Osäker på känslor

Jag kan ju bara svara för mig själv, för alla förhållanden är ju så otroligt olika (som tur är). Jag har varit tillsammans med min blivande i nästan sex år och självklart har det gått upp och ner. Men i slutänden så känns det bara så rätt och jag är helt säker på att han kommer bli en bra far till våra kommande barn.

Det finns nog inga som har ett 100% perfekt förhållande, det är ju alltid något som inte är heeeelt perfekt. Men går detta att överse? För mig är svaret definitivt ja, även om jag under vissa perioder kan fundera över min framtid osv. Det tror jag alla gör. Jag tänker ofta på att jag bara lever en gång och är detta mannen i mitt liv? Än så länge är svaret ja, och jag hoppas att det aldrig ändras.

Som svar på din fråga om du är ensam: nej. Självklart funderar man, precis som att man ibland kanske funderar på att sluta på jobbet på en dålig dag osv. Allt i livet går upp och ner, då är det skönt att ha någon fast punkt i livet. Särskilt om man har många andra problem runt omkring.

Men om du går och funderar mycket på det här kanske du ska tänka på vad det är som får dig att tveka? Kanske ni ska ta och tala lite tillsammans om er framtid osv. Jag kan tipsa om boken "The hard questions" av Susan Piver. Där finns en massa frågor man kan diskutera tillsammans om vad man har för förväntningar om sitt framtida liv tillsammans. Boken tar upp ämnen som arbete, barn, ekonomi, sex mm.

Lycka till och se framför allt till att vara lycklig! :)

Bara en liten varning om boken. Den är amerikansk, så några av frågorna är kanske lite udda för oss svenskar, men det är ju bara att hoppa över dem. Det är ju ingen regelbok, utan mer ett sätt att få igång kommunikationen. :)

Ville bara säga att jag kunde ha skrivit ditt inlägg! Vi har definitivt ups and downs, vårt förhållande är som en berg-o-dalbana!
Kan inte ge dig råd eftersom jag själv känner mig lite osäker, men du får kanske lite tröst av att veta att du inte är ensam? Jag har tänkt avvakta situationen, och ge oss en chans. Förhastade beslut är aldrig bra, speciellt om du tror att ni kanske har en framtid ihop.
Lycka till, och jag följer med spänning med tråden!

Efter en så pass kort tid som 1,5 år är det svårt att säga om man hittat rätt. Den första förälskelsefasen varar ca 1-2 år och det är naturligt att känna att känslorna "svalnar" efter den fasen.

För vissa leder denna kris till att de börjar se negativa egenskaper hos sin partner och förstår att de inte kan leva med dem. Ögonen öppnas på nytt när de rosa glasögonen åker av. Det händer och är en del av livet.

För andra leder detta till att man en period kritiskt betraktar sitt förhållande för att sedan inse att man vill fortsätta. Man förstår att kärlek inte behöver innebära att man är förälskad hela tiden. Och att känslorna varierar och kommer att variera, men att man ändå har något som man aldrig vill släppa.

Det är också mycket naturligt att andra livets händelser påverkar förhållandet och om det är fallet kan det vara förhastat att fatta drastiska beslut angående förhållandet.

Jag tror att den känslan som du har kan vara en sorts besvikelse över att förälskelsefasen har gått över. Har du haft lika långa förhållanden förr? Vad hände då? Man gör inte slut bara för att man inte längre är förälskad. Den känslan kommer aldrig att vara livet ut, ups and downs är en del av livet och en del av varje äktenskap.

Hej!
Jag känner igen mig!

Jag har alltid varit "säker" på att min pojkvän är den jag ska dela resten av livet med. Samtidigt har osäkerheten alltid följt med mig... Som du skriver, ibland bara för en dag, men ibland i längre perioder och då har det varit riktigt jobbigt.

Jag vågade aldrig gå så långt som att göra slut, även om tanken fanns där när det var som värst. Men jag var bara 2 sekunder från att begära uppehåll i förhållandet (för drygt ett år sen) och hade jag gjort det är jag rädd att det inte hade varit vi idag. (Huga! Det finns ingen bättre kille för mig än han, det är jag (nu) övertygad om!)

Visst, man måste fundera på om det verkligen är honom man vill dela resten av livet med. Men alternativet är ju att leva UTAN honom, vill du det?
Jag vill för allt i världen inte leva utan min älskling!

Jag tror att omständigheter påverkar. Jag har själv mått dåligt av sjukdom och arbetslöshet. Och när jag mådde dåligt av detta stod vårt förhållande helt still, i flera månader. När det känns som man inte kommer nån vart kan man också bli osäker. Man orkar inte engagera sig så mycket, och när känslorna redan är allmänt nere så är inte känslorna i förhållandet på topp heller.
Kanske du skulle låta denna extra tunga tid gå över innan du gör något drastiskt som du kanske ångrar efteråt?

