Tänker mig galen! Svärmor

Jag känner igen det du säger bara det att det är min familj som gör skillnad på mig och mina syskon. Jag fasar för den dagen jag får barn och dom ska börja göra skillnad på barnen. Mina föräldrar ger pengar tid och finare julklappar till mina syskon än mig, trots att jag tjänar minst av oss syskon så får dom pengar här å där till skor eller annat. Medans jag får inget. Så har det varit hela mitt liv. Jag har valt att inte ha någon stor kontakt med dom längre pga detta. Jag tycker du ska prata med din man om detta, jag kan förstå att han inte ser det på samma sätt som du ser, då han antagligen är van att bli behandlad såhär. Men det bästa är nog om din man sa ifrån till sina föräldrar att hans föräldrar gör skillnad på er familj och syskonens familj. Hoppas ni kan få ett samtal med dom och en lösning på ert problem, det kan ju vara så att svärföräldrarna inte är medvetna om hur de beter sig, eftersom deras första barnbarn antagligen var en helt ny upplevelse för dom, och nu är dom inte medvetna om särbehandlingen. Eller så tror dom att ni är så starka och självständiga som familj att de tror ni vill klara allt själva. Hoppas ni hittar en lösning att kunna umgås som en enad familj utan särbehandlingar. Annars kanske ni får acceptera att det är såhär, eller välja att sluta umgås med dom? Kram

Fast hennes blivande var ju storebror och såg det som viktigt att försörja sig själv och leva sitt eget liv. Och det är väl bara bra??

 

Förstår inte alls grejen, låter mest missunnsamt och grinigt. Om andra får mer är det kanske för att de behöver det mer. Och det finns ingen stolthet i det, snarare är det väl skönt att INTE få hjälp och stöd när man är vuxen med egen familj?

 

Sen tänker jag som svar till TS ang VARFÖR de behandlar barnen olika (dvs din blivande och hans bror), din m2b har förmodligen gjort klart tidigt i livet att han står på egna ben. Den där uppdelningen var förmodligen gjord långt innan du kom in i bilden, kanske vet dina svärföräldrar att det inte är nån idé att dalta med din blivande. Och så lägger de krutet på den "svagare", brodern. Var glad för det!

 

Min blivande och hans bror (lillebror) har lite samma "uppdelning". I mitt tycke är hans bror en grinig, barnslig och ganska egoistisk person som det "svansas" kring. Min blivande är den ansvarsfulle som är unison med mig. Det är jag SÅ glad för!

Jag förstår dig och jag förstår vad du menar. Jag själv har annars en superbra relation med mina svärföräldrar, jag kan lätt se min svärmor som en kompis jag kan umgås med och ta en fika.

Dom är också sådana att de vill ge presenter och hjälpa till, men vi tackar alltid nej. Min man är storebror och han har en yngre syster som har barn numera. Skillnaden är att jag och min man bor i sverige medan hans syster och mina svärföräldrar bor i ett annat land. Självklart hjälper de min svägerska med barnet, kläder, barnvagnar osv. Men de skulle göra samma sak för oss. MEN vi skulle tacka nej, just för att min man är en självständig person och vill kunna vara stolt över sig själv och säga: "det här har jag gjort helt själv". Samma sak tänker och gör jag. I min familj är jag storasystern och min lillebror har alltid sedan födseln varit mer daltad, men det gör mig inget alls.

Man känner sig mer självsäker och stolt när man gör saker på egen hand, istället för att få det serverat av någon.

Så mitt tips till dig är att bara försöka att inte tänka på det, för jag tror att dom har kört med samma stil en längre period och det kan inte ändras. Och om din blivande inte ser någon skillnad mellan er och din svägerskas familj, ja då är det bara att strunta i hela det här tänket.

Alltså, varför göra det som är din makes problem först och främst till ditt eget?
Det är likadant i min och min blivandes familj på många sätt, det är ofta sådär - men man måste faktiskt inte störa sig på att andra får mer. Det går att sluta bry sig, jag gör det t.ex. inte, har aldrig gjort. Förstår inte varför? Ni får ju 50 k liksom, kan du inte rycka på axlarna åt resten och leva ditt liv istället? 

