• Anonym (Hon som tvivlar)

    Tvivel (långt)

    Ps. Nej denna tråd handlar inte om släktgräl eller otrohetsskandaler. Utan bara sånt där tvivel som kan börja gro inom en och göra så ont så ont (så här ungefär
    " target="_blank">

    )

    Planerna är att vi ska gifta oss nästa juni. Vi har bott tillsammans i nästan två år. När vi förlovade oss blev jag så glad och förväntansfull. Jag satte genast igång och planerade hit och dit, köpte brudklänning, beställde inbjudningskort, ordnade med toastmaster och brudtärna, fixade hemsida,  skickade ut spara datum, berättade förstås för alla. Vi bokade en superfin lokal och hade planerat för en underbar vigsel och ett fint bröllop.

    Men sedan kom hösten och helt plötsligt fick jag fullt upp med annat. Jag går en utbildning (är 29 år gammal) och är just nu mitt i. Hösten har varit skittuff för både min sambo och mig. Vi känner oss ganska utbrända bägge två. Jag har haft problem tidigare med stress och depression. Jag tycker mig känna igen symtomen av att känna att livsgnistan har liksom slocknat. Men jag vet inte. Det är så svårt att tänka klart.

    Till saken hör i alla fall att jag har börjat tvivla på om det verkligen ska vara vi två. Vi pratar bägge om att det ibland känns som om det kommer bli svårt att få våra liv att fungera tillsammans. Vi är väldigt olika på vissa sätt. Han tycker om att leva sparsamt till det yttersta. Jag vill ha det lite mer bekvämt. Han vill helst bo i stan där han alltid har bott. Jag skulle gärna (och kanske desperat behöver) flytta till något mindre och komma bort från stressen.  Vi bråkar alltmer oftare om småsaker. Jag blir irriterad på något och går igång och börjar tjata. Han blir sur och stänger sig. Ja, ni förstår kanske.

    Min största skräck är att jag ska gifta mig och sen inse att det inte kommer att funka. Vi har pratat om att skjuta upp det till sommarn 2013 (då jag förhoppningsvis är klar med utbildningen). Men jag vet inte. Vi har ju allt bokat och redo. Kanske kommer jag ångra mig om jag skjuter upp nu (och dessutom bara förlänga stressen och pressen av ordna ett fint bröllop) och det är så många i vår närhet som ser fram emot bröllopet så mycket. Dessutom skulle det kännas som ett misslyckande. Inte bara för mig själv, utan för oss som par. Jag är rädd att det skulle slå en kil mellan oss (ni vet, som om man bor ihop och skulle bestämma sig för att flytta isär, det skulle kännas som ett steg bakåt i relationen).

    Jag älskar min sambo. Jag tycker han är världens finaste man (även om han ibland driver mig till vansinne). Jag tror han skulle bli en underbar pappa och när allt känns bra då är det verkligen fantastiskt bra. Jag tror inte jag skulle kunna hitta någon som jag skulle trivas bättre med.

    Men vi har svårt att prata om våra problem. Det känns bara värre och mer skört när vi har pratat med varrandra. Och jag känner mig ensam. Jag har så svårt att orka med bröllop och allt just nu. Svårt att känna glädje. Det känns lite som jag druknar.

    Förlåt att det blir rörigt. Det är väldigt rörigt inom mig också. Jag vet att detta kanske inte är så lätt att kommentera på. Jag förväntar mig verkligen inga mirkalråd som ska ordna upp mitt liv. Jag vill nog mest bara skriva av mig en smula. Jag känner inte att jag har någon att prata med om det här (särskilt inte nu när det är jul när alla vill att man ska vara glad och munter) och jag behövde få öppna upp mig lite.

    (Men det är klart, finns det någon därute som kan ge mig någon ledtråd till hur jag åtminstone kan börja att nysta upp min röra vore jag förstås väldigt tacksam).

  • Svar på tråden Tvivel (långt)
  • Anonym (oj)

    Har egentligen inget vettigt svar alls på det du skriver.
    Tror du att det skulle hjälpa att nu över julen kanske åka iväg någon dag om ni inte kan åka iväg en längre tid. Och hitta på något kul och bara glömma allt som har med bröllopsstress och vardagen hemma att göra.
    Bara fokusera på er och göra något ni mår bra av?

  • himeko81

    har man tvivel ska man lyssna på dem. Det är lättare att boka om till senare och försöka ta tag i problemen under tiden än att hålla fast vid något som man tvivlar starkt över gör en så stor och ibland kostsam sak som att gifta sig. Det ger dig mer tid att tänka och komma på vad du faktiskt vill. Både du och din sambo är ju uppenbarligen i stressiga livssituationer just nu och då kanske inte bröllop är det bästa. Kan även vara skönt att gå i parterapi, nej det behöver inte vara så dramatiskt det låter. Dessutom brukar bröllop generera mycket stress eftersom det ska planeras och fixas och donas, har du redan mycket stressigt i din tillvaro är det kanske inte bästa medicin att lägga på mer.


    Det är så svårt att ge råd även om du ger en bra förklaring på ditt liv just nu. Tenderar att bli lite klyschigt.

