Tvivel (långt)
Ps. Nej denna tråd handlar inte om släktgräl eller otrohetsskandaler. Utan bara sånt där tvivel som kan börja gro inom en och göra så ont så ont (så här ungefär
" target="_blank">
)
Planerna är att vi ska gifta oss nästa juni. Vi har bott tillsammans i nästan två år. När vi förlovade oss blev jag så glad och förväntansfull. Jag satte genast igång och planerade hit och dit, köpte brudklänning, beställde inbjudningskort, ordnade med toastmaster och brudtärna, fixade hemsida, skickade ut spara datum, berättade förstås för alla. Vi bokade en superfin lokal och hade planerat för en underbar vigsel och ett fint bröllop.
Men sedan kom hösten och helt plötsligt fick jag fullt upp med annat. Jag går en utbildning (är 29 år gammal) och är just nu mitt i. Hösten har varit skittuff för både min sambo och mig. Vi känner oss ganska utbrända bägge två. Jag har haft problem tidigare med stress och depression. Jag tycker mig känna igen symtomen av att känna att livsgnistan har liksom slocknat. Men jag vet inte. Det är så svårt att tänka klart.
Till saken hör i alla fall att jag har börjat tvivla på om det verkligen ska vara vi två. Vi pratar bägge om att det ibland känns som om det kommer bli svårt att få våra liv att fungera tillsammans. Vi är väldigt olika på vissa sätt. Han tycker om att leva sparsamt till det yttersta. Jag vill ha det lite mer bekvämt. Han vill helst bo i stan där han alltid har bott. Jag skulle gärna (och kanske desperat behöver) flytta till något mindre och komma bort från stressen. Vi bråkar alltmer oftare om småsaker. Jag blir irriterad på något och går igång och börjar tjata. Han blir sur och stänger sig. Ja, ni förstår kanske.
Min största skräck är att jag ska gifta mig och sen inse att det inte kommer att funka. Vi har pratat om att skjuta upp det till sommarn 2013 (då jag förhoppningsvis är klar med utbildningen). Men jag vet inte. Vi har ju allt bokat och redo. Kanske kommer jag ångra mig om jag skjuter upp nu (och dessutom bara förlänga stressen och pressen av ordna ett fint bröllop) och det är så många i vår närhet som ser fram emot bröllopet så mycket. Dessutom skulle det kännas som ett misslyckande. Inte bara för mig själv, utan för oss som par. Jag är rädd att det skulle slå en kil mellan oss (ni vet, som om man bor ihop och skulle bestämma sig för att flytta isär, det skulle kännas som ett steg bakåt i relationen).
Jag älskar min sambo. Jag tycker han är världens finaste man (även om han ibland driver mig till vansinne). Jag tror han skulle bli en underbar pappa och när allt känns bra då är det verkligen fantastiskt bra. Jag tror inte jag skulle kunna hitta någon som jag skulle trivas bättre med.
Men vi har svårt att prata om våra problem. Det känns bara värre och mer skört när vi har pratat med varrandra. Och jag känner mig ensam. Jag har så svårt att orka med bröllop och allt just nu. Svårt att känna glädje. Det känns lite som jag druknar.
Förlåt att det blir rörigt. Det är väldigt rörigt inom mig också. Jag vet att detta kanske inte är så lätt att kommentera på. Jag förväntar mig verkligen inga mirkalråd som ska ordna upp mitt liv. Jag vill nog mest bara skriva av mig en smula. Jag känner inte att jag har någon att prata med om det här (särskilt inte nu när det är jul när alla vill att man ska vara glad och munter) och jag behövde få öppna upp mig lite.
(Men det är klart, finns det någon därute som kan ge mig någon ledtråd till hur jag åtminstone kan börja att nysta upp min röra vore jag förstås väldigt tacksam).