Snacka om att skapa problem för sig själv... Som exempel, ni får, precis lika mycket pengar i bidrag som din svågers familj fick (50.000 kr, vilket är jättemycket pengar!), men ändå förutsätter du att dina svärföräldrar inte kommer erbjuda samma barnvaktshjälp till er som till dem. Men herregud! Skärpning! Snacka om att fokusera på det negativa som, efter vad det låter som, kanske bara finns i din fantasi. Ni verkar inte alls vara särskilt missgynnade utifrån det du skriver, rent objektivt sett iaf. 

Du skriver att du inte vill känna så här. Är det verkligen dina svärföräldrar som är problemet? Står inte dina stora missnöjeskänslor för något annat?  

Vad jag främst funderar på när jag läser ditt inlägg är om du faktiskt kommunicerar ordentligt med dina svärföräldrar?

Tex angående barnvakt på bröllopet, har du faktiskt bett dem?

De var kanske barnvakt till svågerns barn, men hur vet du att de inte blev tillfrågade där?

Visst finns där aldrig millimeterrättvisa i någon familj, men det känns som att istället för att bara be om hjälp när du känner att ni/du skulle vilja ha det så blir du lite bitter över att de inte självmant erbjuder sig.

Sedan undrar jag som jag skrev ovan, hur i hela friden du kan veta att den hjälp de gett svågern inte var som de faktiskt blev tillfrågade?

Så bara för att dom får 50 tkr så ska dom få göra skillnader mellan familjerna? Varför skulle man inte störa sig på att syskonet alltid får saker bjuds in oftare mm? Jag tycker man visst har rätt att känna sig ratad. Men om maken inte bryr sig så kanske hon ska minska att tänka på det. Men det är väl såklart inte kul att se att första barnbarnet får mer uppmärksamhet och saker än det andra barnbarnet, oavsett om det var min mans föräldrar som gör så, så får ju mitt barn lida, för sånt märker barn, att en är favorit. Jag tycker inte man ska göra skillnad på barn, utan behandla dom lika, får den ena en peng, ska den andre oxå ha det, även uppmärksamhet osv.

Ja som jag sa så är jag oehört tacksam för ekonomisk hjälp vi får. Men det är ju hela tiden på brorsans familjs villkor, om de behöver hjälp får vi också, bara för att de fått hjälp. Man kan inte köpa folk... Jag tycker det är skitjobbigt. Är deras barn inte med så är det ju mitt barn som är i fokus på alla sätt. Men så fort deras unge är med så är hon liksom första fiol. Jag vet ju att det är min mans familj, så om han trivs är det ju bra. Men mitt barn är ju min familj och svärföräldrarna hör ju liksom till. Önskar jag kunde sluta bry mig men förutom det uppenbara med själva uppmärksamheten stör jag ihjäl mig på att tanten hela tiden läcker att de köpt massa saker till deras unge. Saker som hon vet att vi itne fått! Hon kanske tror att de köpt saker till oss också, jag vet inte. Hon är annars jäkligt noga tydligen, för listor över vad hon gett i julklappar osv. Hon bad oss köpa en babymonitor som hon ville betala (500 kr)och vi hade inte köpt den annars. Sen glömmer hon g oss pengar och min man vägrar fråga efter dem eftersom vi fick så mycket julklappar. Jag tänker absolut inte ta upp det, inte tjata om det. Nej allt det här suger, men jag får nog bara acceptera att det är så och försöka se till att min son inta far illa och börjar märka av.