Dessutom har jag kommit fram till att mycket av min osäkerhet låg hos mig själv, min egen rädsla för att binda mig för livet, osv. Den har jag fortfarande kvar, men nu när jag vet var den osäkerheten ligger och dessutom är säker på min älskling så tycker jag det är lika bra att slå slag i saken ändå. (Vi ska gifta oss i maj )

Jag hoppas du känner dig gladare snart!
Det viktigaste är nog ändå att du pratar med din älskling om allt detta.
Lycka till!

En insikt som hjälpt mig mycket just när det gäller tvivel fick jag när jag läste Richard Carlsons bok "Hetsa inte upp dig över småsaker-vårda kärleken", där han beskriver hur humöret påverkar vårt omdöme. De dagar man är på bra humör och har haft en bra dag på jobbet så ser man först och främst de positiva sidorna av relationen och är helt på det klara med att även om inget förhållande är perfekt så har man tur som får leva ihop med den man älskar. Egenheterna är charmiga, och de eventuella bristerna obetydelsefulla.
De dagar man är arg och besviken däremot förändras ens syn på livet radikalt. Något måste saknas i förhållandet. Otillfredsställelsen måste ha en orsak. Små irritationsmoment förefaller vara toppen på ett isberg som är oändligt mycket större. Man koncentrerar sig på de sidor i relationen som inte känns helt bra, och skyller ens missnöje på relationen man lever i.

Ändå är det exakt samma liv med samma partner! Det är bara humöret som förändrats. Carsons råd är att inte ta så alllvarligt på sitt eget omdöme de gånger man vet med sig att man är ur form. Är problemen riktiga finns de kvar även när humöret är bättre, men förvånansvärt ofta skingras tvivlen när man börjar må bra igen.

Ta inga stora beslut under rådande omständigheter. Rid ut stormen och avvakta, det är mitt råd till dig. Kram!

hej Pompom,
precis som du spekulerar kring kan omstandigheter paverka ditt kansloliv. Orkar man nastan inte med sig sjalv ar det svart att orka med nagon annan. Jag vet hur min egna situation emellanat forvandlar mig till ett kanslomassigt monster och jag tar ut allting over min sambo. Jag har ingen annan har och alla nederlag for jag pa nagot satt ut over forhallandet och forsoker intala mig att det ar bast att dra hemat till Sverige. Men, sa snabbt den varsta ilskan lagt sig och jag fatt kasta runt lite saker sa ser jag klart igen Visst har jag emellantat fantiserat om att sticka hem, men de fantasierna varar inte langre an nagra minuter max. timmar innan jag inser att jag verkligen inte vill valja att leva utan honom. Jag kan jamfora detta med ett gammalt forhallande da jag kunde fantiserar om att vi skulle flytta ifran varandra och att mitt liv skulle bli roligare och battre utan honom. Vad jag nu ser framfor mig vid en ev. "skilsmassa" ar bara tarar och elande. Jag tror att om du vagar titta och kanna efter sa vet du vad du ska gora, om du alskar honom eller bara ar bekvam i forhallandet. Forsok komma till klarhet varfor du tvivlar sa ofta, for om ni verkligen tar seget fullt ut och gifter er sa ar det ju for alltid och for sent for tvvel...sa tank igenom allting noggrant nu coh sedan ar det bara att bestamma sig...( det ar latt att skriva, och bra mycket svarare att efterleva, tyvarr)Lycka till Gumman. Kram

Tack för alla svar! Jag har läst och begrundat och inser att mycket säkert stämmer på mig, och det är skönt att höra att jag inte är ensam iallafall. :/

De senaste dagarna har jag funderat på att be om att vi ska ta en paus med förhållandet, eftersom jag nog innerst inne inte vill att det ska ta slut. Känns att jag behöver få vara ensam och tänka över mina känslor, men jag vet inte om det är någon lösning heller. Det är väl kanske att fly problemen...ups and downs är det ju i de flesta förhållanden har jag ju förstått. Tja, jag vet inte, just nu känns det bara som jag inte orkar med vårt förhållande och det negativa tar överhanden...usch, så ska det väl inte vara i ett förhållande heller?! Min pojkvän är ju väldigt stöttande eftersom han vet att jag har det jobbigt nu, men jag kan liksom inte ta emot det, utan blir bara irriterad och stöter bort honom. Dessutom får jag dåligt samvete för att jag inte kan vara glad och vara tacksam för att jag har honom och känner mig bara allmänt jobbig...*suckar*.

Finns det kanske fler som har några tankar eller erfarenheter kring detta?

Hälsningar Pompom