Vi är i lite otakt...
Jag blir lite tokig snart... vad gället "tid i livet" så ligger vi bra tycker jag, vi vill samma saker och har kommit bra till ro. Vi har varit ihop i fyra år och bott ihop nästan lika länge, och vi kände varandra väl innan också sedan flera år.
Under hela vårt förhållande har vi sagt att vi vill gifta oss, och också ha barn men inte vänta för länge. Jag har varit bestämd med att jag vill vara gift innan vi planerar barn. Jag har varit redo att gifta mig länge, och egentligen han också, men han har så höga krav på allt och vill att allt ska bli perfekt. Han förstår bara inte att då kommer det aldrig att bli av, för vi kommer aldrig ha råd med det...
Han vill helst hyra en hel herrgård och bjuda gästerna på det mest storslagna de varit med om, medan jag är mer för mindre, mysiga bröllop där man lägger resurserna på underhållning och mat snarare än en storslagen lokal. Vi har två bra inkomster men också ganska höga utgifter med hus, resor och annat som jag inte tror han är beredd att prioritera bort. Dessutom så har efternamnet varit en stor stötesten för oss. Ingen vill byta, och för mig är det inget problem att heta olika. Men för honom är det jätteviktigt, och han tycker att det är kvinnan som ska byta medan jag anser att den som tycker det är viktigast med samma namn får byta...
Hur som helst... ödet ville annorlunda med turordningen, och nu ska vi ha barn i maj. Vi är såklart väldigt glada för det, och jag tror att det också fått min sambo att börja tänka om och jag tror att en del dagar så flödar hormonerna lika mycket i honom som i mig :P Nu tycker han att vi kan gifta oss i vår/sommar och ha festen hemma i mina föräldrars stora trädgård.
Och jag är såklart glad för att han sansat sig och landat på en mer rimlig nivå, han älskar mig, är stolt över sitt kommande barn och vill visa vår kärlek för hela världen, men jag tror att han har glömt bort min del i det hela... Jag har inga stora krav på mitt bröllop, men jag har funderat över det länge och vet ganska väl hur jag vill ha det (och jag är rätt säker på att han är med på noterna också). Och jag vill inte gifta mig höggravid eller med alla gravidkilon kvar, med mjölk och hormoner sprutande och med ett litet spädbarn att behöva fundera över.
Även om festen nog blir relativt enkel så kommer det med all släkt och vänner bli en hel del gäster (och så vill vi ha det) och det kräver en hel del planering, och jag vill inte delegera bort för mycket - jag älskar att planera fester. Och nu tycker han att jag är den som är motsträvig... Suck... vad gör man? Han tycker att jag "tjatat" om bröllop länge (det har jag inte, men okej...) och att jag borde ta chansen nu. Jag är inget kontrollfreak, och jag kräver inte perfektion, men att ha festen så snart efter att livet vänds upp och ner på annat vis känns långt ifrån idealiskt...
Vad gör man?