jag vet precis hur du känner! Min M2B är ett mellanbarn ( enda killen på 4 st, om de nu är relevant?) och man märker jättestor skillnad på hur föräldrarna behandlar honom jämtemot systrarna. eller det är framför allt 2 av dom som är riktiga "favoriter".
Det är både gester de gör och rent ekonomiskt, och detta är en orsak till att jag har väldigt svårt för svärfamiljen.
Det är inte så att vi vill ha ngt av dem, men tanken att de faktiskt inte vill är jobbig. De gånger vi bett om ngt så brukar det vara så jobbigt/dyrt/de är upptagna att man har tröttnat på att fråga. Alt kan man få ett jakande svar men då det drar ihop sig så har de "glömt" och var plötsligt väldigt upptagna. Här handlar det inte om stora uppoffringar från deras sida direkt, ex vattna blommorna då vi är borta.
Genom åren har mannens realtion till hemmafronten blivit väldigt ansträngd, typ så att man drar sig för kontakten, eller snare han drar sig, jag har tagit avstånd och besöker hans närmaste bara vid "tvång". Ex julen är lite konstig alltid då vissa får resor i julklapp och andra en tvålkopp. Klart man förstår att inte svärföräldrarna kan ge dyra resor åt alla barnen men en viss jämnvikt skulle ju vara på sin plats.. Som utomstånde i den rumban är det ganska svårt att veta hur man skall bete sig.
"åh vilken fin tvålkopp, oj här var lappen kvar ja, 69 kr hemtex, tacktack,"

Vi har ingan egna barn, men vad jag läst mig till så är det rel. vanligt att man har favorit-barn, men det flesta kan hantera detta. Tyvärr finns det ju undantag....

Jag tycker inte du verkar missunsam, de som påstår sånt vet int hur situatioen är. Men ni är inte ensamma!

Den enda det skadar är dig själv, när jag grubblar och mår dåligt och grunnar på skillnader. Folk gör skillnad på sina barn ibland. Det är inte vackert, det är inte ädelt på något sätt. Men du kan inte göra någonting åt det. Just nu ägnar du dig åt att må dåligt av det, istället för att helt enkelt inte bry dig om att de ger mer uppmärksamhet till den andra familjen och fokusera på din egen familj istället. Umgås lite mindre med dem, så kanske det stör dig mindre? Om det inte stör dig lär det inte heller störa din son. Det går som sagt att vara en person som struntar i sånt där, och som fokuserar in på sin egen familj istället. Man kan tycka att svärisarna är tokstollar som man helt enkelt får vifta bort. Och om hon säger att hon ska ge dig 500 kr till något, så tacka nej! Om du inte är beroende av sådant där så kan hon heller inte "göra dig illa" när hon "glömmer" av pengarna.

Det funkar för mig. Det är otroligt mycket skönare att leva när man slutar bry sig om marginella skillnader eller osäkra människor som känner att de måste visa att de gillar någon annan mer osv - strunta i det! 

Nu kanske det inte är pengarna och dom fysiska sakerna hon är mest upprörd över. Jag gskulle gissa på att det handlar om själva principen att en av familjerna som SKA väga lika mycket inte gör det.

Och någon annan skrev något i stil med "det är den svagare brodern som får mest för han behöver det"
Det stämmer förmodligen, men det är fortfarande SKIT.
Jag har själv varit med om det. Min M2B s bror skulle ha barn, och hans tjej var heeeelt förstööööörd och det var så jävla synd om henne exakt hela tiden. Under dom nio månaderna fick jag sammanlagt 0 samtal från min svärmor, och när jag ringde orkade hon inte prata/ svarade inte för att sedan inte ringa upp. Så jag blev förbannad och slutade.
När svärmor sedan pratade med min M2B frågade hon varför jag slutat ringa och han svarade "NN känner sig utanför för att du bara pratar med brorsans tjej och inte ringer upp"
Då fick jag världens mail om hur mycket hon tyckte om mig och att brorsans tjej fick mer uppmärksamhet för att jag är så stark och hon behöver det mer.

1. Hur Fan vet hon om jag behöver stöd eller inte när vi inte pratar?
2. Även den svagaste måste nån gång lära sig stå själv. Eller borde iaf.

Nu fick jag ventilera lite också, tack.
Det jag vill komma fram till är att bortsett från den ekonomiska biten tycker jag att TS har all rätt att vara förbannad.

Jag förstår också precis vad du pratar om tror jag iaf. Har en liknande situation. Först mina  föräldrar.och efter att dom skilde sig så är det min mor och hennes man dom gör stor skillnad på mig och min lillebror, Han är tio år yngre och dom har alltid daltat med honom.
Min mor har alltid varit barnvakt till hans barn, tom legat och kört långa sträckor för att hämta hans barn. Dom har alltid fått massa saker extra, det handlar inte om mycket pengar eftersom dom själv inte har så mycket. Och jag kan klara mig själv ekonomiskt. Men det är principen.