  • Anonym (Humlan)

    Vet inte riktigt vad jag ska säga. Hoppas bara att det ordnar sig till det bästa och att ni får en fin jul tillsammans. Sköt om er!

  • ema

    Tråkigt att du känner så. 

    Varför känns det värre när ni pratar med varandra? Är det för att ni inte kommer fram till något ni kan enas om? Eller känner du dig inte förstådd/hörd? Jag och min blivande har haft en jätte jätte JÄTTE jobbig vår, mycket har hänt i bådas liv, dödsfall etc. Vi bråkade jämt, och ofta kändes det som att det absolut inte skulle fungera längre, men för att undvika att göra slut, så bestämde vi oss för att sluta bråken mitt i och istället fundera på vad det egentligen är vi behöver. Tex. om han upplevde att jag anklagade honom, då bad jag om förlåtelse för det, även om jag själv kanske inte alltid höll med, det viktiga var ju trots allt att han kände sig anklagad, och det ville jag inte. Sådär höll vi på fram och tillbaka med en massa olika saker och tvingade oss verklligen att fundera på vad som var det viktigaste och vad vi verkligen behövde. Sen underlättades det väldigt av att han började äta antidepressiva och insåg att han led av prestationsångest på sitt arbete, och så småning om började jag också med det, eftersom jag märtke hur mycket bättre han mådde. Nu kanske antidepressiva inte är lösningen på era problem, men ni skulle behöva kunna prata med varandra. Berätta hur du känner för honom, utan att låta anklagande, säg att du är orolig och fråga vad han tycker.

    Du har inte funderat på att gå till studenthälsan eller någon annan kurator, eftersom du vet att du är känslig för stress och ev. depression? Det kanske har blivit för mycket för dig, så att du behöver prata med någon, om inte annat i förebyggande syfte? Speciellt om livsgnistan är på väg att slockna. Då kanske du tydligare ser om det beror på något i ditt eget liv, tex. för mycket stress, eller om det är något i förhållandet som får dig att må dåligt.

     Hoppas att du kommer fram till någon lösning
    Kram! 

  • Anonym

    Min första tanke när jag läser TS är att det är stressen som är boven i dramat. Du skriver att du tidigare har haft problem med stress och depression, jag tänker att du har en känslighet för just stress, att du är som lite "allergisk" mot stress, att du har en lägre tröskel för stress helt enkelt och att det krävs mindre stress innan du mår dåligt av den än det gör för någon som inte haft dessa problem tidigare.
    Detta att ha en lägre tröskel mot stress är inget att skämmas för. Många människor tror att det är tecken på svaghet eller att det betyder att du gör något fel, men så är det inte. Det finns tyvärr en allmän inställning i dagens samhälle som går ut på att "om man gör allt rätt, tänker rätt, tänker positivt, har en sund livsstil osv osv osv så kommer man alltid kunna klara av allt och man kommer aldrig att vara svag/sjuk/ha ont/må dåligt/behöva vara hemma från jobbet/". En väldigt trist inställning och den är så respektlös mot dom som har kroniska sjukdomar, har problem med stress och depressioner och männsikor som i största allmänhet i lever upp till kravet att aldig vara svag utåt sett.
    Den som själv är kroniskt sjukdom eller har problem med stress och/eller depressioner gör allt dom kan och dom gör "allt rätt" enl doktorns order för man vill inte vara sjuk/ha symptom/må dåligt men folk runt omkring verkar ha svårt att förstå att personen är sjuk/mår dåligt fast dom faktiskt gör "allt rätt".

    Många vet inte att ordet "stress" kan betyda så mycket olika saker beroende på vem som är drabbad av den och många förstår inte (eller de vill inte förstå, de vill bara sitta på sina höga hästar och döma andra) att det som är negativ stress för en person kanske inte är det för en annan person och samma sak med mer positiv stress. Jag tänker att negativ stress det är sån stress som just du mår dåligt av och positiv stress är sån stress  som gör att just du tycker att "detta är stressigt men kul" om du förstår?
    Just nu verkar du ha mycket negativ stress att jonglera med och jag tror att det är stressen som gör att ni bråkar med varandra och att du ser era olikheter så tydligt.
    Jag tror att det är ganska vanligt att man har olika önskningar och var man ska bo eller hur man ska bo och kanske framförallt att man har olika åsikter om När man ska göra förändringar i livet som att flytta tex.

    När man är slutkörd blir man lätt lite inne i sig själv och har svårt att tänka klart och ofta har man även svårt att kompromissa ( har jag märkt av egen erfarenhet).
    Kanske kan du vänta till efter jul med att bestämma hur du känner kring bröllop och er relation? Har ni ledigt tillsammans i jul? Kan ni få tid till lite skönt umgänge hemma bara ni två? Kan ni sova ut ihop och kanske fixa frukost på sängen åt varandra? Inget snack om bröllop eller sånt som ni är lite oense om utan fokusera på avslappning, bara avslappning tillsammans- finns det möjlighet till detta så ta den möjligheten. Strunta i släkt och måsten om det är det som krävs.
    Ofta ser man annorlunda på saker när man fått sova och fått fokusera på avslappning.

Svar på tråden Tvivel (långt)