bara mänskligt??
Vad tycker ni??

Jag tror att det är ganska mänskligt att vilja hämnas. Jag tycker absolut inte du ska göra det men det kan vara ganska skönt att tänka sådana tankar om någon sårat en djupt.

Jag har också sagt upp bekantskapen med en kompis. Hon lyssnade aldrig på vad jag ville säga utan allt handlade bara om henne. Alla telefonsamtal handlade alltid om samma sak... Till slut ville jag att det bara skulle rinna ut i sanden och slutade svara när hon ringde, men det blev ännu värre. Hon kunde ringa 5-10 gånger omväxlande mellan hemmatelefonen och mobilen, varje kväll... Så jag var tvungen att ta tjuren vid hornen och säga sanningen... Jag var feg dock och skickade ett mail, vilket hon starkt ifrågasatte, men det är nu 2½ år sedan... Jag mådde dåligt när jag gjorde det men jag mår mycket bättre nu!!

Att relationer rinner ut i sanden behöver inte betyda att det inte var "sann vänskap". Det är väl så med vänner som med annat att i olika perioder i livet har man olika behov. Jag kan vara väldigt nära någon under en tid och sedan kan vi utvecklas åt helt olika håll och inte ha så mycket gemensamt längre. Det behöver inte betyda att man sviker eller blir sviken. Det är väl bara livet. Men naturligtvis är det en annan sak om man blir sviken.

I mitt liv har jag många vänner som jag gissar är tillfälliga. De finns här nu, vi har kul ihop och det räcker. Bara några få, kanske fem, sex stycken, är sådana som jag tror kommer att följa mig hela livet.