Dom gånger jag har reagerat och sagt till så har jag bara fått höra att jag ska sluta vara avundsjuk och paranoid. Eller ännu värre- ja men du har ju alltid klarat dig, du behöver ju inte samma hjälp som bror din. Nähä- men om man frågar då.. jag frågar inte för skoj skull.

 Det hör till saken att mina barn ( som är stora nu) själv har märkt vilken skillnad dom gör. Barnen var inte gamla när dom påpekade det första gången.
En gång när vi skulle flytta då fick jag be en fd granne passa mina barn, trots att jag skulle flytta in två hus från min mor. Jag hade frågat men hon sa nej..inte pga att dom hade annat för sig eller var sjuka osv utan det var jobbigt. Och då kan jag faktiskt inte låta bli att bli förbannad när dom  vid andra tillfällen ställer upp för min bror och hans barn enormt mycket. Det är definitivt inte ofta som jag bett om hjälp, men jag känner att dom gånger jag fått hjälp så har det varit mycket besvärligt. Detta i sin tur har lett till att jag istället valt att försöka ordna saker på egen hand.

Så jag tror att jag förstår din frustration. Men jag funderar över hur din sambo reagerar på det hela. Detta är hans fight inte din känns det som.Det enda du i så fall kan säga är ju att du inte uppskattar att dom gör skillnad på barnen speciellt inte om dom själva märker det. Var glad att du har dina föräldrar som ställer upp iaf. Det kommer att vara deras egen förlust den dagen när dom själv behöver något kanske från era barn.. säkerligen så kommer dom inte att ställa upp. Lite som man bäddar får man ligga. Tråkgit men sant. Jag tror inte det finns så mycket att göra åt saken.

Låt det inte ta så mkt energi, jag vet att det gör det men försök. Tror inte att sådant beteende går att ändra på för dom ser det säkert inte själv. Jag har valt att lägga ner kampen och så får dom stå sitt kast själv.Tråkigt för mina barn.. men dom har ju vant sig genom åren tyvärr och nu är dom så stora så dom själv bestämmer vilken väg dom ska ta.

Lycka till..

Har inte riktigt orkat läsa igenom hela tråden men jag måste ändå komma med mitt input: Jag tycker INTE att du ska prata med din man om detta. Han är uppenbarligen nöjd och glad över sin relation till föräldrarna, och det är faktiskt deras relation som är den viktiga. Ska du få honom att känna att hans föräldrar inte älskar honom lika mycket som syskonen? Till vilken nytta? Är du säker på hur det sett ut tidigare?

Jag är anonym för att jag inte vill bli igenkänd pga det jag nu tänker skriva: Min sambos familj har jag en hel del åsikter om (vilket han också har) men jag skulle aldrig drömma om att medvetet skapa osämja mellan dem. Istället uppmuntrar jag till kontakt dem emellan, slätar över och försöker se saker ur fler synvinklar osv just för att jag inte vill att han ska känna sig mindre värd.  Jag vill tvärtom att han ska ha en så bra relation som möjligt med sina föräldrar!

......

