Sambons släkt tycker att han "övergivit" dem...
Jag och min sambo har bott ihop i 6 år, tidigare i centrala Stockholm men har under sommare köpt en liten gård på landet i närheten av min släktgård ca 15 mil norr om Sthlm, och vi stormtrivs. Min sambo som i sin ungdom varit ganska stökig och därefter känt sig ganska rotlös har verkligen funnit sig till ro och tagit till sig den livsstil vi har på landet med husdjur, hemmamys och eftersom vi bor bara några km från min familj, och kommer väl överens med dem, så umgås vi ju såklart med dem en hel del.
Han har under vår tid ihop utbildat sig och har nu ett väldigt bra jobb som han älskar och som dessutom är väldigt bra betalt. Vi lever oförskämt bra och vet om det, och försöker vara väldigt generösa mot våra nära och kära. Vi har ofta middagar och bjuder hem folk, som gärna får stanna över natten eftersom de ofta har lång väg hem (vårt umgänge finns ju fortfarande till stor del i Sthlm). Vi är glada och stolta över hur vi har det, men försöker dela med oss av vad vi har istället för att "skryta" om det, och många av våra gamla vänner gör sig gärna besväret att komma hela vägen till oss.
I min familj har kunskap alltid varit viktigt, och min sambo är en oerhört vetgirig person så han smälter in väldigt bra i min familj och har verkligen tagit den till sig. Vi diskuterar ofta världshändelser och annat viktigt kring matbordet, och det kan bli verkliga debatter. Hans familj består nästan endast av personer som inte har varken utbildning eller allmänbildning och tycker att akademiker är snobbar, medan min familj till stor del är högskoleutbildade (om de så "bara" är sjuksköterskor) eller åtminstone intresserade av vad som händer i världen.
Nu har min sambos syskon (hans pappa lämnade familjen när han var liten, och hans mamma dog för många år sedan) börjat ringa och skälla ut honom för att han övergivit dem och skaffat sig en "ny" familj. Att han prioriterar min familj framför sin egna, och att de känner sig mindre värda nu när hans nya familj har mer pengar och utbildning än vad hans "gamla" familj har... vilket inte öht är anledningen till att vi ses mindre...
Han tycker självklart det är jättejobbigt, och jag känner mig också som en bov i dramat (jag umgås ju hellre med min toleranta familj 5 min bort än hans gnälliga och missunsamma familj som vi behöver åka 2h för att träffa, om jag var tvungen att välja i tanken...).
Han bjuder alltid in sina syskon och deras familjer till alla fester eller familjeresor vi ordnar, han bjuder in dem att besöka oss ensamma eller ihop. Men de tackar nästan alltid nej utan att ens ange orsak... de i sin tur är sämst på att ha framförhållning, och en inbjudan till ett barndop tre dagar innan ceremonin är ingen ovanlighet. Vi får ofta tacka nej då vi t ex har husdjur som behöver tas om hand, och med kort varsel så är det inte alltid så lätt att bara dra iväg en hel dag eller två med hästar, hundar och katter i huset. Ibland åker han ensam när det är extra viktigt, men ofta tackar han nej därför att han inte orkar ta all kritik när han är där ensam, eller helt enkelt för att göra sin poäng - bjud in i tid om du vill att vi kommer (för då kommer vi alltid om vi inte redan är bokade).
För mig är min släkt jätteviktig, vi har fantastisk sammanhållning och vi är väldigt toleranta mot varandra. Därför tycker jag också det är viktigt att han har en relation med sin familj, särskilt som hans mamma är död och pappan ute ur bilden sedan nästan 30 år. De har bara varandra... Men som det är nu så föredrar han min familj och prioriterar ofta dem före sin egen när något krockar, trots att jag kanske tycker att han borde träffa sin egna sida också....
Vad gör man? Om de hade en lite mer öppen syn och förståelse för att vi nu bor väldigt nära min familj och då av det enkla skälet umgås mer med dem, och inte konsekvent tackade nej till de saker vi bjuder in dem till (bara för att de är sura) så hade vi haft väldigt roligt ihop, det vet jag. I början av vårt förhållande när situationen var omvänd (nära till hans släkt och långt till min) så träffade vi ju dem oftare och även om vi inte har så mkt gemensamt så är de sociala och pratglada, och det kändes aldrig obekvämt att ses så som det gör nu.