Att gifta sig/vara gift?

Hej, det fina är ju att ni kan göra precis som ni vill!
Men jag förstår din frustration, för mig var det viktiga att känna att det var ett gemensamt beslut, att det inte bara var jag som ville "this and that", så jag väntade i 10 år på att min man skulle fria...
Vi hade ett medlestort borgerligt bröllop med 40 gäster på en herrgård. mat ocj dryck, karaoke och dans,
det blev en fin kväll och vi är nöjda.
Det bästa av allt var att vi gjorde och fixade allt tillsammans, det blev en gemensam resa, teamwork, till målet
och nu har vi precis kommit hem från vår bröllopsresa, lyckliga och nykära efter 12 år tillsammans :)

Vet inte om detta är svar på din fråga, men hoppas att du får lite inspiration och ett lyckligt 2012!

Alla svar är bra svar :)

Det är ju inte så att jag skulle ångra att det var en massa folk där. Jag är nog mest orolig för att folk som är där egentligen inte ska vara glada för vår skull, utan att de bara är där för att det "förväntas" av dem.

Och i slutändan så är jag ju rädd att jag skulle ångra mig om vi gifte oss själva. Det handlar om mellan 40 och 50 gäster totalt, mest släkt och våra närmaste 10-15 vänner...Så det är ju inte någon större mängd med gäster och det är bara folk vi umgås med regelbundet liksom...

Om du nu inte bryr dig om bröllopet, hur det görs, varför inte låta din fästman få sin vilja igenom när han faktiskt bryr sig (utifrån vad du skriver)? Har inte han rätt att få bröllopet som han vill också?

Fast han vet ju inte vad han vill. Han vet att han vill ha folk där, men mer vet han inte... Vilket gör mig så frustrerad, för jag har en klar bild av vårat bröllop både med och utan folk, det är ju bara folkets tankar jag är rädd för, att folk ska tänka att "varför gifter han sig med henne? Han hade kunnat få någon så mycket bättre", inte för att jag är osäker på vad han vill - men för att jag är övertygad om att folk dömer mig, oss, alla.

Man måste ju inte ha ett lyxigt bröllop. Du kan ju bjuda på middag - och bara huvudrätten då. Eller bara bjuda de närmaste på något rikigt lyxigt och bjuda tjocka släkten och alla vännerna bara till kyrkan. Eller så bjuder du bara in de som du verkligen bryr dig om och du vet bryr sig om dig till vigseln. Om du känt att någon dömer er så är det bara att utesluta vederbörande. Alla varianter finns, men om det är helt och hållet bara ni två tror jag många skulle känna att ni gjorde det i smyg och blir besvikna.

Jag förstår dig. Jag är en stor tjej och är helt övertygad om att ALLA vid vår vigsel (ca 80 pers), utom min blivande, kommer tycka att jag ser ut som en vidrig, fet, äcklig prinsesstårta som försöker vara vacker.
Jag tänker på det så mycket att jag gråter mig till sömns nästan varje natt (utan att han märker, vill inte göra honom orolig) och är orolig att jag ska förstöra våran stora dag.

Våra problem är olika, men dom handlar om samma sak. Vi måste bortse från vad vi tror att alla andra tänker om oss. (Vad vi i våra hjärnor VET att de tänker). Vad som egentligen spelar roll är hur VI (Jag och min blivande) tänker om våra förhållanden och utseenden.
Och bara rikta in oss på att få en fantastisk dag och kväll med vår blivande och de som vi har en aning om att de kanske inte tycker som alla andra.
Oavsett om det betyder att ni väljer att gifta er minimalt eller med massor av folk.

Den där självkänslan...

Men vafan!

Klart att ni kan/ska gifta er! Skit i vad ni tror att andra ska tro eller tycka!
Man behöver ju inte bjuda människor som man vet är elaka.
TS- Varför skulle de tycka att han kunde få något bättre?
Om han vill gifta sig med dig så är ju du det bästa i hans ögon!
Om du inte är knarkare, alkis eller grovt kriminell så har du väl inget att oroa dig för, eller hur?!

Tjejer! Ni är fina och vackra precis som ni är!
Det finns bara en utav er, var rädd om den!
Jag förstår att man kan vara nervig inför den stora dagen, men man ska ju inte behöva må illa och gråta sig till sömns på nätterna för att man tror att folk tycker en massa saker.
 Då kanske man är i ett läge där man behöver få prata med någon profitionell terapist/kurator som kan hjälpa till att få lite självkänsla tillbaka så att man klarar av livet och vardagen..

Kram

Jag förstår precis hur du menar, jag är inte heller direkt liten, medan min m2b är rätt liten rent allmänt och jag vet att min mamma har sagt om ett par i släkten som ser ungefär likadant ut att "men han blir ju typ mosad om hon är överst..." Och sånt slår mig ibland, men jag gillar min kropp, så jag orkar inte bry mig om det... Ska jag gå ner i vikt så är det för min egen skull liksom. Känns oavsett bra att veta att det finns andra som också oroar sig över sånt, även om jag helst hade sett att alla sluppit det..

Till silent ninja: Tack, och jag vet - jag har inget att oroa mig över, det är bara det att jag vet att folk dömer varandra utan att egentligen veta något alls om situationen och det suger... Men nu har vi skjutit upp bröllopet tills vidare till förmån för andra grejer här i livet, så det känns ju liksom bra nu trots allt, även om jag helst hade varit gift nu. Men tålamod är en dygd!