Åh vad jag känner igen mej!! 
Usch jag blir så arg emellanåt så  andan går ur mej!
Min svärmor är likadan...
Min sambo har en syster, som har tre barn (alla äldre än våran). Till våran dotter som är under året köpte hon i år julklappar: 1 st badboll som var fr 18mån och nå Hello Kitty grejer som var från FYRA ÅR! Dagen efter låg det ett berg med julklappar under granen....till sambons systers barn!
När sambons syster väntade barn, samtidsigt med deras kusin fick jag höra om deras j*vla graviditeter i tid o otid. Jag var faktiskt inte så intresserad just då men tvingades lyssna på dt ändå. När jag väntade vårt barn frågad ehon MAX tre ggr något om graviditeten.....
Alla sambons syskon får en massa grejer hela tiden, DYRA. Sambon får aldrig ngt. I år fick han en julklapp för 10kr. De andra fick mobiler, hushållsmaskiner etc. Alltså saker för flera tusen....
Nu planerar vi bröllop men det skiter hon i, för hennes syskonbarn alltså sambons kusin ska gifta sig ungefär samtidigt som vi så DET bröllopet är det viktiga. Inte henns barns bröllop! Det bröllopt är det eda hon tänker på, pratar om, engagerar sig i. Jag har sagt åt sambon att nu räcker det, jag skiter i det här. Det blir bara synd om henne på bröllopsdagen för det är hon som kommer känna sig utanför.
Kan ärligt säga att jag tycker kärringen är störd i huvudet, man gör inte sån skillnad på sina barn o barnbarn som hon gjorde t ex på julafton. Och det är inte bara julafton, det är något alltid.....
Men mina barn  kommer hon inte behandla så allt för ofta, jag kommer sätta stopp för det. Efter förra julen vägrar jag t ex att fira jul med henne... Men hon kommer inte förstå varför, för hon tycker inte att hon är orättvis! 
Hon är blond och har varit väldigt söt i sina unga dagar, och alltid kommit undan med att fnittra, och kommer julen på tal kommer hon bara fnittra o säga "Jamen så det kan gååå!" Men hon har missat att mig och mina barn behandlar man inte så, och inte min sambo heller för den delen!  Så det blir inga fler jular med henne.

Känner med dig, men har inga råd egentligen. Vad säger din make?  

Åh va underbart att så många ger mig respons på detta inlägg! Jag känner med er och blir helt ställd över hur folk kan bete sig! I vårt fall är inte skillnaden såhär uppenbar som för vissa av er. Vad är det för fel på folk undrar jag! På nåt vis vore det skönto m alla sa "nej det där låter inte alls som nån orättvisa". Men era svar gör att jag känner ännu mer att det är såhär.

 

Tror faktiskt att jag är den enda som tänker såhär i svärfamiljen. Varken svärföräldrarna, brorsan+fru eller min håller med mig, det är jag helt övertygad om. Svärmor pratar alltid om "barnen" och inte bara om deras unge. Men hon gör missar lite för ofta som jag berättat om tidigare. Sen är jag en känslig person, visst. Som jag skrev tidigare vill jag ju inte att min sambo ska känns som jag. Jag försöker vara tyst. I deras familj är det så jäkla gulligt och härligt hela tiden, eftersom båda familjerna reser hem till svärföräldrarna, oftast samtidigt blir det så otroligt fantastiskt när alla kan komma och stanna ett tag.. Men ingen pratar på riktigt. Min man skulle aldrig säga nåt och visst kan han hålla med om nån liten grej jag säger men bryr sig helt enkelt inte, blir inte störd av det. Jag är rädd att nån gång tappa helt och säga vad jag tycker, dra upp alla exempel jag har. Ofta försöker jag intala mig själv att det inte är såhär men så tänker jag på alla situationer, kommentarer osv som hon sagt. Då inser jag att det ÄR såhär. Det gör mig ledsen, speciellt eftersom jag egentligen tycker om dem. De är ju generösa, vi får också saker. Men det är nog som nån skrev att min man är storebror och det märks ju att han alltid får ta lite mer ansvar. Tex om vi är där hos dem och min man älskar att laga mat. men för det behöver väl inte han alltid vara den som hjälper tanten i köket. Hans lillebror är också duktig men han sitter jämt och slappar. han dukar inte ens! Hon ropar hellre efter pappan, men min man säger hon jämt till. Jag har slutat hjälpa till som förut. Våra barn är små och behöver passas. Ska de sitta båda två o glo på sin dotter ska jag också göra det, på mitt barn.

 

Sen är det ju personkemi, man gillar inte alla lika mycket. De trivs kanske med den här uppdelningen, min man är otroligt ansvarsfull och den bästa anställda man kan tänka sig. Han kanske trivs med detta. Mig gillar hon inte lika mycket som brorsans fru det märker jag ju. Det värsta av allt är att hon itne fattar, trots att jag ibland gett små kommentarer fattar hon inte. Jag skulle få lov att säga exakt vad jag menar eftersom sanningen ligger så långt ifrån hennes föreställning.